Det går inte att enbart betrakta omvärldens underligheter utan att ibland kasta en blick på sina egna. Och jag fortsätter att fundera över varför jag nyligen skrev att bloggen mest uppehåller sig vid språkets form. Här har jag nu hållit på med dess innehåll i inlägg efter inlägg.
Men nu ska det inte bara bli den yta man ser utan även ljud. Hur mycket ska man kunna av jordens alla språk utan att kunna dem? Här handlar det åter om den gamla klassikern hur långt man bör gå i uttal av platser, personer o dyl på ett lands eget språk. I en tågstation häromdagen ropades en försening ut i högtalaren, även på engelska: ”The train to Kalmar…” sa rösten, antagligen en syntetisk, och kallade staden [Kåålmar]. Där överskreds min personliga gräns vad gäller ”språkanpassning”. Jag förstår att Stockholm, liksom Malmö och Göteborg, ges engelskt uttal i "utropsfall", men längre blir svårt att gå.
När man själv pratar engelska bör man väl inte heller presentera sig som Änn om man heter Ann eller Änders om man heter Anders. Mellan germanska språk brukar man kunna prestera varandras språkljud skapligt, men det är förståeligt om en svensk (t ex) tar en ljudgenväg för att uttala någons indiska eller kinesiska namn.
I dagarna har man också kunnat fundera över varför Lukasjenko uttalas Lukasjenka, men om jag är rätt underrättad uttalas ryska o som a när det är obetonat. I ett sånt läge är det väl normalt om reportrar som talar språket säger som Lukasjenka själv. Själv tänker jag dock kalla honom som han stavas på svenska. Jag säger inte Pari för Paris som fransoserna, ej heller Landön på svenska när jag menar London.
Anstränger man sig för mycket finns en risk att man låter fånig. Det är förmodligen en svensk som ligger bakom stationsutropet Kåålmar. Och det låter rätt löjligt.
