Det är uppochnervända världen, sa folk förr. Nu, när det stämmer till fullo, säger ingen så mer. Låt oss ta det exempel som i dag kallas gammelmedier, för inte länge sen bara ”medierna”. Dessa inbegrep radio, tv och tidningar. Jag vill påminna om en tid, fram till för sådär en trettio år sen, när det mesta av det språk som trycktes eller strömmade ur radio- och tv-apparater först utsatts för en noggrann kontroll.
Stavning och grammatik – ja, alla slags språkliga uttryck – hade många ögon och öron riktade mot sig innan de ”släpptes ut”. På mitt jobb, en tidnings korrektur, slog vi i ord- och fackböcker, kollade med varandra och resten av dem som jobbade på redaktionen. Vi ringde hit och dit för att få rätt stavning på namn och platser. Eller så vände vi oss till TT som hade järnkoll (vore jag mer skämtsamt lagd skulle jag ha skrivit (h)järnkoll).
Idén – tror t o m att den hade med demokrati att göra – gick ut på att allt skrivet och talat skulle vara så felfritt som möjligt. såväl språkligt som innehållsligt. För medierna ingick också vad som kallades folkbildningsuppdrag. Innebörden är inte svårtolkad.
Nu gör man tvärtom. ”Språkvårdare” och ”språkvetare” berättar om hur ”brukarna” (du, jag och alla) använder språket. Det blir den nya ”normen” och på så vis blir det gemensamma modersmålet till något oerhört flytande. Uppochnervända världen, var det.
