Dagmar och Julia – förebilder beträffande tal och mycket annat

Allt oftare måste man hänvisa till bloggande kolleger. En bra och kul en är Lotten.se som bl a kan bli en av träffarna om man söker på ”teatersvenska”. Den (och diverse inspelningstekniska detaljer) ska vara anledning till det typiska ”staccatotalet” i gamla filmer.

Men det sättet att prata verkar mest gälla herrar, enligt vad Lotten skriver, och det är svårt att begripa. Kvinnorna i dåtidens filmer låter minst lika ”tillgjorda”. Men kvinnor har alla tider och epoker bestämt över på olika vis: hur de ska låta och f a hur de ska se ut.

Det märkliga är att när de i våra dagar kan bestämma själva så väljer de gärna ett barnsligt tal och kläder som inte direkt är lämpade att röra sig fritt i. Snarare ses på. (Hjälp en åldrande människa att fatta detta!) Men undantag finns alltid. Två tydliga skådespelargestalter som skilde sig från forna dagars våptyp kliver fram ur tiden: Julia Cæsar (1885-1971) och Dagmar Ebbesen (1891-1954). 

Dgamr Ebbesen (färglagd av mig) i "Hemslavinnor"

Deras utseenden respektive eller röst gjorde dem inte till kvinnor som hamnade i Gösta Ekman den äldres (1890-1938) armar. Men man minns dem med glädje – kanske p g a deras särprägel. De var ju faktiskt precis såna unika individer som i dag sägs eftersträvas av den människohop som i sin tur verkar klonad.

Tillbaka till Lotten som även kommenterar det affekterade sätt många talar på i dag– något som inte minst jag själv brukar vredgas över. 

Hon skriver: ”Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.”

Läs Lotten!