De finsk-ugriska språken har ett sådant könsneutralt pronomen, men mitt halvhjärtade försök att finna ytterligare exempel bland jordens tungomål misslyckades. I stället går vi över till ett annat, inte lika lyckat försök, det att ersätta det obestämda pronomenet ”man” med ”en”.
Mitt på dagen sänds i P1 Dagens dikt. I detta hem står radion oftast på. Ibland lyssnar en aktivt, ibland gör en det inte. Men nu var det svårt att låta bli. En poet hade skrivit en dikt med en massa såna ”en” i. Det som nu följer är inte ett korrekt citat utan något liknande det poem som lästes upp, bara för att ge en känsla av meningarnas konstruktion: ”En får åka bil/ en får gå igenom korridoren/ en fryser, det finns ett fönster men en ser inte ut”
Har skrivit om fenomenet tidigare och märker att allt fler gett sig fanken på att genomdriva det som för de något äldre låter dialektalt och bonnigt (nej, jag menar inget illa om bönder!). Googlesöker man på en [googlesöker en på en] så får man resultat från 1) äldre litteratur och 2) sådant som unga människor, antagligen företrädesvis kvinnor, skrivit.
I min ungdom hade jag liknande planer för pronomenet man, men det är nog inte så man ska söka bevis på kvinnoförminskande. Och dessutom är ju, som ju alla vet, ”en” objektsform till ”man” och då skapar man i stället förvirring.
Innebörden av detta ”man” är inte heller så glasklar som man kan få för sig. Östen Dahl (professor i allmän språkvetenskap) skriver i Språktidningen (nr 3, 2013):
De som invänder mot pronomenet man identifierar det uppenbarligen med substantivet man – men det är egentligen inte självklart att det är samma ord, även om de historiskt helt klart har samma ursprung.
Hele artikeln är intressant förresten, vill en gärne lägge te (som en sa i en annans hemtrakt).
PS Den bästa grammatik som funnits, Svensk språklära av Rebbe-Gullberg-Ivan (1954) skriver: ”Som subjekt bör en i vårdat språk inte användas liktydigt med man”. Så sant.
