För bara någon vecka sen skrev jag att bloggen mest uppehåller sig vid formsaker och inte lika ofta intresserar sig för ordens, frasernas och meningarnas innehåll. Ett sånt snack, här har pladdrats i parti och minut om vad som döljer sig bakom språkets yta, alltså innebörden. Och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen!
I ett radioreportage beskrev journalisten hur människor i en utsatt del av världen ”lever på en knivsudd”. Ja, det blir väl så att man snart får säga adieu till sina gamla uttryck (det har redan många före en själv tvingats till, i ärlighetens namn) som man lärde sig när röken efter big bang skingrats. Jag är inte helhundra (hittade just på uttrycket…) men jag tror att de som har det svårt mer lever på eggen (randen, kanten) än på udden. (Undviker ett skämt med ”äggen”)
Sen finns det förstås såna som bor på udden, som ju är ordet för en liten landbit som sticker ut i vattnet och som skiljer sig uttalsmässigt (akut ordaccent) från den andra udden, den på en kniv som uttalas med grav accent. (Här brukar en av mina 52 340 läsare, A, höra av sig och påpeka att jag förväxlat de två.)
Knivsudd beskrivs på Wikipedia som ”en måttenhet för pulverformiga substanser och motsvarar ungefär 0,15 ml. Det kan jämföras med ett kryddmått som rymmer 1 ml.”
