"När det är sol och vår och man är nitton år är det så lite man förstår. Och alla flickor små bör låsas inne då, när vintern går mot sol och vår."
De tänkvärda raderna är inte sprungna ur min språkliga konst utan har skrivits av Ulf Källqvist och Åke Gerhard. Låten de ingår i, ”Sol och vår”, vann den svenska Melodifestivalen 1962 och turades om att sjungas av Inger Berggren och Lily Berglund.
Sol och vår är en sak, sol-och-vårande en annan. Det skrivs t ex med bindestreck och har fram till nyligen beskrivit ett slags bedrägeri där en skurk låtsas vara förälskad i en person som sedan luras på pengar eller värdefulla tillhörigheter.
Nu tycks företeelsen ha bytt namn. Brottet har ökat i antal och omfattning, ofta tack vare internet och snabba kommunikationer. Det kallas nu romansbedrägeri eller romansbrott.
Visst är det orättvist att sätta ihop basala och trivsamma fenomen som ”sol” respektive ”vår” till namn på en svinaktig handling, men romansbedrägeri låter som en lika knasig sammanblandning. En kollega brukade ofta säga (i sammanhang som fallit ur mitt minne) att det ”är skillnad på skit och pannkaka”.
Precis så låter blandningen av ”romans” och ”bedrägeri”: som att blanda pannkaka och skit!
