Möte med historien och framtiden samt möte med framtiden

Klart att det har med åldern att göra. Det här gafflandet i bloggen, menar jag. Det är inte konstigt utan mer en naturlag. Man har ju hört många ord tusentals gånger oftare än yngre gjort. De kommer att sitta och vara lika förbannade de – om de inte anammar alla påbjudna tankar och uttryck då i framtiden, förstås!

Men så här är det: man har inga särskilt starka känslor för ett ord som ”och” – även om det till hela sitt väsen är inkluderande. Däremot går det att ha starka känslor för ”inkluderande”, fast det i sig ska vara så vackert. Men det är ett av de många ord i vår samtid som jag tycker riktigt illa om. Däremot väcks ingen vrede av ”innefatta”. Eller ”omfatta” Eller ännu fler ord som betyder att något inbegrips.

Givetvis vill jag följdriktigt exkludera exkludera. Kom gärna på egna synonymer, de finns! Ilskan omfattar även ordet ”processer” (utom möjligen bessemerprocessen).

Och säg ”narrativ” så ska du mötas av en lång och irriterad berättelse från min sida. Fast märkligt nog åker även ”berättelse” ut eftersom ordet nu för tiden används på ett sätt jag inte exmerar.

Första gången den här typen av ordilska drabbade mig gällde det  begreppet ”mötesplats”. Tillvaron blev plötsligt full av dem, mötesplatserna, och jag hade bara känt till en enda sådan tidigare. 

Nu reagerar jag (av alla) knappt på ordet i sin överförda betydelse. 

Språkhistorien, mina vänner (och övriga också, för den delen), begås nuförtiden på en kvart, ungefär.