Tillbaka till det gamla resonemanget om att åtminstone public service ska vidarebefordra ett genomtänkt språk till sina läsare, lyssnare och tittare. Med genomtänkt menar jag så grammatiskt riktigt som möjligt och att man följer en språkriktighetsnorm, kan man väl klämma till med, som är fri från manipulera(n)de fjantidiom (förlåt ordvalet, det är värmen!).
Och här kommer nu en ögonblicksbild: I denna sekund sitter jag på ett tåg. Skrivandet sker ryckvis, landskapet söker min bekräftelse, det är vackert som på en gammaldags dassbonad.
Genom radion i örat hör jag att det nya manéret att uttrycka årtal börjat sätta sig hos journalister. Innevarande år kallas allt oftare ”tjugo tjugo”. Svårt att veta om jag har rätt, men det känns som om detta uttalsbrott (ha!) skett nu. Inte sa folk så till den grad ”tjugo nitton” förra året? Eller ”tjugo arton” o s v bakåt i tiden? Visst brukar många säga ”tio sextisex” (som på engelska) för Hastings-slags-årtalet, men ”nitton tolv” för svenska olympiaden? Mordet på Gustav III ”sjutton nittitvå”?
”Språkbrukarna” sprider inte årtalsvarianten, det är medier och myndigheter som visar vägen. Så ska det också vara, men deras språk bör inte präglas av tillfälliga nycker.
Medan jag sitter här och är aktivt bakåtsträvande, berättar en arkitekt i radion om sitt ”miljötänk” och ”industritänk”. Lat av naturen orkar jag ändå och ännu säga ”miljötänkande” och ”industritänkande”.
