I dag fick jag anledning att tänka på saken för miljonte gången. Eftersom jag kommit in i kolla-kvitton-åldern så var det precis vad som skedde. Kassören hade slagit in ”jordgubbar” och eftersom jag inga köpt, gick jag tillbaka. Felet var enkelt avhjälpt, han hade slagit fel kod och det blev 24 kronor tillbaka.
Mitt uppe i samtalet sa han: ”Ja, jag är inte så noga”. Men han ursäktade sig och utsagan blev lite konstig. Hans svenska var bra, men uppenbart inte hans modersmål. Jag försökte förstå hur saken hängde ihop, för det var inte hans sak att säga ”ja, jag är inte så noga”. Det skulle jag ha kunnat haspla ur mig (om jag nu menat det): ”äsch, skit i pengarna, jag är inte så noga”.
Så här lyder min rekonstruktion: Han har lärt sig ordet ”noga”. Eftersom han bad ”så mycket om ursäkt” antar jag att han med sitt ”ja, jag är inte så noga” bannade sig själv och egentligen ville säga: ”ojdå, jag har slarvat och inte varit så noggrann”.
Oavsett vad han egentligen menade, fick han mig att tänka på vilket ofattbart finlir ett språk är. Ordet ”noga” är lätt att lära sig och använda. Sen kommer en fras som ”ja, jag är inte så noga” som måste placeras korrekt och av rätt person. Det ligger nära till hands att säga som han gjorde, vilket i värsta fall skulle kunna uppfattas som lite oförskämt.
Vid ett sånt här tillfälle tänker man på de oräkneliga missförstånd som sker inom genren ”språk”. Och det händer som bekant också när folk talar samma modersmål.
