Ta en dag som i går, man dyker ner i internetfenomenet ”cancel culture” (en slags variant av att bete sig politiskt korrekt), men plötsligt gör sig evigheten påmind. Den säger att man är mindre än ett flugbajs i universum, eller att man är en piss i en stor flod med många s i.
Folk tycks mer än nånsin vilja göra ett evigt av- och intryck, många sådana aspiranter finns bl a på internet. Men de flesta av oss försvinner i såväl den stora människomassan som den långa tiden (den som gått och den som ska komma). Och det är i stort sett skit samma om man år 2020 säger kancellera eller ”käänsla” (se bloggen i går).
Det är svårt att bli en klassiker under ens livstid. Först efter många, många år vet man vem som lyckats: Michelangelo, Cervantes, Nefertiti och David Bowie (oklart med honom dock, det måste nog gå ett par hundra år innan någon kan kallas ”klassiker”).
Det mänskliga bekräftelsebegäret (”se mig, se mig”) är stort, liksom den ensamhetskänsla många sägs erfara. Och detta när vi har fler kontaktmöjligheter än någonsin. Eller är det på grund av just det? Tiden är underlig: många ensamma och isolerade å ena sidan, å den andra kryper man in i folks pormaskar via jätte-tv-skärmar eller diverse förstoringsmöjligheter. Medge att det är skumt. (Lugn, det blir vanligt språktjat i morgon.)
