Nu är det färdigsnackat på bloggen för några dagar framåt!

Att infinitivmärket att är på väg försvinna, har väl många lagt märke till. Häromsistens såg (eller hörde) jag någon använda följande: ”…men att identifierar sig som…” Informanten AP började tala om saken för några år sen – längre kommer jag inte efter denna fantastiska början.

Varken jag eller arbetsredskapet, en laptop, är på hemmaplan, och datoreländet dör var femte minut. Det blir inte möjligt att strö ut alla hyperintressanta åsikter nu på ett par dagar. Digitalhaverier som ju är så kul att tampas med, utmaningar, liksom. 😡😈😱💀

En uppgörelse med gamla hjärnspöken och ingrodda fördomar

Håhåhjaja, här sitter man och korrekturläser om inte hela världen så hela Sverige. Nu är det andra gången på kort tid som bloggen Sbråk blir en av träffarna vid en googling. Denna gång gällde det ett uttryck (i förrförra inlägget) yttrat av en akademiker: ”vilt skilda uppfattningar”. Den personen var inte ensam om saken: det dräller av samma vilt skilda uppfattningar på nätet, de är skrivna av kreti och pleti.

Bild: Unsplash

Det finns anledning att skärskåda egna uppfattningar, för att inte säga fördomar. Så svårt det är att komma förbi allt som satt sig i skallen tidigt i barndomen eller så! Det hela är löjligt, men även sånt måste betraktas med allvar. Jag verkar innerst inne tro att folk som är professorer inte kan  åstadkomma några språkfel eller liknande missuppfattningar.

Personen med ”vilt skilda uppfattningar” bär professors namn. Ensam om att ha missuppfattat uttrycket är hen som sagt inte. Sbråk dök upp bland träffarna (bloggen skrev om den idiomatiska frasen 12 januari 2018), de andra var journalister, akademiska avhandlingar och vanligt folks bloggar.

Nu hamnar en till professor under stup- och stavningsstocken! Och vad sa då den? Jo, ”allorstädes”. Det vet tydligen även Words stavningsprogram är fel. I alla fall: Låter det här njuggt gentemot professorerna och alla andra med skaplig utbildning och bildning? Mja. Här undantas dyslektiker, icke-svenskfödda, de alltför unga och folk som inte ägnat sig åt studier.

Ändå är det lätt att inse att man själv med sitt proletära ursprung fallit offer för en satans massa villfarelser. Som t ex att akademiker ska kunna stava och skriva, de har ju lagt allt krut på de ämnen de ägnat åratal åt. Men ändå hoppar en liten djävulv (uppfann arten just ju) mellan hjärnans balk och bark och skriker ALLESTÄDES! Samt: DU TÄNKER PÅ ANNORSTÄDES!

Vad jobbar en chefs polisinspektör med? Och vad är det för chef?

Mycket ska man höra innan örona trillar av! I dagens nyhetsrapportering nämndes en chefspolisinspektör. Nu kan man inte kalla sig bekant med den sortens titlar, men nog för att den låter konstigare än konstig. En närstående som brukar vara mig behjälplig med digitala trollkonster har avlägsnat (hur det nu gått till) det AI-svar man normalt får upp bland de första träffarna när man googlar något. För att slå upp chefspolisinspektören hade jag bara mobilen till hands, och i den kom den rackarns AI-besserwissern först och berättade följande:

En ”chefs polisinspektör” verkar inte vara en formell titel inom Polismyndigheten, men det kan hänvisa till en chef inom polisen som har en högre befattning, liknande den för en polisinspektör i andra länders polisorganisationer eller en motsvarande ledarskapsroll inom den svenska polisen.

Må alla gudar i världen bevara oss för detta hjälpmedel. När jag i sökrutan frågade efter en chefspolisinspektör – som sas så av nyhetsuppläsaren, i ett ord – använder AI särskrivning av typen brun hårig sjuk sköterska: chefs polisinspektör, vilket blir roligt för en del av oss. Resten av snömoset är också skrattretande.

Men nu skulle ju ”rötmånaden ” tas upp. Söker man efter den på nätet kan man som första träff få en nyhet från SVT för i dag på dagen exakt ett år sen: Här slår Livsmedelsverket hål på rötmånaden: ”En myt”. Se där, den nådde inte undertecknad förrän nu. Man ska vara försiktig med mathantering under hela sommaren, anser Livsmedelsverket helt kallt.

Sen var det en sak till från igår. Något bekant vilade över "flippandet" och se: ett inlägg i bloggen den 30 oktober förra året handlade om ytterligare ett "flippa". Men det orkar jag inte ta om, den riktigt intresserade (skrev jag skämtsamt) kan slå upp det.

Ytterligare en typisk utflippad (?) historia, nu ur myten rötmånad*

Ibland blir man överraskad – som när man ser en översättare kämpa osynligt. Eller kanske inte kämpar, utan gör vad vederbörande anser vara korrekt. I en brittisk serie sa en rollfigur att någon ”flippade”. SAOL berättar att det betyder ”förlora kontrollen över sig själv”. Det instämmer jag i, trots att ”flippa” är relativt nytt i mitt eget ordförråd.

Mycket riktigt, det visar sig att ”flippa” med ovanstående betydelse kom in i SAOL först 2006. Vad hade nu översättaren med detta att göra? Jo, det var så hen (har jag bara nyligen börjat använda) bestämde var den mest relevanta översättningen av originalets ”he lost it”. Som varje uppmärksam svensk ser har börjat äta sig in i modersmålet med det fåniga ”han tappade det”.

Många av ossv(undertecknad inräknad) sitter kvar i förra omgångens engelsklån, de som var nya för 20-25 år sen. Nu måste tydligen ”flippa” bytas mot ”tappa det” – till nästa gång engelskan hittat på nåt annat. Heder åt översättaren i alla fall. Möjligen förstår fler svenskar ”flippa” än ”tappa det”, men säker kan ingen vara.

I senaste SAOL står visserligen att ”flippa” används med ”ur” eller ”ut”. Men i senaste SO, den mer snabbfotade ordboken, ligger inte den innebörden överst, utan hänvisas till allra sist i spalten. De två ”främsta” betydelserna är dock ”ha framgång” och ”lägga ut­om räck­håll för mål­vakt eller dylikt”.

Om man tänker sig studenter som ägnar sig åt s k högre studier och utbildar sig till läkare, lärare, forskare, ingenjörer, bibliotekarier m fl, och ställer frågan: Hur ser undervisningslitteraturen ut? När de tentar eller skriver uppsats: Vilka ordböcker har de? Kan de välja ordförklaringar ur lexikon från 1998? Eller 2006? 2021? Vad blir svaren på dessa frågor?

Som bekant växer osäkerheten kring fler ord och begrepp än ”flippa” (läs gärna bloggen Sbråk). Kommer utbildningen av framtida samhällsbyggare att innehålla gemensamma antaganden och kunskaper om världen? Eller blir allt lite som det faller sig? Medveten om att mina farhågor inte delas av så många, får avslutningen bli en mening jag hörde i dag, den yttrades av en, som det heter, högre akademiker: ”Det kan finnas vilt skilda uppfattningar om grundorsakerna i en konflikt”.


*rötmånaden får ligga och mögla till sig till i morgon. Så även en kommentar kring sista meningen i dagens drapa

Bör inte läsas av dem som är överkänsliga mot det överkänsliga

Plötsligt kommer de över en: tankarna på förändring respektive anpassning. Vi har fått skäppan full av massans anpassning inför förändringar som inte precis verkar för det mänskliga. Men som bekant handskas den här bloggen väldigt lite med de stora frågorna. Här filas enbart på språkliga misshagligheter – någon gång deras motsatser – och det är ju petitesser!? Men tänk om man inte tycker det då?

Och åter skriver upp några av de fenomen som är svårast att acceptera som ”normala” språkförändringar? Då blir det så här: I ett radioprogram om ekonomiska bedrägerier togs det faktum upp att det inte enbart är äldre som råkar illa ut. Bedragarna letar efter män i medelåldern som har byggt upp ett skapligt kapital under livets gång och ”vänder sig mot dem”, som experten sa. T ex används då ett finansmarknadsspråk för att framstå som vederhäftig.

På min kammare sitter jag och tänker ”vända sig mot någon”. Det jäkla ”mot” har två helt motsatta innebörder i sig. Att ”vända sig mot någon/något” KAN betyda ”protestera, invända” och fler synonymer. Men det kan även vara neutralt eller positivt, som exemplet i klippan ”Svenskt språkbruk”: ”De vände sig mot solen och njöt”. En infödd svensk uttalar de två innebörderna på olika sätt, pröva själv. Däremot har ”vända sig till” vanligen ”positiva” bibetydelser, som i ”eleverna kunde vända sig till kuratorn om de behövde hjälp”.

Annars är mitt favoritknas att någon ”jobbar mot barn och ungdom” vilket låter elakt. Det är nog egentligen bäst att använda det långa ”med inriktning mot”, vilket tar bort det ovänliga. Och beträffande de medelålders männen med pengar vore bättre att ha med ”riktnings-ordet” och säga att ”man riktar sig mot” de männen. Egentligen är verben problemet: ”att vända” eller ”rikta sig mot/till”.

Många anser nog sånt här vara hyperkänsligt, men samma USCH reser sig i ens inre när mediepersoner avslutar inslag med ”för nu”. Omedveten om den jordbävning han skapade i de överkänsligas sinnen sa en radioman att det var "slut på rapporteringen från jordbävningen för nu”. Men ”Slut/hej för nu” kan lätt formuleras som förr: ”för i dag/ tillfället/ i kväll”. Som språkaktivist sväljer jag inte ”för nu”. Inte minst eftersom det är slösnott från ”for now”.

Dumma vädervarningar må vara, men inte falska rop på varg

Regniga dagar i sikte! Bloggen lyder förslag på hur man inleder en text – vilken som helst. Läste om någon citerades, och denne i sin tur citerade ett tips som sägs komma från Hemingway:

Börja alltid med vädret. Detta kan man stryka senare, men det sätter stämningen. Samt: första meningen måste alltid vara sann. Inte nödvändigtvis bokstavligen, men för den berättelse man vill skriva.

Men frågan är hur sanna dagens meningar är. Just i dag kommer detta inläggs första ord från en rad om vädret som lägger sig som en liten etikett på datorskärmen när man loggar in. Var sånt kommer ifrån övergår ens förstånd: man måste vara insatt i Det Digitala när annonser och diverse tips samt informationer man inte bett om (som man minns) hoppar upp i ens ansikte.

Å andra sidan: vad är ”regniga dagar i sikte” för språk? Just de orden skriker inte det uppenbara ”översättning”. Eller så är både svenska och engelska i den här frasen så kompatibla som de ofta OCKSÅ är. Men visst låter det en smula poetisk? 

Milo Winter (1888-1956) illustrerade Aisopos fabler

Svårare var det med en annan mening från samma ”väderupplysare”, nämligen det svårtolkade ”varning för måttligt regn”. Det här måste tyda på en stor nackdel med det ständiga informationsflödet: varningarna är många, och av synnerligen skiftande karaktär. Det är väl ändå att missbruka ordet ”varning” när det används om något ”måttligt”.

Svårt att inte tänka på fabeln om pojken och vargen, som tillskrivs den grekiske, mångsidige Aisopos (620–560 f Kr). Pojken, en fåraherde, ropar upprepade gånger på hjälp, bara för att retas, men den gång vargen verkligen kommer lyssnar ingen längre. Hur historien slutar går att räkna ut.

Det är bara vid verkliga faror man ska ropa på hjälp. I bästa fall kommer då människor och bistår en. Men en sådan tid tycks vara förbi.

Shit också! Bloggen halkar in på den allmänna världssmärtan

För att undgå förtvivlan kan man föreställa sig att sätten för människor att kommunicera bara förändras. De kommer nog att bestå mer av bilder: tänker man på hur emojierna hyllas är misstanken svår att släppa. Nu har de roliga små figurerna (rösten dryper av ironi här) fått så starkt fäste att de inte är nåt att snacka om längre.

Men sån är undertecknad, sen på bollen, och när alla gett upp är det dags att gå på den igen (och för all del även avsky dylika sporttermer). På en av de första träffar man styrs till när man googlar ”fördelar med emojier”, beskriver följande smartskalletext den första av fem fördelar:

Tids-effektivt. Att skicka en👍går snabbare än att skriva ”det låter bra” och med ett ❤️ kan du skicka kärlek utan att behöva lägga en massa tid på den perfekta formuleringen. Det är både praktiskt och effektivt.

För tummen upp är det inte svårt att finna ORD: ”prima, OK, finfint, kanon, as-/skit-/vrålbra, toppen”. Dem kan man även välja efter mottagare. Några skriver man inte ”skitbra” till. På så vis är det möjligt att variera språkdräkten för ens personliga meddelanden.

”Skicka kärlek” är en alltför luddig formulering för att ens kunna diskuteras. Likafullt vräks "kärlek" över oss, t ex när någon rapporterar från ett event, som det heter: en konsert, en gala, en sorgehögtid och säger: ”Det är så mycket kääärlek här”. Kommer en sådan smäktande formulering över ens läppar är det dags att lägga in sig på en trevlig inrättning.

Den här sortens kommunikation mellan människor börjar dominera. Samtidigt som det varje dag kommer nyheter om hur ”dåligt folk mår”, man menar psykiskt. Vanligt är att ”många unga tjejer mår dåligt”. Det är inte svårt att räkna ut varför och antagligen kommer inga gulliga figurer i världen att avhjälpa den saken.

Fan, nu glömdes dagens vanliga språkgnäll bort. Men bloggens klagosånger gäller inte enbart svenska språket: var det inte så att globalitetssträvandena skulle minska missförstånd? Och öka människors förståelse för varann, oavsett språk? Det ser just nu inget vidare ut, med eller utan gulliga krumelurer.

Sbråk förföljer frenetiskt tidens tecken men längtar inte efter fler

Varifrån kommer utropet ”jag ääälskar böcker”, som man hör ibland? Det finns väl en massa böcker man inte älskar? Det är lika dumt som när folk säger ”jag älskar kvinnor/män/barn”. Det är lättare att ”älska blåbär”, de är sig vanligen tämligen lika, allihopa. En del av oss älskar inte blåbär, vi gillar dem.

Vad gäller bokälskandet har jag på nära håll personer som blivit lysande stilister efter att mest ha läst Kalle Anka i barndomen, en ännu underskattad källa till att lära sig god språkbehandling och få en hel del allmänbildning på köpet.

Medveten om att många av oss som vuxit upp i en annan era har svårt för dagens, tänkte jag återge (elakt?) språkbruket ur podden (se gårdagens Sbråk) som ansåg sig tipsa om en ”skrytig bokhög på Instagram”. Mannen, vars stil var att underskatta sig själv, berättade om att han bara orkade ett fåtal sidor i en bok: ”sen tar mitt attention span slut”. Det betyder att ”koncentrationsförmågan” tryter.

Ett utrop inför något var ”fair enough” och en text beskrevs ha en ”koksad stämning”. Det tvingades jag googla och fann att ”koksa” betyder ”snorta kokain”. En ytterligare beskrivning var ”amerikanska suburbsen”, som betyder ”amerikanska förstäder” men som fick en svensk pluraländelse på det engelska ordet!

Den mer ”intellektuella” av de två, kvinnan, berättade lite kokett: ”jag har med en barnbok på min fina lista”. Hoppsan, då! Eller vad man ska tycka. Dessutom, men det gällde nog en annan bok, sa hon: ”Jag brinner för att fler människor måste läsa den här boken.”

Det är enligt mitt förmenande en konstig sak: brinna för att någon måste göra något. Kanske var det samma bok som hon hoppades snart skulle få uppföljare och sa: ”jag längtar”. Det är intressant det där med att längta utan något objekt, s a s.

Språkligt påminner det om det förhållandevis nya ”lämnar”, som i ”hög politiker lämnar”. I det fallet förstår man att det som lämnas är posten som politiker. Men ibland kan det stå (eller sägas) att någon ”lämnar”. Punkt. Man vet inte om det är jobbet som lämnas. Eller Avesta, där personen bor. Själv anser jag det vara bra att få veta vad som lämnas.

Beträffande ”jag längtar” är det i alla fall tacknämligt att slippa ”jag kan inte vänta” (från ”I can’t wait”) vilket betyder ungefär samma sak: ”jag kan inte bärga mig/ge mig till tåls”. Nu är det slut för dagen med den medeltidssvenska som bor i detta arma sinne.

Vem har en, fniss, fniss, skrytig bokhög att lägga ut på Instagram?

Om dagens syn på läsning finns ett och annat att säga. Under senaste åren har rubriker i medierna meddelat att ungefär var fjärde elev i grundskolan inte är läskunnig. Kanske inte heller skrivkunnig. Det är givetvis inget fel på barnen, men deras omvärld är inget att hurra för. Inte ens i den förhållandevis lugna västvärlden.

I ett sånt här läge blir det ett väldigt tjatande på barnen: de erbjuds piskor och/eller morötter BARA DE LÄSER! Varje barn, oavsett ålder, som varit utsatt för vuxenvärldens våldsamma välvilja (kanske inte gäller alla barn, men många) vet att det ofta resulterar i att man strävar i en annan riktning.

En av bloggens informanter, A, med matematik som arbete, har skytt de senaste decenniernas hurtfriska rop MATTE ÄR ROLIGT! Det är det visserligen, anser A, men man ska inte lura barnen med färgglada geometriska figurer och andra skojigheter: får barn en rättvis och gedigen matematikundervisning kommer fler att förstå ämnet. Och kanske t o m tycka om det. 

Ur kompisens bokhylla: ingen skrythög, precis

Ingen la sig i mina tidiga läsvanor, vilket gav en sund inställning till det numera religiöst färgade ”LÄSANDET”. Samma hurtbulleri (som för matematiken) kring barn och böcker finns numera även för vuxna. Såg en podd med rubriken ”Här är fem böcker du kan skryta med på instagram”. På ett annat ställe annonserad som ”En skrytig bokhög på Instagram.”

Ett nojsande par talade om skrytlitteraturen i fråga: kvinnan hade den lite intellektuella framtoningen och mannen den lite motsträviga samt kallade sig själv banal. Detta slags radarpar har blivit populärt sen en längre tid: en kunnig och en lite småslafsig: så att ALLA tittare och lyssnare kan känna igen sig och inte skrämmas bort. Herregud om nån "inte gillar böcker”!

Tänker återge något av det här ”folkbildande” parets sätt att tala i morgon. Innan dess vill jag påstå att om människor tas på allvar och inte fjantas med så är det en fördel för hela samhället. Femton utropstecken!

En stad med namn efter bro som liknar en bro, men inte ÄR det!

I gårdagens inlägg klagades lite halvdolt på verbet ”duckar” som under en längre tid även fått en bildlig innebörd. Det är en rätt vanlig väg för många begrepp, men en outslitlig fråga är ändå VARFÖR? Varför, när det i allmänhet finns massor av varianter att uttrycka saken på? Som för ”duckar” i detta fall.

SAOL beskriver det enbart som ”hastigt böja sig undan”. SO (2021), har med följande notering: ”ibland äv. bildligt” och förklarar det med synonymen ”undvika”, ett ord de flesta borde känna till. ”Hålla sig borta/avstå från, sky”, är andra möjligheter. SAOB har enbart med det konkreta ”ducka”, som i SAOL:

Men här duckas inte för löften som givits: i går utlovades hur vissa norrländska städer kan/bör uttalas. I sökandet hittade jag på Reddit (amerikansk webbplats) en kul tråd som börjar med frågan ”Hur uttalar man städerna Umeå, Luleå, Piteå, Skellefteå?” En kommentar som ligger bland bland de översta är kort och koncis: ”Om du är från Umeå så säger du Ume. Om du är från södra Sverige säger du Umeå”.

Sen vidtar en lång diskussion som ofta är rätt underhållande. En person verkar ha tröttnat på allt hit-och-ditande och föreslår: ”Etablera dominans och uttala alla orter med ett Ä i slutet”. En skojare till kommenterar lite chikanerande: ”För mig så är det mycket mer ä än e, och tycker det låter så när jag har hört inaveln i norr uttalat det också. Så Umä, Lulä, Pitä, Skälläftä”.

En jämtlänning säger som de nordligare människorna Ume, Lule Pite, Skellefte, men kommer på ett eget uttalsklagomål: ”Kan även lära er söder ut att man säger ÖsterSCHHHund, inte ÖsterSSund”. Ännu en jämte är uttalsplågad: ”Min sambo som är från Sundsvall säger Östesund, skippar alltså R-et och säger med S-ljud. Dör lite inombords varje gång”.

Slutligen en helt annan variant: ”Om man ska vara riktigt gammaldags (typ Burträskmål) så är Skellefte Schellet, Det medeltida namnet har överlevt i de mer konservativa bya-målen”. Roligast av allt, för oss som gillar roliga grejer, är en text av Ulf Lundström (på Skellefteå museums hemsida):

Namnet Skellefteå som äldst skrivs Skeldept år 1327 har en spännande historia. Ännu idag lever namnets dialektala form Skället som påminner mycket om den äldsta skrivformen. Längre fram i tiden har namnets skriftliga form utvecklats till Skellefte och ännu senare till Skellefteå. Namnet anses vara bildat omkring åren 1000–1100 och har troligen bildats av människor som talade umesamiska. Första delen av ordet är ett finskt lånord i samiskan, ett silta som betyder ’bro’. Den senare delen är en ändelse som ger namnet en betydelse ’något som liknar en bro, men som inte är en bro’.

Namn på orter borde få bestämmas av de ”brukare” som bor där

Nu blir det uttalsproblematik. Och i den korta förstameningen gjordes två avsteg från undertecknads gamla principer. Dels skulle bloggen inte handla om den slags språkfolkloristik som snart följer (uttalsjoxet). Dels skulle ordet ”problematik” inte användas, ej heller ”problemkomplex”. De senare två känns överflödiga, något som de svenska stora ordböckerna inte håller med om.

Språkfolkloristiken sköts finfint av program som P1:s Språket. Det duckar gärna frågor som t ex nyss använda ”duckar”. Samt tusentals ord och uttryck vars existens förklaras/försvaras av att ”brukarna använder dem” (kan kallas ”modern språkvård”). Attityden vore bra om det gällde sånt som kämpat under långeliga tider för att etablera sig: nu går det undan värre.

Här är ändå lite skojiga grejer om uttal (se en människa nötas ner, hjärnan tvättas blank 😱). 

I gårdagens kuriosa om ortnamn figurerade Lidköping och Linköping och i texten (från 2014) som då citerades togs ett uttalsproblem för just de två upp:

Nyligen har återigen aktualiserats Lidköpings kommuns önskemål om att få ändra ortnamnet Lidköping till Lidköping Vänern eller Lidköping vid Vänern. Kommunens motivering till det önskade namnbytet är att Lidköping ofta blandas ihop med Linköping i grannlandskapet Östergötland.

Regionalt kallas Lidköping för [lischöping], vilket kanske vore lättare att få till än att dra in Vänern i det hela. Övriga Sverige säger Lidköping med ett distinkt, betonat, i-ljud, medan i-et i Linköping uttalas som i ”lingon”, eller i [lischöping]. Men i nyheter och tåg får man höra ett överdrivet Liiiiinköping och ett dumt nog lika överdrivet Liiiidköping som redan i sig har ett något längre i-ljud hos den hyfsat normalbildade delen av befolkningen.

Det här gäller många andra regionala uttal från andra landsdelar, t ex när folk ordagrant läser ”väst-götar” och ”öst-götar”. Dessa säger själva väschöttar och öschöttar. Sen har vi hela problemkomplexet (höhö) norrländska städer. Så roligt att det får vänta till morgondagen!

Alla dessa kaupingar runt om i landet, varför heter de som de gör?

Först av allt: tillbaka till Grönköping! Har nu nämnt den staden ett par gånger och tänkte göra en liten köping-exposé. Grönköping är ju en fiktiv stad, precis som Wadköping hos Hjalmar Bergman. Bara en av dessa, G-köping, är uppslagsord i SAOB, som skriver så här: ”skämtsam, i synnerhethet hånfullt överlägsen benämning på den typiska svenska småstaden; vanligen såsom egennamn; jämför KRÅKVINKEL, SKRÅKÖPING”.

De där två senast nämnda används säkert inte längre, vare sig skämtsamt eller som hånfull benämning, de två städerna äro nog döda i människornas sinnen. Men vad vet man? Hur som helst är de påhittade städerna med -köping i namnet bildade enligt ett mönster för ”riktiga” köpingar i Sverige.

Institutet för folk och språkminnen berättar under rubriken Namnbloggen om sådana. Nej, riktigare uttryckt skriver Leif Nilsson, tidigare namnvårdskonsulent vid samma institut:

Lidköping skrevs Lideköping 1446 och namnet betyder ’handelsplatsen vid (ån) Lidan’. (Ånamnet är sannolikt bildat till ordet lid ’backe, sluttning’ med syftning på de branta stränderna vid detta vattendrag.) Linköping skrevs Liunga kaupinga cirka 1120 och innehåller genitiv pluralis av ljung

Liunga kaupinga betyder ordagrant ”köpplatsen på ljungheden”. Om Falköping står på Wikipedia: ”Namnet Falköping betyder köpingen på falan, där fala är ett gammalt ord för utmark som ej är lämplig för odling, men bättre för bete”. 

Andra städer på -köping kan tydas utan alltför stor fantasifull inblandning: Norr-, Söder- och även Nyköping. Hur det är med Enköping visar sig svårare. Staden benämns för första gången som Enescopinge på 1100-talet, vad en enkel människa kan läsa ut av en nätsökning. Varifrån förleden Ene(s)- kommer, kan man undra, men kanske misstänka enbusken som namngivare.

Rätt ointressant läsning om eventuell uppklarning av frågor

Ofta finns en komisk sida hos felskrivningar och -läsningar. Som när en nyhetsuppläsare häromdagen fick till den fina hopblandningen ”stofistikerad”. Såna uppstår i sekunden och försvinner, eventuellt, om någon bemödar sig med att redigera bort dem. Felskrivningarna hamnar i avdelningar som kan få rubriken ”pressgrodor”, eller som Grönköpings Veckoblad kallar dem: ”Pressgrannar”.

Uppklarning, eller motsatsen? Bild M Adams, Unsplash

Ovan skrevs på denna plats några ord som slutade med -ning: felskrivning, läsning och hopblandning. Intressant nog (nja, det tycker kanske inte många) har väderleksrapportörer börjat säga ”uppklarning” när vädret visar sig vara uppklarnande, som det hette förr. I en rapport om hur många gånger en låt av ABBA spelats (strömmats) på Spotify kallades strömningarna ”lyssningar”.

I ett försök att förstå skillnaden på -ning- (-ing-) och -ande/-ende-varianter kan man hamna i den förträffliga finlandssvenska språkgranskaren Monica Äikäs spalt hos sprakinstitutet.fi (något i bakhuvudet säger att nästan exakt dessa ord skrivits tidigare i bloggen…). Hon skriver om en ”riklig användning av substantiv”, som ” brukar förknippas med svårläst text”. Nu är inte mina exempel särskilt svåra att begripa, men MÄ beskriver det som en gång i världen kallades ”substantivsjuka”. Hon fortsätter: 

Att verbala uttryck omvandlas till substantiviska kallas nominalisering. Mest utpräglat är fenomenet i byråkratspråk och vetenskaplig prosa, men det går lätt att hitta exempel också i många andra slag av texter.

Nu blev den här texten (Sbråks, alltså) inte direkt solklar, så som ofta sker, men varför inte passa på tillfället att rekommendera MÄ:s långa text som heter ”Substantiv eller verb”. För några nördar kan det vara intressant läsNING, men så nördig är inte jag. Inte i 29 graders värme (och troligen inte annars heller).

Så många som förstör språket! Inte en själv att förglömma!

Det här sbråkarbetet börjar likna plocka svamp, lägga pussel eller stoppa strumpor: ibland hittar man inget (svampen), ibland går det finfint (pusslet) och ibland blir det fult (strumpstoppningen). Får erkänna att det fanns en tid när jag trodde mer på språkregler, nu kan man förglömma och förgäta dem.

Ni vet hur det är. Man lyssnar eller läser och tänker: Va? Och sen går det ändå inte att reda ut och få svar på va-et. I dag småsnackade ett par journalister i en slags ”tak shau”, som det heter nu när brittiska uttalet ”tåk” försvunnit. En av dessa berättade om ett inslag av det ”väldigt förglömliga slaget” som han skulle ha missat på något sätt sin tidiga karriär.

Det är då man tänker: Va? Och eftersom det utvecklat sig på så vis att ens tidigare, relativa, men emellanåt alltför tvärsäkra tvärsäkerhet försvunnit, så blir det till att söka i ordböckerna. Denna gång visade sig den relativa tvärsäkerheten signalera rätt: ”förglömlig” finns inte i dem.

Däremot existerar verbet ”förglömma”. Kanske en uppmärksam läsare såg att det användes i inledningsstycket? Det både verkar och känns som aningens föråldrat. Mest brukar det användas i uttrycket ”inte att förglömma”, vanligen när något räknas upp: ”Alla var där, inte Nisse att förglömma”

Nu blir det ofta så att många radioprogram och dito inslag inte längre är så intressanta. Problemen, frågeställningarna och ämnena har växt ifrån en, eller så är det tvärtom. Men innan jag stängde av de två tak-schau-personerna hördes en av dem använda begreppet ”origin story” om en ursprungshistoria eller ursprunglig historia. Det kommer nog att sägas (och har sagts) väldigt många gånger att det är hemskt tråkigt när engelska ord och uttryck – hela meningar till och med – bara trycks in i svenskan utan att det finns någon poäng eller orsak där bakom.

Och för att redovisa mitt eget beteende: jag gör så själv ibland. Samt blir rasande av faktum.

Folk ÄR sina namn och skolpeng samt friskolor sägs vara sexiga!

Språkliga tendenser med bara något decennium på nacken, börjar blir befästa. Till ens förtvivlan – beroende på vem man är, förstås. Måste upprepa det märkliga i att så få äldre människor, som ju större delen av vän- och bekantskapskretsen består av, verkar bry sig. Det går att få igång dem om man ger vissa exempel, men likgiltigheten inför ”språkförändringar” brer ut sig lika snabbt som förändringarna själva.

I ett reportage utförde reportern en snabbenkät genom att ställa frågor till ”mannen/kvinnan på gatan” som man sa förr i stället för ”random”. Uppenbarligen hade de intervjuade ombetts att först säga sina namn, vilket kan formuleras som ”jag heter” eller ”mitt namn är”.

Några personer sa i stället ”jag är Stina/Sture/Stefan/Sara” och det var dags att åter häpna. Särskilt som en av dessa ”jag är-människor" var en äldre man. Jag kommer aldrig att säga ”jag är Sig-Britt”, och inte bara för att jag inte heter så.

Ett annat, förhållandevis nytt, tilltag är att använda adjektivet ”sexig” för allt möjligt. Men kör i vind, det följer liknande mönster som tidigare ”jättebra, skitdåligt, fett bra, sjukt roligt”. SAOL skriver om sexig: ”sexuellt till­dragande; bildl. spännande, intressant” och SO (i viss mån även SAOB) ger ungefär samma betydelser för den äldre mer bekanta innebörden, och för den ”nya”: ibland äv. all­mänt positivt om (andra) före­mål en sexig sport­bil; före­taget har försökt göra sin image lite sexigare.

En skicklig författare och journalist kåserade i P1 om utbildning och sa: ”när politikerna bråkar om skolan då handlar det alltid om sexiga saker som skolpeng och friskolor, sällan om lärarnas status”. Ja. Man lär sig i alla fall vilka ord man ska undvika i vilka sammanhang!

Ingen särskild stuns i Göteborgs samhällskritiska webbplatser

Även om en pensionär har ledigt 24/7, som "dygnet runt" kallas i dag, så kan det i alla fall bli så att pensionären sitter och latar sig i solen och lyssnar mer på radio än vanligt samt läser fler nyheter. En av de tidningar jag har är DN:s "lågprisvariant", en sån där man får ett ”flöde” av nyheter som läggs in snabbt som attan.

En del äldre föredrar papperstidningsvarianten, eller den s k e-tidningen som har samma redigering och därmed utseende. Det intressanta med ”flödesnyheterna” är att de som ”lägger upp” dem är snabba vad gäller teknik, men mindre bevandrade i den svenska som ännu är majoritetsspråk i landet.

En annan förklaring till de många språkliga grodorna är förstås att hastigheten med vilket allt pumpas ut gör det svårt att hinna finna de rätta orden. Från ett av världens alla länder i krig kom nyhetsnotisen ”Sjukhus överväldigades av skottskadade”. En sådan tabbe skedde sällan förr, på den tid när nyheter gått igen ett flertal stationer, d v s en mängd olika journalistiska professioners ögon.

Å andra sidan: bara någon minut efter texten med det positiva ”överväldigades” i, hade någon annan observerat saken och där stod nu ”översvämmades av skottskadade”. Det här tycks inte vara viktigt för så många, men det irriterar (”skaver”, för att översätta till dagens människa) eftersom det faktiskt platsar under ett begrepp man helst inte vill använda, mest med tanke på vem som gjorde det världskänt: ”fake news”. Men man kan i alla fall citerar Hoola Bandoolas ”Vem i hela världen kan man lita på?”

Dagens andra exempel kanske man är ensam om att hoppa högt av. Vad vet man? Det rapporterades i Ekot om ”webbplatser kopplade till Göteborgs stad”, som inte gick att nå ”på grund av ett cyberintrång”. Avslutningen löd ”ingen av webbplatserna som är angripna ska vara samhällskritiska”. Hur ska man fatta detta sista ord? Förstår gör man, men är det meningen att det ska låta roligt?

Troligast att robotpojk- resp robotflickvännerna checkar alla boxar

Klart att det blir lite flummigt när man skriver och lätt trasslas in i de egna tankarna. Man hoppar över tankeled och låter som en mindfulnessgalning från 1980-talet. Som i det senaste inlägget. Nu kom också sommaren och överföll med mer än trettio grader.

Men här fortsätter kritiken av det orena förnuftet och nu ska AI få ytterligare en tjottablänga.

I en tv-serie med Anders Hansen, hängiven psykolog och folkbildare, gjorde denne en exposé över det ofattbart många ser som vår nye räddare i nöden, den artificiella intelligensen.

Bra partner. Bild Sven Mieke, Unsplash

Bl a berättades om en ung kvinna som haft ett förhållande med en AI-pojkvän. Det vore dumt att försöka återge relationens beskaffenhet här, den som läser dessa rader har nog redan hört talas om olika AI-relationer. Det mest påfallande var att kvinnan påstod sig haft hjälp av den digitale pojkvännen för att lära sig hur förhållanden fungerar.

Andra förhållandeknep sker ibland i den verkliga världen, vilket är nästan lika konstigt. Hör bara på följande! En annan psykolog (inte Hansen, m a o), en sån som svarar på tidningars ”expertsidor”, kommenterade vad en kvinna skrivit om irritationen över sin late och tjocke pojkvän, en man som i övrigt hade goda sidor: "Att träffa en partner

som checkar så många boxar, som är snäll, generös, kan hantera känslor, är uppmärksam på dig och som dessutom är bra på att kommunicera, det är inte lätt att hitta”

Det är svårt att beskriva vad man själv tycker känns fel idag. Egentligen är det väl allt! Det där med ”checkar alla boxar” sänker ner en i den välbekanta språkförtvivlan. Visst, jag har lärt mig vad ”checka boxar” är i nutiden, det betyder ungefär ”kryssa/bocka i/för alla rutor”. Men någon kan ju tro att det betyder ”kontrollera alla lådor”.

När vi översköljs av allsköns bråte kan en klyftig filosof dyka upp

En av bloggens informanter, M, rapporterar i och för sig språkliga konstigheter som är fel, svåra att förstå eller helt överflödiga. Men utbrister mest med förvånade tonfall: ”Den där känner jag inte till. Det där har jag aldrig sett/hört/ läst”. M sitter kvar i en värld då människorna var bekanta med en stor del av sin omvärld.

Låt oss säga att en jätteartikel på tidningens kultursida handlar om en popartist, eller så wailar, klämsjunger eller kvider samma artist fram låtar i tv, klädd i väldigt lite kläder (trosor och nät, ungefär). Det där gäller kvinnor, män har mer på sig men sjunger också lite störigt (har för mig att det började med Ulf Lundell). Då säger M sitt: ”Den där har jag inte hört talas om”.

Kommentaren är rolig i vår del av världen där det tycks finnas fler artister än vanligt folk. Och där det mesta är en obekant. Då kommer tänkarna och filosoferna till undsättning. I går redovisades att en mening snotts från en DN-journalists artikel. Har man möjlighet att söka efter den (hm, brukar själv vara kallsinnig inför ”tips”!) måste sägas: den är bra för nerverna.

Ur artikeln: ”Det är här Byung-Chul Han träder in. Med lågmäld skärpa påminner han om att vi lever fel, och att vi någonstans redan vet om det”. Det får vara nog som sammanfattning, att försöka babbla om existentiella ting låter lätt som Utbildningsradion (inget ont menat, egentligen). Wikipedia berättar: "Byung-Chul Han, född 1959 i Seoul, är en koreansk-tysk filosof och författare, verksam som professor i filosofi och kulturvetenskap vid Universität der Künste i Berlin".

Om B-C Han kan jag säga att ”den där känner jag inte till”. Men mitt i den stora floden av överflöd (hm, ingen vidare bild…) kan man vara tacksam när något användbart dyker upp till ytan. Som Hans tankar.

Kastar man sten i glashus när man reagerar på riktiga skribenter?

Bild: Klim Musalimov, Unsplash

Häromdagen använde en skribent uttrycket ”funny bones” som aldrig varit i min närhet. Och varför skulle det det? Men kanske ska man inte kasta sten i glashus? Bloggen är ju full av knasiga begrepp och egna ordbildningar? Jo, så är det, men jag kan lova och svära (som skett förr) att om de här inläggen skulle skrivas för en så stor publik som de flesta medier vänder sig till, ja, då vore det en annan femma.

Men att som mediekommunikatör (blä, vilket ord) inte anstränga sig för att skriva begripligt, d v s försöka KÄNNA vad som kan förväntas av en genomsnittlig nutida lyssnare, läsare, tittare, skapar problem numera då tamejtusan alla har en egen fatabur, såväl sändare som mottagare. Man kan säga att det som når oss idag är sönderfallet i miljardtals individuella perspektiv. Den meningen är delvis snodd från Kristofer Ahlström i DN, och något att komma tillbaka till, vänta bara.

Bland andra engelska fraser som kastas in i mången text och månget prat: Förväntas större mängden läsare av en svensk tidning veta vad daughter issues är? Ska de flesta radiolyssnare förstå vad som menas med ”pensionen är inte top of mind”? Framöver måste vi kanske fråga AI när vi inte förstår alla de där miljarderna individuella perspektiv.

Men för att citera mig själv från slutstycket i går, blir nog även de svaren ”god dag yxskaft”.

En spännande historia om skyfallet som förvandlas till yxskaft

Det har väl sagts förr på denna plats: sätt på radion/tv-n eller bläddra i en tidning och det tar inte många minuter (ibland sekunder) innan första blandformen av svenska/engelska dyker upp. Man måste inte anstränga sig för att hitta dylikt, det söker snarare upp en.

Klockan är tre, kaffet klart (inte för att det är regel med elvakaffe och tretår i detta hem, det råkade bli så…) och på radion börjar Ekots senaste nytt. ”Det fortsätter att vara risk för kraftiga regnfall i landet”, säger Ekot om vädret och kaffedrickaren undrar: regnfall?

Går till de källor som ingen längre bryr sig om, ordböcker, de ännu ganska stadiga svenska.se/tre/ och skriver ”regnfall”. SAOL och SO har inget sådant väderfenomen, men SAOB känns vid ”rägnfall”, vilket antyder en viss ålder. Artikeln om saker på ”rägn-” publicerades 1961, vilket är förvånande. Skrev vi med e 1961, hör man hemma på ett hembygdsmuseum.

Nåväl, de olika exemplen visar att stavningen av regn dåförtiden kunde vara antingen e eller ä. Här finns exempel på användningen av ”rägnfall” från slutet av 1600-talet fram till 1940, därefter verkade det ha fallit (!) ur bruk. Som synonym till "rägnfall" gavs bl a ”regnskur”.

Men ålrajt, man ska inte vara rigid, brukar det heta, folk säger tydligen en jädrans massa saker som inte finns i ordböcker. Men ”jädrans” finns i alla tre, och därför fortsätter regnfallet att vara en gåta. Åtminstone tills man läser den amerikanska Merriam-Webster och hittar ”rainfall”. Men lexikonets beskrivning av ordet visar att det används mer i betydelsen ”regnmängd”, eller kanske ”nederbörd”.

M-W sätter in ordet i meningen ”an increase in annual rainfall”, som betyder ”en ökning i den årliga regnmängden/nederbörden". SMHI säger om "nederbörd" att det ”är ett meteorologiskt samlingsnamn för flytande eller fasta vattenpartiklar som faller genom atmosfären”. Hagel, snö och dimma, m a o, finns det nåt mer som kan falla genom atmosfären?

De ”kraftiga regnfallen” i Ekot kanske borde ha kallats ”skyfall”, som är ett svenskt ord för en attans (finns också i SAOL och SO) massa regn. Engelska ”skyfall” [skajfål] finns inte i brittiska eller amerikanska ordböcker. Så Bond-filmen ”Skyfall” betyder inte skyfall.

Att vända sig till ChatGPT är inget att rekommendera, särskilt inte i detta fall (utropstecken igen) när AI-eländet ger ett svar som låter ”god dag yxskaft”. Kolla själva.

Fortsättning på uttrycket om det böjda som blir krokigt: Roliga ben!

Man är inte ensam. Nejnej, det är inget snyftsnack, bara ett intressant faktum: Fler sitter och har sig med sina respektive käpphästar på nätet, det märker man vid vissa sökningar. Häromdagen var för min del ”det ska böjas i tid” på tapeten, ett ordspråk som ofta blir fel när det återges.

Hittade då ”Pardens blogg” och en text med rubriken ”Det egentliga ordspråket”. Där behandlades det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, och bloggaren sa sig ha planer på att fortsätta skriva om såna företeelser. Men bloggen verkar ha existerat endast mellan 2008 och 2011, sen kom väl livet emellan.

En iakttagelse (utan vetenskapliga belägg…) är att de språkfrågor jag brukar söka efter har flest kommentarer från tiden mellan 2007 och 2013, lite grovt sisådär. Det är förstås en annan som är sent ute, och de frågor man själv har är redan gamla, ute och, som det heter, daterade (det man gjorde i brev förr).

Men vem hindras av såna bagateller, nu fortsätter här den engelska störfloden (den mängd ord och uttryck som är störande, alltså). Som vanligt hoppar bloggen på dem som vänder sig till allmänheten som publik. Journalister, bland andra. En sådan skrev en av de recensioner Sommarpratarna i P1 regelmässigt utsätts för men som inte gavs samma tyngd tidigare.

En uppskattande mening i recensionen löd: ”Hon är en ovanlig och fin kombination av funny bones och pärlhalsband”. Ja, så hände det igen. Min engelska är präglad av såväl ålder som ett mindre antal lärospån, men ”funny bones” hör inte till dem. Ett sökande gav, förutom ”änkestöt” även förklaringarna ”ett sinne för humor” och något med ”lustigkurre”. Dock passar inte det Google Translate föreslår: ”roliga ben”.

Det har redan böjts under en lång tid, det som snart blivit krokigt

Vid den här bloggens början, 2017, fanns ännu rätt många i skribentens omgivning som såg den lite som en galnings, en överspänd f d korrekturläsares, hobby. Det är lätt att förstå, vem som helst kan irritera sig på andras underliga besattheter. Fotboll, kan nämnas, desperat önskan att hänga med i kulturvärldens rörelser, ett hysteriskt stickande.

Den enda syssla som skulle vara riktigt kul att ägna sig åt vore mete. Spö, krok, sänke, flöte. Men den idén faller, ja, den föll redan för sextio år sen, när det blev kämpigt att maska på (haha, var det från texten igår som tanken kom?) för att det är otrevligt att spetsa levande varelser. Eftersom det är lika svårt att kroka av andra levande varelser och slå ihjäl dem var saken biff: man låter andra göra jobbet. Och äter andras ihjälslagna offer.

Men nu var det språköverkänsligheten det gällde. Den engelska som först tog sig in i promenadtakt, rusar nu in. Tyvärr ser man nu effekten av det som böjts i tid. Förresten heter det inte ”det ska börjas i tid” utan ”det ska böjas i tid”, vilket framgår av fortsättningen: ”det som krokigt ska bli”. 

Bild: Frank Ching, Unsplash

Nu är det böjt så till den grad att forskningsrapporter som behandlar svenskans försvinnande börjar bli många. En färsk (april, i år) undersökning från Linköpings universitet, ”Engelska på skärmen – sämre för svenska barns språkutveckling”, berättar om det många vet men inte låtsas om. 

I forskningsrapporten som beskriver 90 femåringars språkkunskaper OCH medieanvändning, står bl a: ”Engelska har en jättestor närvaro även i små barns digitala media. Föräldrar kanske tänker att barnen då kommer att lära sig mer engelska men vi ser att det verkar vara på bekostnad av svenskan”.

Här återges även fakta om svenska 5-åringars mediavanor (Källa: Statens medieråd, 2023): 80 procent spelar digitala spel, 70 procent använder mobiltelefoner, 70 procent tittat på TV dagligen, 30 procent tittar på Youtube och 20 procent spelar dagligen spel på en surfplatta. Mycket är på engelska, och det blir tufft för svenskan.

Om man man säger att man vill ”maska" sin oro, hur går det till?

I en intervju sa en person sig vilja ”maska” sin diagnos, och öppnade därmed en hel mask-värld. Det är konstigt i dessa dagar, man går runt och vattnar blommor, kokar kaffe, lagar en t-shirt som gått sönder, alltmedan radion står på. Man både lyssnar och inte, men så säger någon ett ord som ändå får en att lystra: ”maska en diagnos”?

Det framgick att det gällde en s k NPF-diagnos, (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning), och personen skämdes för den, uppenbarligen. Först var det svårt att få ihop innebörden av ”maska”, som i min språkvärld skulle vara detsamma som ”söla”. Om ”söla” säger SAOL och SO att det innebär ”vara (alltför) långsam, dröja”.

Även SAOB har med den betydelsen, som dock kommer långt ner i "söla-spalten". De äldre förklaringar som främst tas upp har med ”smutsa ner sig” att göra. ”Nedsölad”, lever väl skapligt kvar i ordförrådet, vad en gamling fattar.

För verbet ”maska” ger SAOL följande betydelser: 1) förse met­krok med mask, 2) sänka arbets­takten ofta i protest; äv. för att låta tiden gå t.ex. i fotbolls­match, 3) under­låta att lägga på sitt högsta kort t.ex. i bridgespel, 4) göra maskor. SO lägger till en femte, som hänvisas vidare till verbet ”maskera”, i sin tur med följande förklaring: ”förse med skydd t.ex. vid målning”.

Det enda att göra i såna här lägen är att konsultera en engelsk ordbok, eller en amerikansk. Båda ger för engelska verbet ”mask” betydelsen ”dölja, gömma”. En svensk kan förstås även säga ”maskera”, men titta gärna på Synonymer.se och kolla hur många varianter man får för ”dölja”, vår kanske bästa översättning av engelska "mask". En hel hög.

Inte bara om skomakar- och bagarbarn, nu också om ”sopa rent”

Det underrättelseanalytikern talade om i radio (se gårdagens inlägg) var att sätta ihop ”skomakar’ns barn” med att ”hålla rent i eget hus” och avsikten att antyda något om vårt lands säkerhet var säkert välgrundad, men som bloggen går till botten med allt måste de båda fraserna begrundas.

Min egen teori är, inte så överraskande, att många gamla svenska ordspråk och talesätt hade kunnat användas, men att de börjar förloras. ”Skomakarens barn” låg inte högt upp i mitt hjärnskvalp, vilket i och för sig inget säger. Men noggrannare sökningar ger besked om en massa skomakarbarn, så var det med det!

På en privatpersons blogg stod ”smedens häst och skomakar’ns barn har sämsta skorna”. Några sidor med gamla ordspråk och talesätt, svenska och finlandssvenska, hade varianter liknande "skomakarens kärring och smens märr får mestadels gå barfota". Bäst att ge upp: uttrycket är vanligt, även om barnen utan skor i dag är fler (i de här talesätten, alltså) medan skomakarens kärring och smedens häst förr låg sämre till vad gäller fotbeklädnader.

Däremot tycks uttrycket med barnen vara mer känt i engelskan. Hos Oxford Reference finns ”shoemaker's son always goes barefoot”. Där förklaras det som ett ordspråk från mitten av 1500-talet, och det betyder, förstås, att i familjer med kunniga och framstående personer (föräldrar) finns andra familjemedlemmar som inte har någon nytta av faktum.

Kan inte dra andra slutsatser än att jag missat skomakarbarnen. Däremot inte bagarbarnen, som är en annan historia och nästan betyder motsatsen. Synonymer.se säger om innebörden: ”bjuda bagarbarn bröd”: erbjuda någon något som den redan har nog av.

Vad gäller ”hålla rent i eget hus” visar sig ett engelskt talesätt heta ”put one’s own house in order". Översättare (på bl a Bab.la och Linguee) väljer för detta det svenska ”sopa rent framför egen dörr” och ”se om sitt eget hus”. Jag tror mest på sopandet, men vem kan tro nåt i dag?

Bagar’ns barn må vara hänt, men hur är med skomakar’ns ungar?

Det är omöjligt att inte kastas in bland ytterligare halvintressanta ting när man söker något på nätet. Mest kan man jämföra det med tidigare tiders bläddrande i uppslagsverk där varje uppslagsord gav idéer och fortsättning till andra sökningar.

Petter Eremiten, en pseudonym på Flashback, och som citerades i går, har uppenbarligen lånat ”namnet” från Hjalmar Söderberg som, enligt sajten StockholmsMix ”under sina tidiga journalistår använde pseudonymer som Petter Eremiten – och Mary Ekeblad!”

Det går som alla vet att få både gigantiska mängder av upplysningar och kunskap samt spader – alltså FÅ SPADER – av det myckna. Stenen som sattes i rullning av tårta-på-tårta-ordet ”följdkonsekvens” fortsätter nu som en precis-vad-det-heter. Begreppet skrytfeneord dök även upp i kommentarerna och då var jag förstås tvungen att googla DET ursprunget. På sidan ”Folkmun” (2007) skriver ”David” förklarande om skrytfena, skrytfenor som ändelse:

på ord som får det att låta finare men inte tillför någon betydelse. Exempel: Om man säger "motionsaktivitet" istället för bara "motion" så är förlängningen "aktivitet" en skrytfena.

Gammal dansk skomakarverkstad.
Bild: Tomasz Sienicki, Wikipedia

Nu får det vara slut på dessa konsekvenser av ett enda ord, här kommer nästa. Som är ett uttryck att studsa inför om man inte hört det. En forskare i underrättelseanalys talade om diverse ”hotaktörer”. Säkert ingen idé att  specialbetrakta sådana aktörer, det kommer att leda för långt, men det forskaren sedan sa

i samma inslag blev knepigt.

Citatet (det markerade) som följer nedan är inte helt exakt, jag skrev ner det på stående

fot och hittar det inte igen. Men det var ett resonemang om något som personen jämförde med skomakar’ns barn, och fortsatte med det där om att man ska hålla rent i eget hus. Som jag letat efter skomakar’ns barn: och visst kan ett uttryck finnas fast man själv

aldrig hört just det, utan bara det om vad man inte bör bjuda bagarens barn på.

Sitter man i en säcksäck har man hamnat i galen språktunna

Här var det ytterligare följdkonsekvenser från gårdagen! Ibland får man äta upp saker man sagt och gjort, särskilt bekant är det på en sån här plats när språkliga överraskningar kan dyka upp och ”förstöra” alla ens egocentriska teorier.

För att förekomma eftertankens kranka blekhet kollade jag nyss och noga den klagan som kastades ut igår gällande det skumma ordet ”följdkonsekvens”. Den statsminister som talar om den sortens följdföljder bör inte ensam få bära hundhuvudet. Ordet används av många: hög som låg, och många däremellan, visar det världsvida nätet.

Det har väl satt sig i folksjälen, helt enkelt, men kommer det in i en ordbok är det dags att protestera på allvar. I kommersiella världar händer sånt här: formuleringar kvarstår år efter år. Ta en s k ”saccosäck”, som, om man ska vara noga, betyder ”säcksäck”, vilket är att ta i. ”Sacco” är italienska för ”säck”, ett ord som f ö låter rätt lika på fler språk. En smart marknadsförare döpte sin sittsäck till ”Sacco” och vips satte sig uttrycket (och inte bara kunderna).

Åter till följdkonsekvensen. På internetforumet Flashback ligger en kul diskussion om saken. För nästan exakt arton år sen skrev ”Petter Eremiten”:

I Dagens eko klockan 7 fick Fredrik Reinfeldt frågan, om hur mycket man skulle skära i försvarskostnaderna. Han sade ungefär så här: "Vi ska bestämma en rimlig nivå och sedan undersöka följdkonsekvenserna". Har någon hört ordet "följdkonsekvenser" förut? Det är enligt min uppfattning en tautologi. Han kanske tvekade mellan orden "följder" och "konsekvenser" och så blev det en kombination?”

Bland kommentarerna finns ”skitsillen” som skriver: ”det är enligt min ringa mening, utöver en tautologi, även ett skrytfeneord”. En förmodligen ackurat anmärkning. Petter Eremiten återkommer och säger: ”Nu vet jag varifrån herr Alliansledaren hämtar sin inspiration”. Därefter följer till Grönköpings veckoblad en länk som inte längre går att finna, men P E:s slutord gör att man förstår något av vad som stod i det bladet:

Här finns inte bara ordet "följdkonsekvens" utan även "konsekvensföljd".
Språket utvecklas och Grönköping följer med!

När man trasslar in sig i orden och det blir besvärligt att komma ut

Apropå ord som inte finns (gårdagsdrapan), kan en hel del sådana leva en stund (eller längre) i familjer, på arbetsplatser eller hos andra grupper. Särskilt barn brukar bidra med nybildningar av olika slag. I kompiskretsen finns ett numera vuxet barn som kallade den sysselsättning många har som favorit – fika – för ”pika”.

Decennier efteråt kan man i just den familjen bjudas in till en ”pikning”, trevligare än det låter. Och bättre än den moderna världens underliga humorform, "roasting". I tidskriften Resumé (2020) skriver Ludwig Jonsson i en artikel om företeelsen: ”Roasting, alltså att göra sig lustig över någon för att roa en bredare publik, är vid det här laget en utbredd humorform, både i komikervärlden och på sociala medier”.

Personligen kallar jag ofta alla slags träffar "meetingmöte": är vi några som ska ses för att ”pika” undrar jag hur dags vi ska ha meetingmötet. Skrev i bloggen för drygt fem år sen om varifrån ordet kom. Vi får flytta oss mer än ett halvsekel tillbaka, när folk som då var i femtio-sextioårsåldern ännu inte var vana vid alla engelska inskott i svenskan.

En kollega hade just hört talas om ”meeting”, insåg att det var en träff av något slag och tyckte säkert att det lät häftigt. Hen började använda ordet ”meetingmöte” – utan att mena det skämtsamt eller ironiskt. Det rotade sig efterhand hos undertecknad och några i omgivningen, men sprids nog inte så långt som in i SAOL...

Väl inne på kontaminasammanblandningar, som vi åldringar säger på vårt skämtsamma vis, måste ett ord från en minister, det kan ha varit en statsminister f ö, tas upp: "följdkonsekvens". Kommen ända fram till regeringen som följdkonsekvens av kontaminasammanblandningar, bör det senast skrivna genast korrigeras: varken meetingmötet eller följdkonsekvensen är kontaminationer, utan tautologier. Samma kanal imorgon: Sbråk!

Ibland vore det inte dumt att hitta ord som egentligen inte finns

Går det att säga att vissa ord inte finns? Många av oss tycker nog det. Ändå är det lätt att hitta på sånt som "inte finns", men skapligt följer svensk ordbildning: ”plönk, klyrk, snajd”. De kunde vara substantiv, medan ”plönka, klyrka” och ”snajda” skulle kunna vara verb samt ”plönkig, klyrkig, snajdig” funka som adjektiv.

Och se på sjutton, där hamnade man i alla fall i ens hemhamnstads-arbetarklass egna gamla klyk! ”Snajdig” finns i SAOB. I en artikel skriven 1965 ges ett exempel från 1957 (ur SvD): ”Officerarnas skärmmössor är (i Tyskland) inte längre så demonstrativt schneidiga, uniformsfärgen är diskret blyertsgrå…”

Etymologiskt sett är det förstås tyska i botten och har med ”schneiden” (skära, snida) att göra. Svensk innebörd för snajdig sägs vara ”snitsig; snärtig; stilig”. Snitsig är nog likaså släkt med ”snida”, och absolut även med vårt ”snitta”. I det här sökandet dök en lysande exempelmening upp och man önskar sig en bättre klädstil så att den kan användas utan att man far med osanning: ”Vi var alltid snitsigt svidade”.

Under uppslagsordet ”svid” (substantiv) finns följande förklaring och upplysningar: ”kläder, kostym”. Vidare: ”sannolikt ombildning av rommani sivdo, perfektparticip av sivava, sy, ytterst av sanskrit sīvyati, syr, etymologiskt identiskt med sy.

Konstigt nog finns ordet ”ostoppbar” inte i någon ordbok, i alla fall inte våra tre största, trots att det snart används om allt som inte går att hejda. Ett annat begrepp som inte finns är "binge", om man inte menar ”av­balkning eller (stor) lår för torra varor”.

Engelska ”binge” har en innebörd ungefär som vårt ”råsupa”. Det ordet har kommit att användas om ett annat fenomen, nämligen "binge-titta" (sträcktitta) på tv-serier o dyl. När SVT Play beskriver ett av sina dramer som ”bingevänligt kostymdrama” känner man behov av orden från inledningen: ett sånt jäkla plönk och klyrk, rent ut sagt.

Man bör ta det piano med att ifrågasätta ljudexperternas fackspråk

   

Allt är inte klagovisor som präntas ned i denna blogg. Att inte förstå modernt språk kan även visa brister hos en själv, det är en tung insikt. Eller nåt. Apropå visor så ska det i dag handla om musik. Eller nåt.

En musikkritiker recenserade (i DN) en konsert (popgrupp) och rubriken innehöll något som säkert är lovord från skribenten: ”Känslan är supersonisk”. Halvt ointresserad skummade jag igenom recensionen men slutade när effekten av de tillresta fansen beskrevs: "Boostar inhemsk ekonomi genom att shoppa bucket hats i drivor från officiella merchsamarbetet med Adidas".

Nej, det var inget av intresse ens när man tolkat/översatt meningen. Däremot gick det inte att släppa ordet ”supersonisk”. Bekant är förstås ”super” som förstärkningsord, men vad faderuttan är ”sonisk”? Tillfrågade ordböcker svarar samfällt ”som har samband med ljud”. Jodå, en sonor stämma vet man ju vad det är: nåt som låter bra. Men sonisk? Och supersonisk?

Att det ljuder (låter) under en konsert verkar troligt, men min egen känsla är superkomisk: vad är det som sägs EGENTLIGEN? En sajt som heter AMW (vad det nu står för) skriver i alla fall nåt som visar att fler undrat över ”sonisk” (sidan är översatt):

Termen ”ljudmässig” har blivit allt vanligare i musikdiskussioner, men många lyssnare och även vissa musiker undrar vad det egentligen betyder. När kritiker eller artister beskriver en låt eller ett album som ”ljudmässigt rik” eller ”ljudmässigt mångsidig” syftar de på musikens övergripande ljudkvalitet och karaktär utöver bara noter och text.

Texten fortsätter: ”I grund och botten avser 'soniskt' musikens soniska egenskaper – hur den låter i termer av textur, klangfärg, frekvensomfång och rumsliga egenskaper”. Man får väl nöja sig med det, fast för femtusende gången känna sig som barnet i ”Kejsarens nya kläder”. Men anser en hel yrkesgrupp att ordet ”sonisk” (ljudmässig) bringar ett ytterligare förståelse-element (höhö) så gör det väl det då. Superljudmässigt, var ordet.

Säg mig vem tycker väl om en pessimist?* Här skriver dock en

Det händer att man tänker: ”Vad sker om folk inte bara tappar DET utan tappar ALLT?” Vi är inte framme vid den punkten än, men nog masar vi oss närmare, med ökande hastighet. Då kommer vi att få i oss mer av såna mystiska nyheter jag nyss läste i en av de blaskor som förr hette kvällstidningar, men nu, i likhet med allt annat, finns dygnet runt:

Dessutom har tennisikonen en ansträngd relation till dottern Anna, 25, som han fick med Angela efter att ha varit otrogen med sin gravida fru.

Det är svårt att sluta tänka på ikonen som varit otrogen med sin gravida fru. Ett filmsynopsis känns nära, med tanke på skandalgraden. Googlar synopsis. Träff nummer två är en sida som heter Festagent. Den säger: ”Synopsis är en kort linjär presentation av filmens manuskoncept, dess innehåll och essensen av den dramatiska konflikten i en fascinerande form”.

Det finns mycket att glädjas åt. Att man inte är en ung filmmakare in spe, exempelvis. Men sådana kanske förstår vad som menas med ”essensen av den dramatiska konflikten i en fascinerande form”. För så här: vad är det som gör att den meningens slut låter omöjligt?

Då var det lättare med reportern som sa ”också Örebro och Norrköping har inte fått in några ansökningar”. Förr hade vi använt följande ord ”inte heller har Ö och (eller, kanske snarare) N fått…”. Men man ska väl inte vara sån, det går att begripa! ”Rut och Stina kom inte hem till oss. Också Lars och Sven kom inte.”

Eftersom det går att förstå innebörden, får man evidens för att det funkar. Nej, så talar inte jag. Snodde en bit av fras uttalad av en forskare: ”då får man en evidens för blabla”. Jag fattade det som ”då får man ett bevis på”, men bevis och evidens är tydligen inte samma sak, fast man kan tro det – är det tex inte mycket ”evidence” från domstolar i engelskspråkiga tv-serie-scener?

Forskning.se ger lite kött på benen: ”När det finns tillförlitliga bevis som stödjer ett forskningsresultat säger man att det finns 'evidens'. Evidens är inte detsamma som sanning.” Det står mer, förstås, men får räcka för i dag. Forskning.se är en sida att tro på, hoppas man. Wikipedia beskriver den så här: "Forskning.se drivs av Vetenskapsrådet och finansieras också av fyra andra statliga myndigheter: Forte, Vinnova, Naturvårdsverket och Rymdstyrelsen". Särskilt den senare låter betryggande med tanke på alla utomjordiska upplevelser numera.

 

*Ur "Den som glad är" med Siv Malmkvist 1958. Originalet trallades fram av Doris Day

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, hur sant är detta icke?

Jovisst, nu kommer åter en upprepning. Det är inte enbart p g a gaggighet (fast ibland, kanske) utan att vissa fåter måste påpekas om och om igen. Ta det här med ”take”. Tycker att folk ofta säger sånt som ”vad är hans take [tejk] på det här”? Rätt dumt eftersom det betyder ”uppfattning, mening, åsikt” m fl synonymer en medelsvensson-svensk säkert kan komma på.

På engelska take rimmar engelska rate, som en pratshowvärd i dag använde: man skulle ”gå in och [rejta]” något. Det handlade om att man bör gradera, värdera en vara, en tjänst eller liknande på nätet. ”Gå in och rejta” är med all säkerhet en obegriplighet för många: "Va? Vart ska man gå in och rita?" undrade en generationskamrat som lyssnade på samma program.

I diverse tv-serier som deckare etc, kan man reta sig på när ”does he have something on you?” översätts till ”har han nåt på dig?” Många förstår nog snabbare om det i stället står ”har han en hållhake på dig?” Men språket rör sig i en annan riktning: bort från en stor del av människorna.

I ett program om för tidigt födda barn och vården av dem, sa en reporter (det var en svår diskussion om tidsgränsen för att rädda dessa barn): ”Vad händer med barnet som kommit till liv?” Det är ett belysande exempel på hur tveksamt språk kan röra till det för lyssnaren. Flera år har man hört det osvenska ”komma till liv” (come to life) som (rätta mig om jag har fel!) i vårt språk heter ”bli levande”.

Journalistens fråga gällde (får man tänka sig) hur det barn som fötts ”nedanför” den bestämda tidsgränsen skulle tas om hand. Förmodligen kom sig den osäkra formuleringen av en sammanblandning av ”komma till” (betoning på till) och engelska ”come to life” för att det verkade passa.

Det är svårt att beskriva alla dagliga, konstiga yttranden, men nog tränger en märklig språkoförmåga genom mycken mänsklig kommunikation? Och stämmer de förklaringar man tänker ut – försöker tolka – för att göra det dunkelt formulerade begripligt? Är man själv dunkel och/eller har man, som svensken säger, ”tappat det”?

Här finns råd och tips för dem som är lite sugna på en kopp kaffe

Måste fortsätta på den handfallna världens stigar med en undring: När började det här med att vuxna behöver hjälp med de enklaste saker? Inte finns det bara tusentals tips om vad man ska se, läsa och lyssna på, det dräller även av expertpaneler i bladen (för att inte tala om i ”relationsprogrammen”), och råden som ges får en att undra över många ting.

En s k sexolog tipsade om hur man ska skämma bort sin partner under ledigheten (annars också, får man hoppas) för att ”bli bästa semestersällskapet”. Så här löd en vägledning i ämnet: ”Ett lätt ryggstryk eller en spontan hand på axeln stärker känslan av närhet”. Man undrar förstås hur ett råd kan innehålla ordet ”spontan” om det finns med som tips om hur man kan vara gullig genom att komma ihåg det ”lätta ryggstryket”.

I ett radioprogram berättar en tidningsredaktör att sidorna med ”experterna svarar” är poppis, där får tidningen många ”tittar” eller vad det kan heta. I dessa dagar handlar det om hur man ska hindra barnen från att vara fastklistrade med mobiler (när de flesta andra är det) och hur man ska hantera svärmor på semestern. Samma problem varje år och råden som ges har en ganska normal och läskunnig person redan hört många gånger. Men det är klart, det finns kanske nån som inte sett att man ska försöka ”vara i nuet” på semestern och prioritera man verkligen vill göra. Så kan tipsen från en psykolog låta.

I expertsfären finns bl a annonser om en ”konsultexpert” som ger tips och råd åt människor som vill frilansa inom olika jobb. Ett exempel: "Det allra viktigaste som frilansare är att synas på rätt ställe. Du måste finnas där uppdragen är och där uppdragsgivarna letar. Om du vågar visa vad du kan och vad du vill göra framåt, är chansen större att rätt uppdrag hittar dig".

Den som ändå vore frilansare! Synas på rätt ställe och finnas där uppdragen är, och så göra ett bra jobb! Allvarligt nu:  Vad är det med folk? Jag vill ha en kopp kaffe nu, ska nog ta och koka en. Tror jag, eller så ska jag höra med någon utbildad om det är en bra idé.

Är det inte så att ALLA borde läsa Shakespeares samlade verk?

Serendipity, från gårdagens sista mening, är en företeelse som förekommit i denna blogg. 

Den som är obekant med termen vet säkert ändå hur fenomenet funkar, och det går nog upp en talgdank när Wikipedia (som använder ordet försvenskat) förklarar: ”Serendipitet är en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat”.  

 

Förmodligen ett MÅSTE i gången tid

Av någon underlig anledning önskar medier och människor som talar till medborgarna ta bort denna finfina möjlighet från oss, mänskligheten. De som har bättre minne en bit bakåt i tiden kan komma ihåg hur det började: tipsen blev fler, listorna över ”bästa” böcker och filmer blev längre: ”Det här bör/måste/ska du läsa, titta/lyssna på!”

Det kunde bli värre. Senaste sjuka (ett adjektiv som normalt inte går att skriva med mina tangenter) idé kommer från DN. Som säkert inte är ensamma om det absurda: De kallar det en ”läsguide i DN”, och därefter den ja, korkade rubriken ”Vad du ska läsa – baserat på vem du är”. Under en bild av de ”typer” man kan tänkas tillhöra, lyder bildtexten: ”Är du månskensbonden, singeln i stan eller tågluffaren? Låt dina semesterplaner styra din sommarläsning”.

Det är inte ofta man vill ropa efter förbud, men här är det bra nära. Givetvis är det överspänt från min sida, men en formulering längtar ut ur hjärnan: Varför görs kommers och konsumtion även av andliga värden? Så bryskt och nästan befallande?

Beträffande serendipiteten: även ett föraktat zappande kan avslöja guldkorn i den vanliga tv-träskmarken. Låt bli serierna som omgivningen samfällt hojtar om: ”Den här bara måååste du se!” Oväntat hamnade jag i ett musikprogram: instrument, tekniker, utövare. Programrubriken hade inte lockat mig, ej heller om nån sagt att man "bara måste" se just det programmet.

Serendipitet!  

Vill folk ha det som de sägs vilja ha, eller hjärntvättas de bara?

Varenda gång vid utbrott som gårdagens, måste man påpeka att man inte är rasande på de enskilda individer som tydligen förväntas underhålla publiken på det sätt som görs. Men det är inte ”kvinnan bakom allt”, som Ernst Rolf sjöng, i och för sig för ett sekel sen, det är ”pengen bakom allt”. Det cyniska uttalandet från vissa medier, ”ge folk vad folk vill ha”, funkar tydligen, folk verkar vilja ha det medier och även politiker vill sälja.

Letar man med vissa nyckelord på nätet hittar man tack och lov några som funderat över saken. Nedan kommer två citat från 2010, kanske säger det sig självt att det är lättare att hitta såna reflektioner från en tid som ligger före den stora digitaliseringsboomen (ursäkta språket).

Per Bauhn (professor i praktisk filosofi), i Barometern, för nästan exakt femton år sedan:

I en demokrati måste medborgarna och deras politiker respektera varandra. Men då fordras att man kommer bort från den enkla modellen ”att ge folk vad folk vill ha”. Det är denna modell som lockar politikerna att manipulera väljarna och som får väljarna att betrakta politikerna som hållningslösa.

Insiktsfullt, framför vad gäller den brutalt ironiska knorren.

Alice Sundman, tidigare kulturredaktör på Länstidningen i Södertälje, sa upp sig, också för nästan exakt femton år sen. Hon intervjuades av facktidningen Journalisten, som skrev:

Hon är kritisk mot LTs sätt att göra tidning utifrån vad läsar- och publikundersökningar visar är mest läst. Det är det materialet tidningen satsar på.

– Det utarmar journalistiken. Man berättar inget nytt och överraskande. Läsarundersökningarna visar inte vad folk vill ha, bara vad de har läst i tidningen. LT vill ge folk vad folk vill ha. Läsarna får inte snubbla över något nytt och de får inte lära sig något. Det är säkert och förutsägbart.

I morgon blir det ännu mer indignation. Denna gång gäller det hur folk förmenas chansen till den serendipity Alice S talar om, fast med svenska ord.

Är man ensam om att reagera inför barnens idoler och förebilder?

Ibland lättar bloggen från sina mer eller mindre klyftiga språkfunderingar och vänder sig

i stället till (och mot) den nya världen. I mångt och mycket bestäms den av mediernas idiotförklaring av människan. Med hennes goda minne. Stor tragik, m a o.

Våra nya folkuniversitet är Sommar och Vinter i radions P1. Inget ont om dessa program i sig, men nuförtiden recenseras och analyseras de i tidningar – på samma sätt som tidigare konst, litteratur, musik o dyl behandlades på kultursidorna. En annan kultur, man kan kalla den ”underhållning”, lyfts också till höjder med hjälp av mediernas genomslagskraft: Mello (som det mest kallas), Allsång på Skansen och program som nog inte borde undgå kopplerilagen.

Brottet koppleri beskrivs i 6 kap. 12 § Brottsbalken, och säger att den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning ska dömas för koppleri.

Osäkert i och för sig om man ersätts i pengar för att delta i program av typen ”gifta sig utan att träffas, vara bonde och söka partner, dejta andra åldringar på hotell”. Men berömdhet väntar om hörnet för deltagarna, särskilt om lite kittlande saker sker inför ögonen på denna tv-serie-publik. Sånt som skapar tittarsiffror, ni vet vad jag menar. 

Hur uniiiika vi människor är hamras i oss av ett förhärskande livsstilsbabbel. Influerare och andra påverkansanalytiker kan ”komma ut” med häpnadsväckande uttalanden: ”ja, jag är en sån tjej som…” och därefter följer beskrivningar av karaktärsdrag, förkärlek för sysslor och fan vet allt. De här ”unika” personerna är märkligt strömlinjeformade. Både till utseende och hur de sätter ihop ord till meningar.

Konstigast är egentligen inte hur de ser ut och låter, utan deras inverkan på den villiga massan. Skrämmande är särskilt de som nu är ”hypergulliga” förebilder för barn. Ofta sjunger idolerna i extremt utmanande kläder och den gängse dansen får väl kallas pornografiskt koreograferad. Om det här hörs inte mycket från den nyss nämnda massan. Är det en annan som fattar allt fel?

Det roterar för fullt i olika kullager (kul-lager*) när världen rör sig

Kul roterande för många: Pariserhjulet i Liseberg, 2010. Bild: Matthew Bargo, Wikipedia

   

En bankanalytiker ljöd ur radiolan och sa: ”utländska investerare roterar ut från USA och in i andra delar av världen”. Nu hör inte något slags ekonomiskt språk till ens talanger, men det gick inte att nonchalera ”rotera ut”. Sammanhanget var att investerare flyr från obligationsmarknaden i USA, vilket jag inte haft en aning om. Larvar mig förstås, jag vet ju knappt vad orden betyder. Men ”roterar ut” är en utmaning.

En noggrann (😜) studie av partikelvebet ”rotate out” på ursprungsspråket visar att det vanligen brukar betyda något som har med ”ersätta, byta ut” att göra. Trupper, manskap och grupper roteras ut i exempel man hittar vid sökningar. Från Reuters, t ex: ”Trump's Pentagon says it will 'rotate' ut some media from offices”. Och varför inte, det pågår ju redan en väldig utrotation i Nordamerika, nästan utrotning, i själva verket.

På svenska uppvisar nätet olika ”rotera ut”. De förekommer i politiska, ekonomiska, tekniska samt byråkratiska texter. Hittar också en sammansättning, ”utrotation”, i en rubrik: ”Nödvändig utrotation av Shekarabi” (Ledarsidorna.se 2024)

Annars finns bara "utåtrotation" i texter från kiropraktorer, läkare och de sjukgymnaster som i dag heter fysioterapeuter. Då handlar det om den mänskliga kroppen. Även om inte så mycket ”roteras ut” ännu, så går det att sätta en stor penning på att det blir mer av varan. Påminns om en tid när allt möjligt ”rullades ut”, det som betydde startade, satte i gång, sjösattes (och då var det inte bara båtar som avsågs).

En informant, E, kallar det här sättet att tala ”garneringsspråk”. Själv har jag brukat säga dekorationsspråk. Det förekommer oftast bland de viktigare människorna med de stora pengarna och/eller dem som är satta att styra över och leda oss andra.


*Långsökt som vanligt och omöjligt att uppfatta av modernt folk. Man kan tänka såväl på ”olika roliga lager” som Joakim von Ankas pengabinge med en massa ”kulor” i, där kulor betyder pengar. Hur mycket måste man förklara?

Det finns ingen som läser bibeln mer än denne gudfruktige man!

I den Wordfil som är en milslång anteckningsbok med utkast till sbråkbloggen, avslutades gårdagens inlägg med ordet ”sekund”, som anger en mycket kort tidsrymd. För några minuter sedan hamnade jag på en sån där sajt där man måste bekräfta att man inte är en robot.

Bara det, för inte SÅ många år sen hade folk svimmat av en sådan uppmaning. Just nu var ordalydelsen lite mer utarbetad, det stod: ”Bekräfta att du är en människa. Det kan ta några sekunder.” Sanningen är väl att det tar fler än några sekunder för många nu levande att bekräfta att de (eller andra) är en människa.

Det ingår inte i Sbråks planer att ta med en president och hans göranden samt låtanden stup i kvarten, men nu är dennes språkbruk ett sådant som s a s inbjuder till uppmärksamhet. Man måste faktiskt få ge luft åt förvåningen man känner av den presidentens sätt att vara, sätt att tala, liksom hans framfart som i ofattbart många sammanhang väcker beundran. Vad i h-e? som han själv skulle säga.

Det finns länder och religioner som har heliga kor, bokstavligt och bildligt. Hos oss finns också heliga kor, men enbart i en bildlig, överförd, bemärkelse. Det är knepigt med andra länders kulturer och språk. Första gången jag hörde arabisktalande använda begreppet ”otrogna hundar” och fler talesätt där (som vi säger) människans bästa vän förekommer, blev jag häpen.

Man är ingen kulturantroplog precis, och ska väl undvika att dyka alltför djupt i hur djur betraktas här och där i världen. Men hos svenska Yle i Finland, ligger en intressant artikel av Haneen Jameel, med inside information, som svensken säger. Artikeln heter ”Religionen, hunden, mamma och jag” (2019) och en central mening är ”Hunden är inte ren, och renhet är en av grundstenarna i religionen”. (Som är islam.)

Tillbaka till den president som hyllas för sin uppriktighet, bl a. Nyligen rapporterade en journalist andra slags nyheter än såna presidenten önskar sig. Då rasade han som vanligt på sin medieplattform – med ord som ”sanning” och ”social” i namnet – och skrev att reportern ifråga skulle sparkas från tv-bolaget hon jobbar för samt slängas ut ”som en hund”.

Frågan är om citattecknen gör uttalandet mildare eller brutalare, men det visar, förutom på hans redan omvittnade människokärlek, även på hans syn på annat i Skapelsen och den gud han säger sig älska. Han har tidigare hänvisat till de ”många” som sagt att samme gud skonade honom (vid ett attentat) av skälet att presidenten skulle kunna göra Amerika STORT igen.

Den språkliga förenklingen vinner, som man brukar säga, terräng

I går handlade det om upprepningar, mest andras. Men ens egna inte är särskilt få heller, tvärtom, i bloggen är de många och nu börjar även de upprepningar som utgör ursäkter för de första snart vara lika många. När detta är sagt (för denna gång) tar de ursprungliga, repetitiva gamla bekantingarna vid. Här är en: Varifrån kommer alla FRÅN?

Nu följer exempelrabblandet: ”Han varnade Iran från att slå tillbaka”. Den mycket användbara ”Svenskt språkbruk” har undertiteln ”Ordbok över konstruktioner och fraser”. Just sådana har människor fått hjälp med om de tvekat i sitt yrkesmässiga skrivande. Alla andra också, förstås.

Den sällsynte sate som slår i den boken finner att kombinationen ”varna från” inte är med. Där står enbart ”varna någon för något” eller ”varna någon för att göra något, alternativt ”varna någon att göra något”. Inte heller finns i denna ordbok ”stoppa från” som i exemplen ”Harvard stoppas från att ta in internationella studenter” och ”…besluten att stoppa utländska studenter från utbildning på amerikanska lärosäten”. Här passar ”neka(s)/hindra(s)”, som i ”Harvard nekas/hindras ta in…” respektive ”…besluten att neka utländska studenter utbildning på…”

Ytterligare exempel är ”han skulle förbjudas från att vistas där”. En bestämd språkkänsla i ens inre skriker ”han skulle förbjudas att vistas där”. Eller har jag fel? Den hjälpsamma ordboken säger ”förbjuda något” samt ”förbjuda någon att göra något”. I våra dagar kan man inte begära att alla överflödiga från ska intressera så många. Men ett i högsta grad osäkert språk håller på att flyta in i våra ögon och öron.

Det borde man skydda sig från. Eller för? Kanske mot? Faktum är att Svenskt språkbruk har med alla dessa ihop med ”skydda”. Men exemplen som ges tyder på att det möjligen existerar finlirsskillnader mellan dem som fan vet vem/vilka kan antas känna till. För verbet ”värja” ger ordboken enbart ”värja sig för” och ”mot”, medan från lyser med sin frånvaro. Däremot visar en nätsökning att det språkvetare kallar ”bruket” (vad majoriteten använder) har bestämt sig och säkert värjer sig från det slags text som skrivs i denna sekund.

Våra dagars människa upprepar sig för mycket på perrongerna

Vår tid är en historielös soppa, hör man generationskamrater muttra. De säger inte exakt så, de utelämnar vanligen soppan. Utan egen stor kunskap i historieämnet är jag inte skickad att prata om saken. Men det går ändå att förstå vad muttrarna menar: när det gäller modersmålet är det ju lätt att se hur det åker ner i glömska medan ett annat slags pladder brer ut sig.

Säger nån ”säkerställa” en gång till osäkrar jag den pickadoll Joseph Goebbels sägs ha nämnt på ett ungefär, fast han kanske inte alls har det. Skriv meningen ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” och hamna hos Hexmasters faktoider, där smått och gott slaktas, alternativt läggs till rätta.

Ofta hörs (och ses) t o m kombinationen ”säkerställa säkerheten”. Det är då man måste rådbråka sitt anfrätta minne: Vad i helsike sa svenska människor innan de ”säkerställde” än det ena och det andra. Levde vi i en tid när inget säkerställdes?

I vilket fall som helst kunde INGEN upprepa sig så ini bänken, det fanns inte särskilt många plattformar (”perronger”, som informanten M fått för sig att det heter) att upprepa sig på.

Å andra sidan hör och ser man även andra (än en själv) upprepa sig stup i ett. Det gäller t o m folk i 30–50-årsåldern, därefter tar kanske vanlig gaggighet vid. Perrongernas fel, som sagt.

En som upprepar sig väldigt ofta är en av världens största s k ledare, president för ett stort land. Folk som flockas runt honom bedåras, som det låter – och ofattbart nog – av storstilade ”handlingar” och tal. En sak han upprepat ett antal gånger är en insikt i krigföring och dito analys. Apropå den allvarliga konflikten mellan Israel och Iran gav han nyligen besked:

De kommer inte att bråka nåt mer. De är färdiga. De har haft ett stort bråk, som barn på skolgården. Du vet, de slåss som fan och man kan inte stoppa dem. Låt dem slåss i två, tre minuter, sen är det lättare att stoppa dem. (DN:s översättning)

Natochefen som sitter bredvid och lyssnar till taktiken, lyssnar, nickar och ler. Det är så att man glömmer bort ”säkerställa”. Irritationen över ordet glider, om än för en stund, in i den glömska en nutidsmänniska måste ha som utväg cirka googolplex antal gånger per dag för händelser, skeenden och uttalanden, denna gång inom storpolitiken.

Alla företeelser "från helvetet” är väl snarare ”larviga utav helvete”*

Om det nu är lätt att själv irritera sig över förändringar i såväl svenska ordförrådet som grammatiken kan man alltid glädjas åt att kommande generationer slipper en del av dessa irritationer. Det kommer förstås nya, men en övergripande känsla är att språket snart inte är nån ”big deal” för så många. Vad var det då som senast frambringade (frambragte, för en del) en räcka osande eder i ens eget vardagstal?

Jo, det handlar om ett 3–4 cm långt kryp, den ludna larven ekprocessionspinnare: ”I danska medier har den kommit att kallas ’larven från helvetet’, eftersom larvens hårstrån är giftiga och kan framkalla både utslag och andningssvårigheter”. (Aftonbladet, 19 juni i år) Den kommer nog att kallas likadant i svenska medier, uttrycket ”från helvetet” har sedan länge accepterats och omhuldats som ett appositionslån från engelskan. Kanske hör det till skaran ”epitet, jag är osäker. Det enda som ligger fast är att uttrycket har stört mig sedan det började användas. 

Tyska nunnan, illustratören m m, Herrad av Landsberg (f ca 1130),
 föreställer sig helvetet så här. Del av målning. Wikipedia

Amerikanska Merriam -Webster beskriver ”from hell” på följande vis, under rubriken ”fraser”: ”being the worst or most dreadful of its kind”, det värsta och hemskaste i sitt slag. 

M-W ger exemplet ”a vacation from hell”: som en nitisk svensk översättare lätt skulle kunna kalla ”en helvetisk semester”. Det sker tyvärr ytterst sällan, många föredrar nog anglicismtypen

”en semester från helvetet”.

Tänker i alla fall citera och prisa de översättningssajter som gör försök att låta svenska.

Bab.la väljer för ”Welcome to the honeymoon from hell!” den inte helt jätteklyftiga, men ändå: ”Välkommen till helvetssmekmånaden!

Reverso, visserligen AI-baserad, får till “Jag har haft en hemsk dag”, av ”This has been the day from hell”. Och på samma sätt “Han fick världens dunderförkylning förra veckan”, av engelska ”Last week he got the cold from hell”.

Glosbe, slutligen, ger ”Därför kom jag till denna förbannade ö”, för ”That's why I came to this island from hell” Samt det mycket svensktklingande “Herregud, det var en helvetisk tur” som översättning av ”My God! That was the ride from hell! Det är inte bara sent på jorden, det är för sent för orden, fraserna från helvetet har redan blivit bofasta.


*Eller larviga som fa’an

Nationalekonomen som ville retas (?) får nog gehör för sitt förslag

Professorn i nationalekonomi Marian Radetzki (1936–2022), stack 2007 ut hakan i ett inlägg på DN Debatt. Nationalekonomibloggen Ekonomistas.se berättar hur han la fram ”tanken att svenska språket borde slopas i skolan och ersättas med engelska. Argumentet var att engelska som världsspråk skulle innebära tätare och bättre kontakter med andra länder.

Avsikten var bl a att höja våra inkomster och vårt välstånd, skriver Ekonomistas.se och tillägger: ”Inlägget väckte naturligtvis ramaskri, men tanken var väckt och det var nog Marians (retsamma) syfte”. Ett av dessa ramaskrin kom från undertecknad, det var ett väldigt dumt förslag, kändes det som vid tillfället. Nu tycks M R ha varit en visionär, vilket är chockerande.

Ungdomar som pratar engelska sinsemellan – med större frenesi än med den enda avsikten att stila inför en omgivning som också blir alltmer engelsktalande – är bara ett av tecknen. Ett annat iögonfallande (kan också vara iöronfallande) är det plankande och översättande av utländska nyheter som tar stor plats i dagens medier.

Ett exempel från häromdagen, var en rubrik som löd: ”Väldigt dålig idé för Iran att svara”. Detta var taget från engelskspråkiga medier där USA:s försvarsminister P Hegseth varnade för att ”it would be a very bad idea for Iran or its proxies to attempt to attack American forces.”

Även om man väljer den direkta översättningen heter det på svenska ”dålig idé av Iran”. Så där håller det på i parti och minut och vad tror läsarna av Sbråkbloggen, journalister, språkvetare och medborgare i allmänhet att resultatet blir? Ja, det är knappast någon tiotusenkronorsfråga, som folk säger utan att ta hänsyn till vad 10 000 är i dag.

Ett annat exempel är några ord från USA:s vicepresident J D Vance i slutet av april detta år (när man vid ett av flera tillfällen, hotade att dra sig ur ”medlingsförsök” i Ukraina-kriget):

De nuvarande linjerna, någonstans nära dem, är där man i slutändan kommer att dra de nya linjerna i konflikten. Och på sitt modersmål sa han: The current lines, somewhere close to them, is where you’re ultimately, I think, going to draw the new lines in the conflict.

Redan nu, och i hög grad inom det som kallas en snar framtid, kommer ett fåtal mänskliga hjärnor att vara sysselsatta med översättning från andra språk. Det kan man säkert dra några slutsatser av. Inför den nyss nämnda snara framtiden.

Simmat till Åland har säkert folk gjort nyligen, men ej "summit"

Antecknade som vanligt några ord ur radion: ”…som försedde planen med bränsle.” (Det gällde flygplan, förstås.) Den svaga verbböjningen tar över, det blir väl enklast så för dagens människa som inte tränar sitt eget språk utan låter andras flyta in i medvetandet. Lars-Gunnar Andersson, professor em i modern svenska, skrev i GP (2024) att vi är många som

minns distinktionen mellan starka och svaga verb från skolan. Springa har stark böjning, springa–sprang–sprungit, medan vila har svag, vila–vilade–vilat. De starka verben byter vokal mellan olika böjningsformerna, de svaga lägger till en ändelse med d eller t.

Den starka verbböjningen är flera tusen år gammal, enligt L G A, men de flesta svenska verb böjs svagt, liksom nya verb: ”Engelskans hint (antyda) lånas in och ges svag böjning: hinta–hintade–hintat. Ingen lanserar stark böjning: hinta–hant–huntit.” Som i vårt slinta–slant–sluntit. Om det nu finns någon som över huvud taget använder verbet slinta undviker nog denne någon de senare tempusformerna preteritum och perfekt. LGA om saken: 

Sally Bauer hyllas när hon summit över
 Ålands hav, 1938. Wikipedia

”En del av oss växte upp med simma–sam–summit, men i dag är simma–simmade–simmat närmast allenarådande. Förändringen passerade utan debatt och irritation. Många har bytt från stark till svag böjning under livets gång utan att ha ägnat det en tanke”.

De här gamla formerna skrider väl in i folks dimmor olika snabbt. För egen del säger jag ibland ”sam”, och vid enstaka tillfällen ”summit”. Då är det på skoj, vilket i alla fall ingen förstår: ”hon pratar ju alltid så gammaldags och konstigt!”

Denna förändring skapar ibland irritation, skriver L G A, och nämner att en del säger har växt i stället för har vuxit. Den irritationen känner jag av. En gång böjdes växa med stark böjning: växa–vax–vuxit. Därefter kom en blandning av stark och svag böjning: växa–växte–vuxit. ”Nu är tendensen att den svaga böjningen helt tar över”, skriver professorn, och påminner om att barn ofta ”försöker lansera” gedde (ge), fådde (få) och gådde (gå).

Ge det några år bara, så lyckas nog barnen (påstår inte L G A utan pessimisten som skriver här).