Bekännelser ur en dubbel personlighets avgrundsdjupa inre

Om det man uppvisar är en juxtaposition till ens persona (se gårdagens epistel) vete tusan, men nåt dubbelt är det. Ödet gav mig under några år ett jobb som hade med KULTUR att göra och i vuxen ålder utsattes jag för det sprängämnet. Som bekant väcker bara ordet "kultur" många olika känslor hos människorna.

Jobbet blev i sig en utbildning och det smälte även ihop med den lite lägre ansedda sysslan korrekturläsning OCH en barndom utan vare sig någon utpräglad egen talang eller styrning i någon som helst bildningsväg. Detta utgjorde en långsam tabula rasa där olika erfarenheter krafsades ner.

Det var inte svårt att känna respekt inför olika slags kulturutövare. Publiken till dessa, däremot, kunde det vara knepigare med. I en del sammanhang märkte man exempelvis av fjäsk samt överdriven och inställsam beundran. Det är ännu svårt att stå med en fot i ett läger man uppfattar som seriöst medan den andra foten står kvar i en folkligare mylla där man måste hantera eviga fördomar. Bland dem finns det välkända verbala utbrottet ”Ska det där vara konst? Jag skulle kunna göra nåt mycket bättre”. Märkligt nog kan man bli strängare av att ständigt vistas i två läger.

För egen del skiljer jag på nöje och kultur, vilket kan störa omgivningen. Den folkliga härkomsten har nämligen haft en god sak med sig: att skilja dessa båda åt säger inget om vad som är ”fint” och ”fult”. Gafflandet om saken är förfärlig. Och allt detta redovisande kom ur juxtapositionen! Den är, enligt Wikipedia, ett substantiv som innebär:

placering eller att vara placerad i närheten, eller sida vid sida av något, ofta för att jämföra eller kontrastera två element för att visa likheter eller skillnader.

Man ska inte flina åt eller förakta sånt som är allvar för andra, men definitionen av juxtapositionen kan få en att inte veta vilket ben man ska stå på. Eller tro sig vara barnet som ser att kejsaren är naken.

Persona, kära generationskamrater, är mer än en Bergmanfilm

Man måste – ibland t o m vill man – förstå vad som berättas för en i radio, tv och tidningar. Eller ”vad som kommuniceras”, som det heter på dagens mer utbroderade svenska. I det program som skärskådades i gårdagens Sbråk sas om en modepersonlighet att något var ”en juxtaposition till hennes persona”.

Sådana utsagor känns utmanande för dem av oss som undrar vad som menas. ”Persona” tillhör vår tids många favoritbegrepp inom den s k kultursfären och passerar väl oftast den kända vägen, in genom ena örat och ut genom andra. Denna gång tänkte jag ”nu jäklar ska här tas itu med personan”. De tre svenska stora ordböckerna gjorde det enkelt: Persona betyder ”personlighet” (SAOL). Den aktuellare SO gav mer (?) kött på benen: ”personlighet som någon väljer att visa upp för om­världen”. Jahapp, så träder vi längre in i vår ultraindividualiserade värld, där "visa upp" hör till de största konsterna.

I SAOB fanns ordet endast med i exempel (från latinet, gissar jag) från 15- och 1600-talen, känt i vår tid genom uttrycket ”persona non grata”. SO, däremot, säger att det är belagt sedan 1973. Svära på något är vanskligt, men en ytlig koll antyder att schweiziske psykologen Carl Gustav Jung ligger bakom det moderna begreppet ”persona”. Wikipedia säger att han beskrev det

som den "roll" individer spelar i sociala sammanhang, alltså det beteende som de visar upp för omvärlden – "en sorts mask som är konstruerad dels för att göra ett intryck på andra, och dels för att dölja individens sanna natur"

Nu blir det så knepigt att ens egen persona måste söka andlig frid i naturen för att se efter om den har några trattkantareller att erbjuda. Juxtapositionen jäser och marineras en stund till.

Ironiskt om ikoniskt. Övrig modeterminologi går lyssnaren förbi

Ens ideologiska skygglappar (se gårdagsinläggets sista mening) sitter som berget, men ideologi kanske låter som en fel vald term. Nåväl, Wikipedia förklarar den så här: ”En ideologi är en uppsättning sammanhängande idéer om hur exempelvis ett samhälle ska organiseras och styras”. Nu är man lite mer blygsam och vill inte påstå att det går att ha åsikter om hur samhället ska styras: sätt in språket i dess ställe i W-citatet!

Som en illustration tas i dag ett radioprogram som handlar om mode och ibland kan vara riktigt intressant. Men hur det talas om ämnet kan man ha invändningar emot och nedan följer ett antal meningar och ord från ett 25 minuter långt program.

Vi måste bara toucha/…/ en händelse

Vad ska han göra för preview

De vill höra din take på hans reveal

Bring him on!

En expansion av hennes hälsobrand (det handlar om en amerikansk skådespelares företag)

Hon har gjort wellness till fashion

Det finns ytterligare två aktualitetskrokar på henne

En juxtaposition till hennes persona

Ja, obviously!

Folk stannar till och tänker: WHAT???

Skaffa ett lifestylebrand

Modemärket adderas in i hennes imperium

I början av denna modespråkssoppa fördes – det måste tilläggas i hederlighetens namn! – ett längre och ironiskt (tack för det!) samtal om det väldigt ofta använda ordet ”ikoniskt”. Programledaren var även en smula kallsinnig inför "magiskt”. Sedan lång tid har det också funnits anledning att tröttna på att mycket beskrivs som "episkt" och "historiskt". Många tycker dock uppenbarligen att dessa ord behövs.

Ska man till syvende och sist blunda för det som pågår språkligt?

Vissa tvingas bära skygglappar, andra kanske bör - för att behålla sitt mentala lugn     Bild: Andre Engels, Unsplash

   
För några dagar sen citerades på denna plats en person som sa (angående Nobelpriset) att det blir ”en bass (buzz) kring litteraturen". Denne talade även om ”receptionen av priset”, och med det avsågs nog  ”mottagandet” av priset. Reception är väl ännu mest förknippat med diskar där kunder av alla slag tas emot: i hotell, idrottsanläggningar, konferenslokaler och liknande.

(Detta är en dag när anteckningar ur den långa listan tas upp, det kan vara vad fan som helst.) Ett exempel handlade om risk för en kö, kanske gällde det trafik, kanske nåt ställe dit många ringde: en telefonkö. Om detta sa en annan person: ”Stänger man det här pajlar det upp sig nån annanstans”. Engelska ”pile up” ligger bestämt bakom.

Förhoppningsvis är detta något folk bara säger, ska de skriva frasen blir det till att välja mellan ”pajla” och ”pila” och det senare får väl betraktas som upptaget i svenskan. Hur som helst betyder användningen av engelska ”pile up” de svenska ”läggas på hög, staplas, travas, packas”.

Hörde även någon ”tweaka” något för hårt, och det låter ju inte bra, föreställer man sig. Det innebär ”nypa, klämma, vrida häftigt”, säger ens ordbok från 1969. Den som vill bli ännu mer upplyst kan läsa om ordet ”tweak” på en sajt som heter ”freeride.se”.

Somliga inlägg där är från 2001, så "tweaken" är nog ett känt fackord som ramlat ut ur skidvärlden. Apropå facksnack finns det folk i min närhet (och utanför) som gärna skulle tillämpa nästa exempel på mig. Ingen engelska denna gång, bara någon som uttryckte sig kul: ”Det har gått ideologiska skygglappar i det här”.

Oss väderkvarnar emellan: Vi tänker aldrig resa våra händer!

Engelskan står inte alltid för det uppenbara stöket i språket! Såvitt man kan begripa är dagens första exempel ett bevis på detta. I en rikstidning berättades om amerikanske presidentens framgångar och om honom stod i en rubrik: ”Hyllades till skyarna”.

Ånej, tänker en gamling, antingen ”höjdes” han ”till skyarna” eller så ”hyllades” han. Helt enkelt. Det är svårt att föreställa sig framtiden för ett språk som ändras lite hipp som happ, ständigt. Men enligt språkvetarna är dessa förändringar naturliga och en rikedom, så vem är en annan att döma?

En tydligare engelskpåverkan kunde dock skönjas i den bråkiga partiledardebatten i SVT härförleden. Det förekom handuppräckning i en fråga och när programledaren undrade varför en av partiledarna inte räckte upp handen sa hon: ”Det är upp till dem [de andra] hur de väljer att resa sin hand eller inte”. Är jag rätt underrättad heter ”räcka upp handen” på engelska ”raise one's hand”.

Programledaren ställde då frågan: ”Varför är det mindre självklart för dig att lyfta handen?” Naturligtvis är alla dessa konstiga språkturer sånt som göder en sbråkbloggare. Som sådan har man aldrig kunnat tänka sig att säga ”resa” eller ”lyfta handen” när man menar ”räcka upp” den. Det finns säkert kontexter (förr sa vi sammanhang) där man kan handskas lite hur som helst med språket, men denna stelbenta blogg är ute efter det mer seriösa folkets sätt att tala: politiker, medier, myndighetspersoner, undervisningsväsense.

Informanten P är inne på samma linje som de massivt (enormt, alltså) liberala språkvetarna: Det går inget att göra eftersom ”det är så här nu” och man får gilla läget. P tillägger: ”Du inser att det du håller på med är väderkvarnsvevande, va?”

Jo, på det kan P och resten av babblarna hoppa opp och sätta sig! Tänk bara på väderkvarnarnas fina arbete genom tiderna!

Man kan undra över de konstiga uttalen av vanliga svenska ord

Nu har det varit så mycket babbel om sånt som inte intresserar folk att vi tar oss an ett lättare anslag. Och koncentrerar oss på uttalet! (Läsaren jublar och skriker ÄNTLIGEN!) Först ett erkännande (en bekännelse, alltså, inte lovprisande, ordet har fler betydelser) som gäller irritation av andras uttal. Nog har det väl länge varit märkligt – mer än så! – att en hel massa (ingen överdrift denna gång) människor som jobbar inom medierna säger POGRAM?

Hur går det till? De klarar ju det andra r-et och säger inte POGAM. Vad är i görningen, tänker man, och ger sig inte. Samt blir inte enbart upprörd, utan samlar ihop några vanliga ord ytterligare som verkar vara svåra uttalsmässigt: egentligen, ordentligt och institution.

Som de flesta måste ha hört säger många: ”ijänkligen, ordenklitt, instutition”. Går man ordenklitt (stavningsprogrammet reagerar inte på mitt skämtsamma tilltag!) till väga kan man själv känna (fråga inte hur) att det faktiskt är enklare att säga ”pogram”. Men då borde det även vara lättare att säga pofet, potest, pocess, pognos, pogress, podukt med flera.

Vad gäller ”instutition” är det konstigt såtillvida att det inte verkar svårt för folk att säga ”institut”. Även om -i- och -u- artikuleras på olika sätt (testa själv och lägg märke till vad munnen gör) kvarstår faktum: Den som kan säga ”institut” borde klara ”institution”. De är naturligtvis svåra och kanske främmande ord för många, men man hör även att de som jobbar på institutioner inte kan uttala sin arbetsplats.

”Egentligen” och ”ordentligt” kan förklaras med att -n- ofta påverkar bredvidliggande ljud i ord. Säger man t ex ”anka, skänka” så drar n-et åt g-hålletoch låter "angka, skängka". Uttalas n-et i dessa ord med enbart ett strikt n-ljud låter det konstigt.

Men nu stavas ju de båda exempelorden (egentligen och ordentligt) med -nt- och inte -nk- och då finns ingen annan förklaring än slöhet. Eller att man har verkliga problem med delar av talapparaten.

Tvåspråkighet ingen blandad konfekt, snarare en blandad konfetti

                                                                                                                         Bild Jason Dent, Unsplash

”Whina”, ett av gårdagsinläggets sista ord: vad menas? Jo, några yngreäldre (ca 40 år) i min närhet använder det som jag i går. Fler exempel: Vad whinar de om? Han ska alltid whina om småsaker. En vanlig översättning av ordet ”whine” är ”gnälla”. På engelska uttalas det [oajn],

m a o som början av uttalet i ”white”. OK. Nu säger en del svenskar [oajna] och några skriver ”whina”. Engelska ordet för webbplats, "site", har åkt in i SAOL och SO som ”sajt”, så kanske ”whina” bör skrivas ”oajna”.

I ett radioprogram om Nobelpriset i litteratur sa en person: ”Det blir en bass kring litteraturen”. Det lät så: ”bass”. Man kunde räkna ut att det var ”buzz” som avsågs och då hitta fler på nätet: ”Vi hade en buzz runt bandet”. Engelska ordet betyder ”surr, rykte, prat” m m.

En del glosor (och även fraser samt hela meningar) utsägs i sin helhet på engelska, vissa till hälften av varje språk, ibland försvenskat (med t ex verbböjningen som ”whina” fast i övrigt med engelsk stavning) eller helt översatta men känns ovana och konstiga. En fras som ”jag kunde inte bry mig mindre” (”I could not care less”) har satt sig fast i svenskan och vinner över de gamla ”jag bryr mig inte /om det/” eller ”det struntar jag i”.

Den som skärskådar språket och glor på det under lupp, ser de ord vi slänger ur oss, eller slängs på oss, som en blandad konfetti. Det finns inga standardisera/n/de normer nånstans, inte i skola, medier – ingenstans. Det är redan svårt att tolka de allt mer individualiserade språkvarianterna, som i sig är resultat av klass, ursprung, utbildning, politisk eller vilken jädrans tillhörighet som helst.

Man fruktar att sättet att tala/skriva blir socialt skiljande, kanske mer än i forna dagar, då ett ”stabilare” språk användes av fler i befolkningen. Lena L-P antyder i sin text att svenskan och engelskan redan samexisterar i Sverige: ”I dag vet vi att den parallellspråkighet som språkvården länge förordat är verklighet”. Men, fortsätter hon: ”Parallellspråkighet kräver viss likställighet mellan språken som ska användas parallellt”.

”Likställighet” är knappast dagens verklighet. Och svenskars kunskaper i engelska är ingen homogent lyckad historia heller. Vad är svenska i dag? Och i framtiden? Samma frågor kan ställas om dagens engelska och vart den tar vägen? Kommer språkens samexistens att se likadan ut för alla? Kan man undra.

Ens egen guldålder har inte kommit än, och språkets har gått

I förrgår påbörjades en ny liten följetong i Sbråk. Eftersom jag först läste svaret (från Språkrådets chef Lena Lind-Palicki i SVD) på en text i DN, blev det inledningsvis lite oordning i bloggen. Det ordnades till i går, när Aron Lund flitigt citerades. Nu ska vi betrakta svaret från av en de lingvister som upprepar de reflektioner om ska kullkasta ”språkfascisternas” skäl. 

I sanningens namn håller Lena Lind-Palicki delvis med, och om AL:s skarpa text skriver hon:

Undertexten är den vanliga. Det var bättre förr, det fanns en storhetstid för svenskan – den som nästan alltid sammanfaller med när man upplevde sin egen guldålder – men nu går det utför och språket håller på att förstöras. Narrativet om språkets förfall är konstant över tid, liksom språkvetares förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras.

För mig är hennes tolkning kul: Personligen har jag inte haft någon guldålder, men tyckte att språket hade det, från min skoltid (även innan dess, förstås) och fram till av 80-talets början. Vad gäller AL (född 1980) borde han inte ha så mycket emot det nya språk som nu plågar undertecknad, trettio år äldre.

Vid sidan om: L L-P:s användande av modeordet ”narrativ” är ett av de småfåniga språkliga tilltag som Sbråk brukar skriva om. På senare tid har det bytt ordklass från adjektiv till substantiv och låter ännu för en del av oss som aningens överspänt.

Men hon instämmer i språkvetarnas ständiga "förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras". Fast egentligen motsätter sig varken jag, eller AL (antagligen) de språkliga förändringar som tidigare skett "naturligt", d v s långsammare. Nu kommer, som de flesta märker, en störtflod med engelska begrepp, ord, översatta hela fraser och allt det kan vara – något som ofta hamnar på kant med den svenska vi ”språkfascister” hävdar skulle vara ett bättre gemensamt språk för svenskar.

Som det nu är skils generationer åt av att gruppen med s k tolkningsföreträde gladeligt dekorerar sitt modersmål med sånt som även anses vara floskler på engelska. Det måste bli lite mer i morgon av en som varit med om svenskans storhetstid och gärna whinar lite till!

När ens skrivkonst är vida överträffad får man väl citera hej vilt?

I går berättades om Aron Lund som skrev om ”svenska språkkrisen”, en text med schvung i.

Bland annat anser han att ”Sverige behöver inte färre, utan fler och värre språkfascister”. 

Nu är det larvigt att vara mesig, men kanske stöts någon av det kraftfulla ordvalet.

Slår på ”fascism” i SO som förklarar ordet så här: ”en antidemokratisk politisk lära som betonar ledar­principen och sär­skilt bekämpar arbetar­rörelsen”. Men eftersom vår tid alltmer tycks skippa ett konkretare språk till förmån för bildliga överföringar, får väl förutsättas att den genomsnittliga svenskan (vem hon nu är) förstår att man avser ett rejält auktoritärt beteende.

Det blir en del citat nu för att göra AL:s text rättvisa. Med massvis av exempelord (som vem som helst av oss kan samla ihop enkelt) i ryggen skriver han:

Trots att andra europeiska länder är lika utsatta för globaliseringstrycket märks anglifieringen av offentligheten mycket mer här, i den anpassliga ängslighetens Sverige.

Det känns alltid bra när någon delar ens erfarenhet (menar inte det nya ”delar” som folk gör i sociala medier). Nästan så man får nackspärr av alla nickningar man utför av hans text. Exempelvis om vad som händer efter att han i ett sällskap klagat på språkeländet och

någon till slut börja skruva på sig och, efter en sidoblick på sällskapet, anlägga ett avmätt småleende. Har inte det här sagts hundra gånger redan? Är det inte lite pinsamt att hetsa upp sig över engelska reklamaffischer – kanske farbror oroar sig för dansbaneeländet och videovåldet också?

Det här är fruktansvärt roligt för mig, den s k igenkänningsfaktorn är hög (ny fjantfras f ö):

Strax infinner sig en lingvist som vet berätta att språk utvecklas genom korsbefruktning, sedan en postkolonial forskare vars känsliga instrument funnit rasistiska spårämnen i retoriken, följd av en snedgrinande Timbrolobbyist som yrkar på språklig öppenhet mot världsmarknaden.

Med revolutionärens glöd fortsätter AL: ”Det är viktigt att skita i sådana människor”.

Det är inte bara jeremiader. Med klarsynthet och skarpa formuleringar ger han förslag på åtgärder som undertecknad kan mer än instämma i (hur det nu går till):

Vi kan strama åt språklagen och införa skarpa krav på offentlig verksamhet och näringsliv. Vi kan skapa stödfunktioner för terminologiarbetet och subventionera översättningar.

Det var fler ord från honom än mig själv, ett enkelt sätt att skriva inlägg på. Men vad gör man när någon så vältalig (och förhållandevis ung) har så väldigt många hästar hemma? I morgon en lingvist med annan uppfattning.

Man är inte längre en enkel språknörd/-polis utan en språkfascist!

Sättet att tala och skriva snävas in i en trång värld. Man skulle kunna förvänta sig att den blir rymligare, men så är inte fallet. Osäkerheten skapar ängsliga människor. Som bekant rycker en programledare på radion in (det kan gälla andra gammelmedier) om någon säger att den just åt en Japp: ”Vi måste påpeka att det finns andra chokladbitar också!”

Denna rädsla omfattar många och därför kommer här ett brasklappsutbrott: Om jag kritiserar ”språkmänniskor” betyder det inte att jag haaaatar dem, ofta känner vi inte varann. Får väl lägga till en sägning (modern svenska, betyder ”något som sägs) från forntiden: ”Man får väl tycka vad man vill, va? Är inte detta ett fritt land, kanske?”

Över till Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, och hennes språkspalt i SvD 7/10. Rubriken lyder: ”Språkfascism är inte lösningen”. Det låter bestickande, tänker en annan slags språkmänniska, undertecknad. Men om denna värld är trång i anden så är den fullbelagd när det gäller folks tankar i skriven och talad form.

Genast visar det sig att texten under denna lockande rubrik är ett svar på/hänvisar till en annan språkperson, Aron Lund, som gör mer än ”håller på med språk” (mina citattecken). Hans inlägg ligger i DN (30/9), som presenterar honom som ”fristående kolumnist på DN:s ledarsida, Mellanösternanalytiker knuten till bland annat Utrikespolitiska institutet och arbetar till vardags på Totalförsvarets forskningsinstitut”.

Rubriken till hans text lockar likaså till noggrann läsning: ”Fascism är det enda rätta svaret på den svenska språkkrisen”. 

Häng på, nu åker vi, som svensken tjoar med lite hjälp från ett annat språk. (Inte nu, i morgon.)

Det är pengar bakom allt, mänskan jämt de har befallt! (Travesti...)

I dag något om bloggens lite styvmoderligt behandlade innehåll i det språk som formmässigt halkar iväg. Det ska bli mediekritik, och de stora ”morgondrakarna” får var sin släng av sleven. Nobelpristider, då gås det nämligen i gång i alla ”kultursfärer”. Varför citattecken kring ordet, kan någon (eventuellt) undra. Jo, det beror på att det litterära priset börjat anta samma skepnad som många andra samtida företeelser: mediemässig elefantiasis (sjukdom som bl a består av svåra svullnader) och guldkalvsdans.

Man låter förstås icke-generös och kanske t o m elitistisk, men det kändes mer seriöst på den tid när såväl tillkännagivandet som efterföljande ”festligheter” inte blivit opium för folket. Ni hör hur man är: snål och ogin inför folklig underhållning. Mediekritiken då? Kommer här:

DN har rubriken För läsarna är Nobelpristagaren ett engångsligg – så fort dalar intresset. Artikeln kan man inte klaga på, men varför ständigt detta sexualiserade språk? Ordvalet kan i sammanhanget kännas sisådär. Och varför har de tidningar som förr var allvarliga börjat med ”så-journalistik”? I ens karga värld kan t o m ”engångsligget” få ligga (!) kvar, men ett förslag är att efter tankstrecket, det mest söndertrasade skiljetecknet, skriva ”intresset dalar ganska fort”.

SvD har: Möjlig ledtråd: Ledamot i Akademien i publiken. Som rubrik betraktad är den knepig OCH i gott sällskap i nutida tidningssvenska. Förr var det tänkt att man skulle få en skaplig hum om innehållet i en artikel. I bildtexten under tre ansikten får man veta att det gäller Nobelpriset. Det ska man kanske fatta eftersom artikeln ligger på avdelningen kultur? Men vaddå ”möjlig ledtråd” i hop med ”ledamot i Akademien i publiken”. Här finns mycket underförstått. Om avsikten var att ”tvinga” en att läsa texten så lyckades det. I mitten av artikeln förklaras det kryptiska med att en av tidningens kritiker sett en akademiledamot i publiken till en pjäs som skrivits av en författare som då kunde misstänkas vara pristippad.

I dag hade pjäsförfattaren oddset 7 hos ett bettingbolag. Eric Rosén, Aftonbladet, skriver under rubriken ”Så styr bettingbolagen elitens Nobelläsning” (där kom dock en så-rubrik till…):

Vi lever Parisa Liljestrands dröm: spel- och dobbelmiljardernas spekulation i prispotential bidrar till att kvalificerad litteratur lyfts från periferi till piedestal. Det är så här man bygger kultur i Moderaternas land.

PS Travesti på "Det är kvinnan bakom allt", med text av Ernst Rolf 

En filosofi som inbegriper tusenbladstårtan och spunnet socker

Den som ändå vore legitimerad filosof! Då kanske det gick att sammanfatta de allergier, epidemier och pandemier tillvaron tillhandahåller. Det gäller inte fysiska sjukdomar utan den flykt in i den bildliga världen som verkar dra med sig språk, folk och fä.

Den nya torftighet som streamas utan att man kan värja sig får det emellanåt att kännas som att bebo ett jättelikt sockervaddsfluff.  Påminner förresten om att det är jag som brukar anmärka på den stora mängden bildspråk, metaforer och liknelser.

Verkligheten och verklighetens viktigaste föda, språket (se hur bra det går att undvika bilderna) har tappat sin autenticitet (äkthet, ursprunglighet). Man låter själv som en föreläsare och konsult i falskt medvetandegörande blahblaha.

Vadan utbrottet? undrar bekymrat bloggens stora läsekrets (alla fem). Hör det senaste grundskottet mot ens ännu existerande 50-talsväsen som inte begripit vad som numera är otäckt PÅ RIKTIGT (som Kristersson säger). En närstående ung människa skickade ett roligt ”klipp”, en kort episod med festligt tecknade figurer. Det var rätt kul, vilket jag svarade ungdomen som i sin tur frågade: "Du ser varifrån det kommer, va?"

Det visade sig vara ett mem (eller meme) av (? på?) en sekvens ur en film (okänd för mig) och hade alltså mer ”information” i sig än en gammal kärring kunde begripa. Men som alltså tyckt att redan lager nummer ett var rätt roligt. Det går förstås att nöja sig med det, men känslan är att bli talad till på ett språk man bara förstår till knappt hälften.  
    

Det finns för många lager i dag. Och inte är det som att bo i spunnet socker utan i en tusenbladstårta. Nu är det visserligen inte tusen blad i mille-feuille-tekniken (som i Napoleonbakelsen), men många lager är det. PÅ RIKTIGT.

                                                                                               Bild: Wikipedia

Inte bara orden flyger omkring, det gör även en relativt ny stålman

Även om tanken rör sig – rubriken i går skämtades till med lite Hamlet* – så går den långsamt numera. De nya ord som flyger runt når somliga av oss först när de snurrat några jordvarv. Gårdagsinläggets ”halmgubbe” hör till de flygande orden. Även om begreppet funnits en tid, kan man inte begära att en svensk känner till det sen upphovsmannens (Martin Luther!) dagar.

De nya halmgubbarna, de som har en överförd innebörd, verkar ha vandrat in jämsides med digitaliseringen. Men den här gubben har även en – ja, motsats, kan man nog kalla det, i den ”stålman” som utlovades igår. Tur för engelskan, förresten, att deras Stålman (filmgubben) inte kallas ”Steelman” utan ”Superman”. (Och bra för oss att vi slapp byta logga på honom…).

I min halvsekelgamla engelsk-svenska ordbok finns nämligen ingen steelman. Nu måste tanken börja röra på sig, som tidigare nämnts. Resumé av egna sökningar: I de stora engelska eller amerikanska lexikonen har inte steelman tagit sig in än. På de ställen man hittar ordet används det vanligen som verb. Det går ut på det ganska ovanliga, men vänliga försöket att sätta sig in i motståndarens argument i ett försök att förstå denne. Wiktionary ger förklaringen ”(retorik) förstärka ett argument” och ett bra, förenklat och komprimerat exempel:
   
Can you steelman the criticism and arguments they make in the documentary as a way to understand their concern?

Kan du förtydliga den kritik och det resonemang de för i dokumentären för att vi ska förstå vad som bekymrar dem?
 

I svenska texter (ibland kanske översatta) används verbet som ”stålmanna” eller ”steelmanna” någon eller något. Som substantiv används sällan ”stålmanning”, men desto fler ”steelmanning”. Om man ingick i en nutida ordboksredaktion (vilket gud förbjude!) vore ens förslag ”steelman/steelmanning”. I detta sammanhang är engelsk stavning att föredra.

En märklig slutsats: Jag har ansträngt mig för att steelmanna informanten P:s uppfattning om ordets användning. Men hårt inne sitter det. En vacker dag kan det eventuellt behandlas vidare. Just i dag stormar och regnar det.

*Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når (Hamlet III:3)

Upp flyga orden "halmgubbe" och "stålman". Tanken står inte stilla

Det är lätt att råka i språkgemäng med informanterna. Särskilt om de är förhållandevis unga. Nyligen använde informanten P begreppet ”halmgubbe”, en retorisk figur som ökat i antal på senare år. Nog för att man sett/hört ordet, men något i en vill protestera: jag drog till med att en halmgubbe är en fågelskrämma. Försöket att protestera med åldringsironi bet inte på P som sa: ”Vad sa ni förr då kanske, när ni ville beskriva en halmgubbe?”

Tja, vi kunde använda fler ord av vårt språk för att beskriva fenomenet utan att veta hur ett (1) engelskt ord ”täckte” vår längre beskrivning. Tidningen Syres språkspalt, ”En syl i vädret” (30 september 2021), handlar om denne halmgubbe och är skriven av Malin Bergendahl. Hon ger gubbens "historia" och förklarar att den används som "en återkommande figur i samhällsdebatten. Han har nog alltid funnits, men i svenska medier är han belagd sedan 2006".

Bild: Polimerek, Wikipedia

På senare tid kommer begreppet (som det mesta annat i språkväg) från engelska uttrycket ”strawman”. Men det visar sig (som är fallet med mycket annat i språkväg 😉) ha en betydligt längre sträcka bakom sig tidsmässigt. Malin B igen:

Den första som använde uttrycket halmgubbe var troligen Martin Luther, som tyckte att den romerskkatolska kyrkan argumenterade på ett ohederligt sätt emot honom i en diskussion om hur man bäst borde tjäna Kristus. ”De bygger upp en man av halm som de sedan kan attackera” skrev han.

Hur som helst utbröt en diskussion mellan P och mig om nyttan av att översätta (eller ta över som de är) alla möjliga nya inne- och modeord från (främst) amerikanskan när de ändå kan uttryckas på svenska, om än i fler ord. Vi var inte eniga, olika uppväxter i olika tider och lika olika (hoppsan) världsbilder skiljer sig åt, och vi halmgubbade nog varann en smula. Jag kan ha varit värst.

P kände sig föranlåten att undervisa Den Motsträviga lite mer i tidens ofantliga och ändlösa ordförråd, och sa: ”Men vet du vad en 'steelman' är? Stålmannen var inte rätt svar, men att steelmanna (har sett det användas som verb i svenskan dessutom) känns inte främmande. Den som mot förmodan missat denna ”stålman” kan återkomma i morgon.

Är de fina linjerna inte så fina? Och vad kan det bero på, månntro?

En artikel som likt TT-material (men inte är just det, denna gång) jazzar runt i diverse lokaltidningar hade rubriken ”Varför kallas det fina linjer?” Det är inte mycket man kan svara på, men den här frågan är nog inte så svår. Inte ens för en icke-dermatolog.

Om än med rynkigt ansikte är det inte en hudläkare man främst behöver, utan någon som kan skriva ut lugnande piller. Artikeln har skrivits av en professionell skribent, en journalist. Det är nu det börjar bli skrämmande (för undertecknad, ska tilläggas, många blir inte alls rädda).

En som är någorlunda van vid texter och språk borde nästan genast hoppa högt av uttrycket ”fina linjer”. I det här fallet finns fler inblandade, inte bara skribenten. Denna vänder sig nämligen till en professionell språkvårdare med frågan. Problemet är alltså att de rynkor det gäller inte bör kallas ”fina linjer”, för fina är de ju inte, enligt artikeln!

Språkvårdaren anser att de nog kallas så och är ”en förskönande omskrivning för rynkor”. Jag har en annan idé som verkar troligare. Adjektivet ”fine” används ofta i engelska, svenska ”fin” kan betyda ”snygg, vacker, söt”, OCH ”tunn”. Hela internetets hudvårdsavdelning (större än NK:s och Harrods) kallar dessa förargliga rynkor det engelska ”fine lines”.

Jaha, tänker den hudbesatte, men man kan inte kalla dessa ”tunna linjer” för ”tunna rynkor”. Nej, den svensk som känner sig nödgad att på ett korrekt sätt adressera (SKÄMTAR!!!) sina skavanker har en möjlighet att kalla dem ”hårfina rynkor”. Men det kommer inte att ske, de kommer att få heta ”fina linjer” på svenska, på grund av det stora direktöversättandets konst.

Skulle någon mot förmodan intressera sig för såna här linjer går det att söka efter vad översättarsidor föreslår – inte de som tar den snabba direktöversatta vägen, dock. På en av de mer seriösa står följande exempel, det gäller då inte främst rynkor:

There is a fine line between devotion and delusion: Det är en hårfin gräns mellan hängivenhet och villfarelse.

Se på fan! "Hårfin!" På andra ställen kan "fine line" översättas med ”tunn skiljeline, hårfin skillnad”. Vårt ”fin” kan, som sagt, också innebära "tunn", man talar t ex om fina penslar, men det innebär inte att man anser dem vara snygga, utan smala och tunna. Randanmärkning: Gränser är oftare tunna än fina, för övrigt. Det känns som en lärdom utanför språket.

Man hasplar på fast inte haspen är på, för att inte tala om haspeln

Ens informanter är ibland mer observanta än man själv. Sbråks informant A skrev igår ett meddelande: ”Heter det inte när inte haspen är på? Du har skrivit haspeln.” Ja, jädrar i ens lilla låda, först stod det "haspeln" i gårdagens inlägg, nu korrigerat av en f d korrekturläsare.

Visst heter det hasp: nu måste genast skillnaden på hasp, haspla och haspel benas ut. Det senare ordet betecknar bl a verktyg för fiskare. Undertecknad har visserligen inte känt till skillnaden på haspelrullar och spinnrullar, kastspö och haspelspö, men umgåtts med fiskeredskap en hel del i sin tidiga ungdom. 

Haspel- eller spinnspö? Wikipedia

Uttrycket ”så kan det gå när inte haspen är på” har givetvis dykt upp under livets gång, både på arbetet och utanför. Ändå skriver man ”haspeln”. Men äsch, får man utbrista, och istället kolla släktskapet mellan substantiven ”hasp” och ”haspel” samt verbet ”haspla”. För såna kunskaper får man fråga SAOB, vars texter om orden skrevs 1930.

”Hasp” är en hake, som i anordningen ”fönsterhake” medan ”haspel” är ett redskap eller en maskindel med vars hjälp man lindat/lindar upp garn, linor, tyger, papper etc. Haspeln kan exempelvis vara en del på en spinnrock eller spinnmaskin. Eller sitta på ett kastspö. ”Haspla” är verbet för det som en haspel utför, men beskrevs av SAOB också så här:

bildligt: i fråga om hastigt eller torrt eller själlöst föredrag o dyl, rabbla upp, ”veva”, ”dra” (ngt)

"Haspla ur sig något", alltså. Verbet ”haspa” betyder ungefär detsamma som linda-upp-hasplandet, substantivet "haspa" har även innebörden ”gammal eller elak eller sladderaktig käring”. Ett citat från en 1700-talstext lyder: ”Tvij dig, du gambla haspa!” Ett invektiv som kan användas i de sociala medier vars osnygga benämningar på kvinnor är lite enahanda.

Trenden visar ”brist på självkänsla. Ett gömsle, byggt av ludd”

Man kan sluta lyssna på vad folk säger och låta bli att läsa texter, med mera. Men en del av oss som sitter kvar i en annan tid har svårt med det och måste tyvärr inte leta efter språkliga konstigheter, de kommer självmant och springer emot en vareviga dag.

Och det måste sägas igen: varje enskilt fall går förstås inte att rya* om, folk har en mängd skäl till att missuppfatta ord och begrepp. Förr var det inte på långa vägar lika synligt eller hörbart som nu. Orsakerna till det är kända och behöver inte malas om igen.

Mitt i detta elände går inte att stirra sig blind på engelska inflytandet. Det som nu brer ut sig är ett blandspråk av fan vet vad. I ett tv-inslag sa ett barn i tioårsåldern att det är mycket lättare att ”socialisera” när skolan beslagtar mobiltelefonerna under dagen. När började barn använda detta slags floskler (i detta fall från engelskan, i och för sig)? Sen rätt länge, antagligen. En del får det med modersmjölken och faderspratet, om de hör till vissa socialgrupper. Eller påverkas av dagens mediespråk, vilket Andreas Ekström går hårt åt i en artikel i Sydsvenskan (2024):

Svenska medieföretag har tappat greppet om sitt språk. Den vanliga svenskan har ersatts av ett slags Linkedin-svenska med fåfänga, överdådiga titlar och hårresande anglicismer.

Han föreställer sig också vad orsaken kan vara till detta blajblajlingo:

Den tilltagande corporate bullshit-trenden handlar dock om något större än enstaka ordval. Jag anar en brist på självkänsla. Ett gömsle, byggt av ludd.

Bland dagens egna exempel är en mening som yttrades när jag passerade några människor i mellantonåren: ”Jag kan stå upp för mina misstag!” Så kan det gå när inte haspen är på. ”Stå upp för något” betyder rimligen ”försvara, stödja, kämpa för” något. Vad denna ungdom menade var förmodligen ”stå för” i betydelsen ”erkänna, ansvara för”. Det attans upp-et står i sin tur för många nya skituttryck.

Bland veckans nyheter finns den om en AI-tillverkad skådespelare som upprört "kollegor" av kött och blod. En av våra unga, framstående teknikexperter berättade följande om Tilly Norwood (AI-produkten): ”Hon verkar vara bebodd i London”. Sbråkbloggens hela (nästan) syfte är att kommentera det nya språk som kan kallas ”blandska”.


*Ryamattor hör 2025 till ”Måste-ha-looker du kommer att älska” (översatt inredningsannons)

Kollokationerna får sällskap av reflexiva och icke-reflexiva verb

Är det någon/något man återkommer till som språkpetig är det (vid sidan av svenska språkvården i Finland) professor emeritus Lars-Gunnar Anderssons språkspalt i GP. Han medverkade också i P1:s Språket 1997–2014. I gårdagens blogginlägg citerades han och här kommer mer om den fras det gällde:

Men vad säger man? Ska man vidta åtgärder eller göra åtgärder? Båda alternativen förekommer, och det är främst i talspråket som göra åtgärder är vanligt. Det äldre mönstret är vidta åtgärder, medan göra åtgärder är nytt och får en del näsor att rynkas.

Får erkänna att jag sållar mig till dem. Oj, rynkades fler näsor nu? Antagligen hos dem med sitt språkliga luktsinne kvar. De vet att det inte heter ”sålla sig” utan ”sälla sig”. Många är ur samhällets alla hörn känner inte till uttrycket. Alltså: inte enbart arga unga och gamla som skrivit inlägg överallt, felaktigheten förekommer på överraskande ställen. I rikstidningar, av såväl reportrar som ledarskribenter, i näringslivstidningar, bland dem kanalen Börsvärlden. ”Sålla” har f ö inget ”sig” efter sig (!), medan ”sälla sig” är ett typiskt reflexivt verb.

Kanske kan man kalla dessa två ord något av varandras motsatser: ”knösar sällar sig oftast till varandra medan de sållar bort påvrare personer” (eget exempel...). Här måste dock inflikas att det finns trevliga knösar också, såna som tål att ha påvert folk i sitt sällskap!

Men åter till kollokationerna. En annan vanlig sådan är ”begå självmord” som håller på att förändras. Om det skriver L-G A:

Begå är ett verb som i dagens språkbruk i stort sett enbart kan följas av brott, självmord och möjligen misstag. Ibland möter man begå i exempel som begå en premiär eller begå sin första charterresa, men ofta sägs det då med en blinkning som fungerar som citattecken i samtalet. Frasen begå självmord har i dag fått konkurrens av ta självmord.

Över huvud taget tycks just ”ta” föredras i fraser som tidigare hade andra verb i ”handlingen”. Ett typiskt exempel är ”ta beslut” istället för att ”fatta” dem. ”Ta återfall” låter inte bra i mina öron. Den som kämpar med missbruk ”tar” vanligen inte återfall för skojs skull utan ”får återfall”. Här spelar möjligen ens egen inställning i saken in angående vilket verb man föredrar: är återfallet resultat av en beroendesjukdom eller bara dålig karaktär i största allmänhet? Men den frågan hör till andra slags bloggar.

I vår värklighet finns mycken materia av rumfyllande karaktär

”Det här är färsk materia”, hälsade nyhetsprogramledaren i TV4 kommentatorn till ett av de senaste Trump-utspelen. Man slår i sina gamla ordböcker. Eller nya, kan man säga, för SAOL har generöst  generella betydelser/synonymer för materien: ”ämne, innehåll”. Men SO börjar bra: ”allt som har konkret, fysisk existens i motsats till den andliga världen”. Men läser man vidare har materien betydligt vidare innebörder än dem man varit bekant med.

Som vanligt ligger SAOB bättre till. Artikeln om ordet är av äldre årgång (1943), vilket passar de tankar och känslor ens egen årgång hyser: ”såsom generell beteckning för sådan värklighet som är av rumfyllande (fysisk, kroppslig) karaktär, och i användning som närmast ansluta sig till denna betydelse”.

I engelska, däremot, tycks motsvarigheten ”matter” under lång tid haft väldigt många överförda och bildliga betydelser som ligger spridda i vardagsnära områden – om man jämför med sin "egen" materia.  Äldre synonyma begrepp var urämne, stoff och annat finstämt. Men visst, eftersom nyheterna rörde en person ”i sådan värklighet som är av rumfyllande karaktär”, kanske ”materia” inte är fel valt när allt kommer omkring.

Nu till det svensktsvenska problemområdet! I ett blad stod: “Vi har gjort de åtgärder vi kan göra”. Det går förstås inte att önska språkhistorisk kunskap av nutida skribenter, men är det inte väl många göranden som låter? Etymologiskt betyder åtgärda ”åtgöra, göra åt”, som i den vanliga meningen ”vad ska vi göra åt det här?”. D v s ”hur ska vi åtgärda detta?” I citatet från tidningen står alltså egentligen ”Vi har gjort de saker att göra åt som vi kan göra”.

Frasen vidta åtgärder är en så kallad kollokation, det vill säga två eller fler ord som uppträder tillsammans i en fast fras.

Det kursiva är taget ur en språkspalt i GP. I morgon tänker bloggen kollationera fler kollokationer. Mera materia m a o.

Darra månde presidenters manschetter om det fanns nån ordning!

Annat var det förr, när ärat ens hemlands ”namn flög över jorden”. Till för något decennium sedan var det bara rykten och flygplan som flög över jorden. Vad gäller ryktena var de inte lika snabba som nu. Allt som sas och gjordes hann stötas och blötas, möjligen också revideras och ändras. Nu är det annat. Vad en president skrivit i sitt sanningsmedium, vad en klok eller helknäpp person (vilken som helst av närmare 200 nationaliteter) meddelat på sina sociala medier, går det på sekunder.

Det är väl klart som korvspad att mycket är 1) totalt ointressant, 2) till hjälp för en del eller 3) en katastrof (som om det inte fanns nog av dem). Ibland handlar det om en presidents tvärsäkra uttalanden i medicinska frågor, ibland är problemet felplacerade manschettknappar. 

Bild: Mark Cantle, Unsplash

En intervjuad person i radio sa (vad det nu gällde): ”Man får inte börja darra på manschettknappen”. Vanligen går det till precis så här: man gör nåt annat, slölyssnar, och hör plötsligt ett konstigt ord eller uttryck. Men det har gått så långt att man ofta tvivlar på sina egna kunskaper i takt med att tiden fräter sönder hjärnan. ”Börja darra på manschettknappen”?

Det heter ”darra på manschetten”. SAOB ger för uttrycket både ”manschetten” och ”manschetterna”, men av några knappar syns inte ett spår. Googlar man den intervjuade personens ”darra på manschettknappen” finns ett antal träffar av dem som gör samma fel. Just detta i sig är en bagatell, men tänk på allt som inte är banala småsaker och sprider sig utan att kunna hindras.

Är det kanske dags att lämna spåbranschen och kristallkulan?

Somt rår ingen på, men mycket kan vem som helst prediktera. Kanske kan inte vem som helst använda ordet ”prediktera”, som en gubbe i radion nyligen, men det finns en radda alternativ för nämnde ”vem som helst”: förutse, ana, sia, spå, förutsäga, förespå, förutspå. Kommen längre i sökandet på sajterna svenska.tre och synonymer.se, var det dags att lägga av.

Inte fanns bara hur många möjligheter som helst av ungefärliga synonymer att välja på i olika sammanhang (se resultaten ovan) – det dök även upp en variant av ”prediktera” som lyder ”predicera”. Vad som däremot går att ana, förutse, spå, predicera med mera, med mera, är att den som ständigt försöker förstå det nya språket kan bli tokig, galen, kokobello och vansinnig. För att uttrycka saken milt.

Å andra sidan kan man hålla med alla optimistiska språkvetare som kallar det en rikedom att få fler ord än dem man redan har. Det kan förstås bli lite svårt att förstå varann när några av oss medborgare använder gamla ord och andra enbart har rykande färska i ordförråden.

Lösningen står och väntar i farstun. Oscar Björk, forskare och lärare vid Mälardalens universitet med inriktning mot svenskdidaktik och barns literacyutveckling i förskola och skola, har skrivit en debattartikel i DN (27/9) med rubriken ”Slopa svenskämnet och ersätt med kommunikation”. Där skriver han bl a att

Australien kan tjäna som en inspirationskälla. Där har språkförmåga, eller literacy, inte begränsats till en metod eller ett enskilt ämne, utan har förståtts som en förmåga som genomsyrat hela läroplanen. Begreppet har omfattat både teknisk läs- och skrivförmåga och en bredare social, kritisk och multimodal kompetens.

Och här går en gamling och predikterar att det ska bli svårt att förstå varann! När det bara är att köra multimodal literacy.

Ungefär som att eskamotera Kirk och Spock (i Star Trek-serien)

Bloggens informanter är inte riktigt lika språkallergiska som bloggaren själv, ofta är de rätt gamla och med modersmålsrötter i en annan tid. Den (tiden) inte bara talade annorlunda, den brydde sig dessutom om hur språket lät. Dessa åldringar har blivit rätt lyhörda samt styrs av såväl tuffare skolbakgrund som – därför – starkare intuition.

Informanten M sa sitt milda ”va i h-e säger dom ta i beaktning i stället för ta i beaktande för”? Och bara nån timme senare: ”va i h-e säger dom eskalation istället för eskalering för”? Ja, vad svarar man på sånt? En annan (d v s jag) som är lite bokstavstrogen och fast i ordboksträsket, letar i de tre svenska stora ordböckerna. Där blev det intressant. SAOL ger både ”eskalering” och ”eskalation” i sin utgåva från 2015. SO, den som antagligen visar vägen, pekar framåt och antyder en upptrappning av engelska inflytandet, har enbart med ”eskalation” (2021). SAOB hyser ingetdera av orden, men har säkert "upptrappning”. 

Kirk och Spock ska teleporteras. Wikipedia

Däremot finns verbet ”eskamotera”, med betydelsen ”genom taskspelarkonster eller på ett behändigt eller fiffigt sätt förflytta (något)”. Man kan använda det om samtiden som nästan tvångsmässigt håller på att eskamotera in engelskan i svenskan.

I förstone kan man få för sig att det är engelskans -ing-form som lockar till användande: meteorologerna säger ju inte längre att vädret blir ”uppklarnande” utan använder ”uppklarning”. Men det faller direkt eftersom samtiden föredrar ”eskalation” framför ”eskalering”. Outgrundliga äro nutidens språkvägnar.

Nej, nu skämtas här igen, ”språkvägar”, ska det förstås vara. Men den som vill slå upp det gamla bibelcitatet ”outgrundliga äro Herrens vägar” (lite omstuvat, ur Romarbrevet) kan, som jag, få som första alternativträff ”outgrundliga äro Herrens vägnar”. Drabbas man då av en önskan att slå upp ordet ”vägnar” kan AI svara först av alla                       och säga följande: Exempel på hur "vägnar"                           används: "Jag vill framföra ett stort tack på 

                                                                                       alla som arbetar här vägnar." 

                                          Sannerligen säger jag Eder: Se för bövelen upp för AI!

Är man inte ute och cyklar händer det att man är ute och reser

Kort text i dag, bloggen är ute och reser. Inte ute och cyklar, vilket nu för tiden har två innebörder. I denna stund slår mig att man säkert kan använda verbet ”resa” också, med tanke på det ständiga ”det här var en resa”, som i dag betyder mycket annat än en vanlig resa. Säger någon åt en ”nej, nu är du allt ute och reser”, så förstår man att personen menar ”cyklar” d v s har missuppfattat något. Är läsaren med?

Att dra konkreta handlingar och skeenden ut i det bildliga och överförda är minsann en nutida resa! En annan iakttagelse man kan göra är den hur vissa ord från en viss tid försvinner efterhand – när de blivit så etablerade och upptagna (absorberade) av tidsandan att de inte längre behöver benämnas.

Dit hör ett ord från förra inläggets citat ur en DN-artikel. Där användes ordet ”svengelska”, som man hör mer sällan nu när svengelskan s a s är genomförd. Ej heller talar folk om snuttifieringar, när i våra dagar det Snabba och Korta vunnit terräng genom sociala medier.

Till det försvunna kan man även räkna begreppet ”våldsfilm” som sällan kallas så numera. Väldigt många filmer har betydande och, som den moderne svensken säger, ”explicita” scener av en art man hade svårt att föreställa sig i gången tid. Egentligen skulle man kunna kalla mycket i filmväg vad som helst med ordet ”våld” i. Tja, c’est la guerre, som det heter.

Lite språkligt finlir från 2008 som allteftersom förvandlas till fullir

Lite nygamla nerdykningar i den grammatik och struktur som språkvetare anser vara stabila i svenskan! När man söker efter sådant som jag söker efter, visar sig träffarna ofta vara förhållandevis gamla – om man håller sig till vår tids mått för vad som kallas ”gammalt”.

En belysande text om olika slags påverkan av engelskan på en mängd språk publicerades i DN 2008. Den var skriven av Gunnar Magnusson, docent emeritus i tyska vid Stockholms universitet, och handlade om det man ännu för 17 år sen kallade ”svengelska”. Ingressen löd:

Svenskan infiltreras stadigt av engelskan, både i grammatiken och ordförrådet. Det skapar en rad problem på olika nivåer – men ändå klarar sig svenskan bättre än många andra europeiska språk.

Artikeln beskriver ändå hur alla nordiska länder – liksom övriga Europa – bevittnar ”en allt snabbare anglifiering”. Bl a tas upp att tyskan haft lite lättare att assimilera direktlån från engelska, p g a att båda språken har framförställd bestämd artikel (the, der, die, das):

Svenskan får bland annat problem med den bestämda slut­artikeln på substantiven. Det heter ”der Countdown” på tyska men ”nedräkningen” på svenska, kanske på grund av att ”countdownen” stöter svensk språkkänsla.

I Sbråks samlingar finns exempel ur verkligheten på hur bestämd slutartikel i plurala svenska substantiv verkar vara på väg bort:

Med de här uttalanden från USA
Tidigt på kvällen befinner sig alla sju planeter i vårt solsystem över horisonten samtidigt.
/---/men såna här händelser har en påverkan på de internationella samarbeten och kontaktnäten över hela jordklotet.

Misstanken är att vår vana (av mycken skriven och talad engelska) vid första exemplets engelska motsvarighet ”all seven planets” (eller ”all five cars, all three girls”), gör att svenskt böjningsmönster som kräver ett slut-a i uttalandena, planeterna, samarbetena drabbas. Orsaken kan vara en dold påverkan som Gunnar Magnusson också skrev om 2008. Gissa om det blivit bättre sen dess!

Den värdekonservativa häver ur sig en mängd extrema åsikter

Angående gårdagsinläggets avslutning: Visst är det så att man inte ska kommentera hur en individ klär eller målar sig. Däremot kan man få ha åsikter och undringar om varför så många väljer att se ut som varandra – samtidigt som de hävdar sin unicitet (d v s egenskapen att vara unik). Det är ett av många intressanta tecken i tiden.

Men nu är detta en sbråkblogg, även om andra utvikningar lockar. Tur att man är sin egen chef så ingen stänger av en för alla extrema åsikter man häver ur sig. Som den om att svenska språket visst förändras även på djupet – inte bara på ”ordnivå”.

Ordnivå, förresten, vad ska man säga om utbyte av prefix? Jag förklarar: just idag hördes en person (i God morgon världen, för den som undrar) först använda ordet ”missinformation” för att strax därpå korrigera sig själv och säga ”desinformation”. Eftersom detta miss- (på svenska, på engelska mis-) är ganska vanligt numera, på bekostnad av tidigare svenska prefix, kan man undra. Särskilt när användare korrigerar sig själva.

Ordet missinformation finns inte i svenska ordböcker (men väl i Words stavningsprogram, tydligen). Men det är inte bara att byta ut det mot desinformation, för så här säger Wikipedia:

Oavsiktligt felaktig information (eng. misinformation) är oriktig information som sprids utan insikt om att mottagaren blir felunderrättad eller felinformerad. Begreppet skiljer sig från desinformation, som är avsiktligt spridande av felaktig information.

För språkanvändare, vilket väldigt många av oss är på ett eller annat språk, ökar förvirringen i en tid när globaliseringen påståtts föra oss närmare varann än tvärtom. Hellre att världens alla språk fortsätter ha stark förankring än övergå i det gnuggis-språk världen får nu...

Ens värdekonservatism må vara stark, men ändå bryter den lika starkt mot Wikipedias beskrivning av värdekonservatism:

Värdekonservatism är uppfattningen att samhället bör bevara och förstärka en viss etik, eftersom man anser att den är nödvändig för ett gott samhälle. Värdekonservativa identifierar vanligtvis Västvärldens traditionella kristna etik som den vägledande i samhället.

Första meningen stämmer bra på undertecknad, den andra inte riktigt lika bra.

Tittar inga ungdomar eller de med kolmaskar över ögonen på tv?

Som vanligt blir det en liten följetong i bloggen när språkvetare sagt något i etern, så här kommer lite mer från torsdagens ”Förmiddag i P1”. Där gav programledaren Språkrådets

chef ett förslag på hur man kan skapa intresse för dagens svenska: tävlingar i ordkunskap

och stavning, på bästa sändningstid och helst med kändisar som tävlande.

 

Ung människa, gammal tv - finns de? Bild: Almaz Galimov, Unsplash

Språkrådschefen svarade med ett oförställt roat skratt: ”Tittar ens nån på tv längre”? Kanske inte ens egen utblick sträcker sig ut över hela folket, men personligen är jag massivt (skämt med det moderna språkbruket!) förvånad över det massiva (se förra parentesen) intresset för tävlings-, skoj-, matlagnings-, dejt-, med-mera-program i svensk television. Med kändisar som deltagare.

Vad gäller dem som inte tittar på ”bästa sändningstid” så är det allom bekant att en mängd människor följer dessa program, oavsett sändningstid. Språkrådets chef sa även något som tycks följa språkvetarprofessionen: man ska inte skylla eventuella konstigheter på ungdomen.

Det har alla dessa språkmänniskor rätt i, även när de säger det för förtifjärde gången. Men de kanske någon gång skulle peka på ett intressant faktum: att dagens medelålders och äldre ofta och i hög grad anammar Det Moderna Sättet Att Tala. Antagligen i sin strävan efter ungdomlighet, som ju har hög status sen länge.

Det är bara att kolla hur mogna och övermogna människor följer utstuderade kläd- och sminkmoden. Först överraskade det utbredda bruket av lösögonfransar och den ”sotade” ögonmakeupen, nu senast förvånar en de kolsvarta korvar som utgör ögonbryn. Måste upprepa vad en kompis kallar dem: ”kålmaskar”. Eftersom kolmasken skulle uttalas likadant om den funnes, så blir det roligt, förstår läsaren!

Lyss till Språklagen och Språkrådet och känn ett styng av tvivel

”Språket är välbeskrivet och det finns en standardnorm”. Så utryckte sig Språkrådets chef Lena Lind Palicki i gårdagens ”Förmiddag i P1”. Hon menade att detta faktum är en garant för det svenska språket och dess stadga samt något för medborgarna att lita på.

Språklagen nämndes också i programmet, en ytterligare garanti för majoritetsspråket svenska. Lagen i fråga består av en räcka betryggande ord om hur språket ska hanteras. Bl a står: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Om man undrar över ”det allmänna” ger NE en kort beskrivning, det innebär helt enkelt ”stat, kommun och deras anställda”. Och från språkvården på SVT/SR hittar man följande uttalande:

I sändningstillstånden för Sveriges Radio, SVT och UR slås fast att språkvårdsfrågor ska beaktas i programverksamheten. I vår språkpolicy är grundtankarna att språket ska kännetecknas av gott omdöme, användas med medvetenhet och att lyssnare och tittare utan störningar ska kunna uppfatta och tillgodogöra sig sändningsinnehållet.

Dessutom konstateras att det för medarbetarna (inom SVT/SR och UR) gäller ”att alltid ha publiken i centrum. Nya ord och uttryck kan till exempel behöva en förklaring innan de är bekanta för en större allmänhet”. Allt det här låter lugnande, men är naturligtvis bara en uppvisning i fromma förhoppningar. Den som lyssnar mycket på radio, liksom det språk som används i tv, inser att de vackra orden inte efterlevs – och hur skulle de kunna det i en tillvaro där allt sagt (och skrivet) är bortsvept inom en sekund: bort, bort, kommer aldrig igen!

Både lärde och olärde twistar om engelskans påverkan, tro mig!

Bloggens gigantiska (hahaha) läsekrets vet att här ges inte så många vitten för landets språkvetare. Naturligtvis ska man inte ”dra alla över en linje”, som en privatperson uttryckte saken, men mitt intryck är att språkprofessionen oftast är ganska lös i kanterna. Men så vill många ha det, så à la bonne heure! Eller ”kör i vind” som man också kan säga ett par nivåer längre ner på den stilistiska skalan.

Dagens program ”Förmiddag i P1” hade besök av Lena Lind Palicki, chef på Språkrådet. Hon fick frågan om huruvida svenskan påverkas i grunden av all engelska som slåss om det språkliga utrymmet i vårt land.

Hon sa inte ordet nja, men så kan nog hennes svar tolkas. Den största förändringen sker på ordnivå, ansåg hon, medan svenskan är ett ”välbeskrivet språk” och ännu har ”stabil grammatik och struktur”. Den synnerligen noggranna programledaren ställde frågan ytterligare en gång, och Lena L P medgav att strukturen möjligen påverkas ”lite grann”. Det tydligaste tecken hon nämnde var s-plural på lånord, att vi säger avokados i plural och inte avokador.

Vad gäller de många engelska lånorden anser hon det – i likhet med många i språkbranschen – bara vara något som berikar svenskan. Så kan man tycka, med under de år jag suttit här och korrekturläst hela verkligheten framträder något annat tydligare: många svenska ord, synonyma med de utländska, försvinner. Ganska snabbt, vad det verkar.

Om det här ämnet tvistar både de lärde och de olärde, den saken är säker. Eller så ”twistar” de därom, för att nu vara folkligt skojig.

Med språk som P Ramels: "Du riggar dej flott/ Det diggar ja hot"

Det finns ett samtida narrativ – nä, brutalskojar som vanligt, inte kan man säga narrativ som folk gör utan att mena det! Ordet bytte ordklass för inte så många år sen och gick från att vara adjektiv till ett omåttligt populärt substantiv. Numera har alla ett narrativ: personer, firmor, politiska rörelser, m fl. Det kan egentligen också utsägas: ”en berättelse/historia”.

Att hålla fast vid ett äldre men fullt gångbart språk gör en skum i mångas ögon. Det ses som tecken på tröghet och stagnation, tydligen. Belackarna kommer rännande med historier om hur folk i alla tider klagat på yngre generationer.

Redan romarna ansåg att ungdomens musik skramlade förfärligt, jo, förmodligen har man hört om vad alla äldre generationer sagt om de kvickare och smartare yngre under samma period. Många har skojat om saken, som t ex Povel Ramel och Wenche Myhre i låten ”Jag diggar dig” från 1974. Här ett stycke ur den: ”Jeansen e all righta?/För tajta för tajta/Var ska vi gå å najta?” och avslutas med ”Zoom bäng gloschamadosch.”

Mycket engelska redan då, det vet vi. Men det blir svårare ju mer som trillar in. Det gäller engelsk engelska, men kanske framför allt den försvenskade. I ett inte helt nytt radioprogram berättade en författare om sina kriminalhistorier och talar då om ”plotten och kejset”. Vad författaren menar är sin ”plot”, engelska för ”handling”, som i bokens handling. ”Kejset” är engelska ”case”, och liksom plotten här i svensk bestämd form ovanpå det engelska ordet. Som i sin tur betyder ”fall”, som i kriminalfallet i fråga. Var är Povel Ramel?

Med plotten och kejset
Och spotten i fejset
Vicken j-a najsing
Fast vajsing o Sing Sing
”Zoom bäng gloschamadosch.”

PS Povel Ramel står enbart bakom den sista raden...

Associationsbanorna löper amok och börjar sjunga stamsånger

”Röda stugor tåga vi förbi”, började en sång vi sjöng i skolan och kanske på andra ställen. Vad var det för sång egentligen, tänker man och vänder sig till Wikipedia, som upplyser om att:

Sången är i Sjung svenska folk! noterad i 4/4-takt i G-dur. Den ingick bland de stamsånger som var obligatoriska i skolundervisningen 1949–1969.

W berättar även att ”Sjung svenska folk! är en sångbok i Sverige som gavs ut första gången 1906”. Som ”offer” för dessa glada trudeluttar blir man mest förvånad över att de kallas (kallades?) stamsånger, som måste vara nåt annat än stämsång. W har även svar på vad som menas med ”stamsånger” i ett svenskt sammanhang (medan ChatGPT ännu gissar):

Stamsånger kallades ett antal unisona sånger som var fastställda av Kungl. Maj:t ”till allmänt inlärande vid sångundervisningen i de under Skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalter vid vilka sådan undervisning bedrivs.” Denna förordning gällde läsåren 1943–49, reviderades och förlängdes till 1956.

Mer och mer känner man av faktum att man levt i många världar och tider, men vad föranlåter såna tankar? Det gör hjärnan som beter sig underligt på äldre dar, den började automatiskt sjunga ”röda stugor” för att gårdagens ämne var ”röda flaggor”. Det är samma antal stavelser och så arbetar associationerna på, lite som hos en outvecklad AI.

Egentligen skulle ämnet ha varit (också rester från samma blogginlägg) ”dealbreakers”, som i en del Google-träffar angavs vara synonym till ”röda flaggor” (som betyder varningstecken). Äldsta innebörderna på engelska tycks ha varit saker i stil med ”avgörande faktor, stoppad uppgörelse, brutet avtal”.

Men det var säkerligen länge sen som detta konkreta begrepp startade sin vandring ut i de överförda betydelsernas enorma träskmarker. När såna rörelser börjat skönjas inom engelska (amerikansk, främst), anammas de fort som attan hos oss. År 2017 skriver Aftonbladet om uttrycket under rubriken Relationer/Kärlek: ”En dealbreaker är något som man faktiskt inte kan tolerera i ett förhållande, oavsett om det handlar om kärlek eller vänskap”.

När röda flaggor övergår i dealbreakers är det dags att ta en rast

Vad gäller ordens antal i ett språk ligger det nära till hands att travestera psalmisten, teologen mm, Lina Sandell-Bergs psalm: ”Jag kan icke räkna dem alla”. Musiken har gjorts av Albert Lindström, och det är  inte, som står vid ett Youtube-klipp, ”Låt av Carola Häggkvist”. Men nu skulle inte denna epistel handla om religion, trots att just epistel även betyder ”bibeltext”.

Nej, bloggen lunkar på i gamla vanliga spår, oförtrutet nibblande på de ord vi får oss till livs numera. Som "nibbla", t ex, alltmer vanligt i svenskan (och skrivet om på denna plats nån gång eller ett par), senast på matsidan i en papperstidning. Där gavs tips om ”små munsbitar att nibbla på”. Ordet finns i SAOL, då endast med förklaringen ”maskinellt stansa tunn metallplåt med rörlig stans”.

Engelska ”nibble” kan sägas på många sätt i vårt språk, knapra, t ex. Knapra finns förstås i SAOL och beskrivs så här: ”gnaga el. små­äta på ngt”. Synonymer.se räknar, förutom småäta, upp ”gnaga, mumsa, tugga, fnalla”. Det sista är mig obekant, men finns i SAOB, som bl a beskriver det som ”bygdemålsfärgat”, med betydelsen ”plocka i sig”. 

Bild: Bernd Dittrich, Unsplash

Ens vanliga och rätt tjatiga fråga är förstås: behöver vi fler ord för småätandet och mumsandet? Det är lätt att se sånt aningslöst ökande av ord som dessutom tagits från andra språk. Är det rentav en röd flagga? 

Skrev ner en lösryckt fras ur ett samtal: ”Det var en röd flagga”. Visst tolkar väl de flesta av oss det utsagda som ”det var en varningssignal”, vilket engelskan ofta beskriver som ”a red flag”.

De "röda flaggor" man får som resultat vid en sökning i svenska Google är sådana som fungerar som olika slags varningstecken, men även (från engelskspråkiga Wikipedia och översatt): ”Inom politiken är en röd flagga främst en symbol för vänsterideologier, inklusive socialism, kommunism, anarkism och arbetarrörelsen”. AI, allas vår framtidsvän, ger även synonymen ”dealbreaker”, vilket fungerar som ett varningstecken för stunden och betyder ”sluta kolla mer nu så du inte blir galen!”

Lite snack från sidlinjen som be­gränsar spel­planen för oss alla

Här kommer mer från det oförblommerade siktandet av och mot samtidens lingua franca. Det senare är en term som Wikipedia förklarar så här: Lingua franca är ett språkvetenskapligt begrepp som i nutid generellt betecknar ett språk som används vid kommunikation mellan människor som inte förstår varandras modersmål. Det kan vara ett fullt utvecklat språk eller ett förenklat pidginspråk, alternativt även regional jargong.

En av de tre stora svenska ordböckerna, SO, beskriver det med följande ord: ”bland­språk som är fattbart för alla språk­brukare i om­råde där flera språk före­kommer”. Dagens exempel måste rimligen höra till ett sådant språk, möjligen med den invändningen att undertecknad till nöds förstår innehållet, men är mycket osäker inför enstaka glosor.

Ta det här (ur resumé av en ny film som skapats som avknoppning till populär tv-serie): ”Här finns inte en tjänare som inte är missnöjd med att stå vid sidlinjen och titta på när herrskapet dansar på balen”. Hjärnan söker febrilt efter ”sidlinje”, men finner ingen. Det gör dock den nyss nämnda SO: ”linje som av­gränsar spel­plan parallellt med dess längd­riktning”.

Vi enklare människor hade kanske bara sagt ”stå vid sidan”. Men man får vända sig till medier som använder ett språk man förstår. Som Borås Tidning: en recension av filmen får rubriken Överklass-tjo och arbetarklass-tjim i nya ”Downton Abbey”. Kul för dem som hajar det klyket, men inte vad sidlinjer har i språket att göra – om det inte handlar om sport.

Det kom mer linjetal (avancerat skämt) i ett radioprogram där en person (mediedito, antagligen) sa: ”/…/en precis nyhetsrapportering som använder ett språk och begrepp som linjerar med verkligheten”. Å ja’ ba’: Va’? (Och jag bara: Va?) ”Linjerar?” Osjälvständigt drar man åter sin SO ur hyllan (nejdå, nätet förstås!) och läser: ”vara i linje med något”. 

SO som har en helsikes massa modern s k svenska i sig är publicerad 2021, och klarar av mängden eftersom den inte är vad som kallas ”fysisk” ordbok. Den ger faktiskt även ungefär samma innebörd för ”linjera” som SAOL: ”förse med räta linjer”. Tänkte skriva en rolig slutkläm, men det linjerar inte med sinnesstämningen man hamnar i som språkpetare.

Ens utvidgade fältarbete skänker inget annat än osäkerhet

Jodå, såklart man är medveten om ens inkonsekvenser (de flesta, i alla fall). I går använde jag ordet ”random”, och det i en sammansättning: ”randomutbrott”. Det kan i sanningens namn även uttryckas på svenska. Man kan säga ”godtyckliga utbrott”, vilket inte är särskilt komplicerat. Men ändå tyder allt sånt här – jag menar språkbruk, och även det egna – på att språket ändras fortare än fort.

Å andra sidan finns ”random” upptaget i SAOL från 2015. Där sägs det betyda ”godtycklig, slumpmässig”, vilket det engelska ordet också gör. Det ansågs alltså viktigt att ta in glosan, men i utgåvan dessförinnan (SAOL 2006) fanns den inte med, vilket däremot verbet ”randomisera” gjorde. Termen används speciellt av statistiker och betyder (eller betydde 2006…) ”ordna slumpmässigt” (vilket borde kallas ”oordning”).

Även substantivet, ”randomisering”, fanns (och finns ännu) medtaget. Det nya ”random är ett oböjligt adjektiv och känns lite bängligt att använda för ett substantiv som är neutrum: man vill gärna säga ett ”randomt” beslut. Men si det går icke. Engelskan, lyckost, har bara ett ”it”, inte två som vi!

Nu lite svensk svenska – eller åtminstone svensk i den bemärkelsen att den har flera hundra år på nacken (säger SAOB). En av landets språkmänniskor, en sådan som likt många i skrået har en mycket liberal inställning till ”vad saker heter”, tillfrågades häromdagen om nåt jag glömt.

I sammanhanget sa sig personen ”dra på läpparna” åt något annat jag likaså glömt, eftersom det var läppdragandet som tilldrog sig min uppmärksamhet. Det månghundraåriga uttrycket är ”dra på munnen”. Dessutom finns ”dra på smilbanden”, kanske något hundratal år yngre. En sann forskare drar ut i fält (= nätet) och finner där en stor mängd ”dra på läpparna”, som skribenterna uppenbarligen anser betyda ”le”. Några träffar med frasen i verkar avse det konkreta ”dra på” eller ”dra i läpparna” som en del av ett sminkarbete.

Mycket små barn visste redan för länge sen vartåt det barkade

 I 1200-talets Novgorod, ristade pojken Onfim teckningar och skrift på näver som hittades på 50-talet. Wikipedia

    
När en äldre människa försöker komma ihåg vilken dag hon gick till doktorn i förra veckan, vad hon åt till middag i går och andra intressanta detaljer ur hennes liv, kör det ihop sig emellanåt. I går var jag bombsäker på att bloggen aldrig skrivit om ordet ”älskvärd”. Fel. Den 10 februari i år skedde det, delvis med likalydande citat, insikter och funderingar som i gårdagens inlägg.

Men vad göra? Inte bara är man i en ålder när dåligt minne slår följe med artros, högt blodtryck o s v, man har även den kroppsliga och mentala existensen i en tid som nästan bestrålar Människan med s k information, intryck och kalla-det-vad-ni-vill. Även yngre tycks numera ha problem med minnet. Turligt nog håller vi dock på att transformeras till en varelse som snart frigör oss från kroppsliga lyten – ja, kropp överhuvudtaget – för att bli allvetande AI-mojänger.

Något liknande hade inte många av oss kunnat föreställa sig under barnaåren. Kanske kommer den nya AI-personan att se ut som de huvudfotingar barn alltid ritat i sin trevande början som konstnärer. Läsaren hummar tveksamt. Undertecknad får ibland kritik av omgivningen för sina mycket långtgående perspektiv och sin analytiska siarförmåga, men skjut inte på pianisten!

Som sådan är det lätt att uppfatta små tonfall som pekar fram mot AI-människan. En expert på mänskliga beteenden (det gällde ungdomsbrottslighet) sa i morse i en intervju: ”Vi vet ju vad som funkar i andra länder – what works – men vi behöver….” De oerhört besynnerliga randomutbrotten, där ett annat språk blandas in i helt vanlig svenska, är några av tecknen på att AI-huvudfotingen är i vardande.

Har den samtida älskvärdheten gått fel, eller – fasa! – man själv?

En kritiker talade i radion om rollgestalten i en tv-serie och kallade skådespelaren lysande och ”helt älskvärd”. Frågan är vad som hänt detta ord, eller kanske en själv? Ibland måste man inse att man haft fel om ett och annat under en hel livstid. Letar efter vad som sägs om ordet och går med på ”förekommande, vänlig, ämabel, hövlig, tillmötesgående”.

Man stöter även på den nya (om den nu är det) glidningen till vad som kanske passar bättre: ”älskansvärd”. Här ur en bokrecension: "Boken är berättad ur Lauras perspektiv. Bästa sättet att beskriva henne på är att hon är extremt älskvärd. Hon har alldeles för korta kjolar vilket är lika älskvärt som hennes övermänskliga förmåga att förlåta".

I en gammal (drygt 30 år!!!) artikel beskrivs olika levnadstecknare av Franco. En av dessa hyste stor beundran för diktatorn, men karakteriserades själv så här av en betydligt mildare författare: ”Han är mycket älskvärd, men sedan dödar han dig”. Det låter som ett äldre (och korrektare, förlåt...) sätt att hantera ordet på.

Äldre (och korrektare, igen) exempel på användningen ger Svenskt språkbruk: ”De fick ett mycket älskvärt mottagande/…/, han kostade på sig ett älskvärt leende, till skillnad från sin elaka styvmor hade hon ett älskvärt sätt”.

På många ställen ges innebörden ”värd att tycka om, värd att älska” och det låter förstås troligt, men mitt eget ordförråd skulle, som sagt, välja "älskansvärd" om den betydelsen. Sen vore det förstås långt till att använda även det ordet överhuvudtaget, det finns en massa synonymer att välja bland.

Det engelska ordet ”lovable” översätts av Google Translate med ”intagande” – förvånansvärt bra val av GT! Men nu måste denna älskvärdhet ta slut, hjärnan är överhettad av all charm och ämabelitet. Det sista ordet i föregående mening finns inte, det är förvanskad fulfranska.

”Varför är allt en trasa?”, skrev Almquist, utan att mena klädtrasa

Språket tar inte slut. Inte så länge hälsan tiger still. Och så tar det ju inte heller slut p g a den stora rikedom som språkförändringarna skänker oss (hoppsan, räknas ironi och cynism till sjukdomar?) Bland mycket annat nyttigt som väller in finns inte enbart to-go-kaffe och to-go-mat, det finns mera to go (att ta med sig) än många kan tänka sig.

Nu får äldre läsare hålla sig i gungstolskarmarna! På radion gick ett i sig intressant program om folkdräkter, neutrala sådana, som inte används som ”signalpolitik”. En ung man hade låtit sy upp en Delsbo-dräkt till sig och berättade bl a om hur komplicerad den var att tillverka samt, förstås, hur dyr den blev. 

Delsbodräkten, t h festvariant (bild från 1895). Wikipedia

Sen följde en kort historisk exposé samt några ord om plagget som modedito. Eftersom det i långeliga tider använts som högtidsdräkt, prisades också det faktum att ägaren till ett sådant klädesplagg inte måste bläddra bland sina Armani- och Gucci-kostymer när hen bjudits till en fin fest.

Det gör folkdräkten lämplig som ett to-go-plagg, sa en expert. Ens hjärna tror först inte sina öron: To-go-plagg? Det är väl alla persedlar? Associationsbarken (i hjärnan, ännu) sa: ”menade hon toga?” Men så var det ju inte. Togor var gamla romares unisex-to-go-plagg. Fortsatt googlande på ”togo” gav förstås även Togo.

Men inte bara dök det afrikanska landet upp, utan även brutala bibelcitat, där illdådare ”togo av Jesus hans kläder”. Förutom den åldriga pluralformen för svenska verb fanns även To-go-kläder för herrar. De såg inte ut att vara från Togo utan våra breddgrader. Plagg man både har med sig och på sig. Tänk en stund på saken: ”kläder to go”. Bara ta på sig och gå...

Har amerikanska administrationen och Sbråk något gemensamt?

Småord, och då särskilt prepositioner, kan vi fetglömma (Wordprogrammet protesterar mot ens ungdomliga tilltag och tilltal) i dag. D v s de finns där och här och var, men inte där de brukade vara enligt alla grammatiska regler. I en del fall har undertecknad själv fel, en tragisk sanning. Eller förresten, fel och fel, NATURLIGTVIS har det ofta förekommit att man kan ”använda både den ena och den andra (eller tredje, o s v)" prepositionen, eller vad det nu gällt.

Men det kan inte hjälpas att dagens valda ord ibland vrålar högt och skriker: FEL! Kan man själv rent av ha rätt i vissa fall? Döm själv, exempelvis i denna mening från en av riksdrakarna: ”Administrationen har också upprättat en lista med hundratals ord som förbjuds från offentliga dokument”. Det handlar om 1984-landet USA. Nå. Förbjuda ord "FRÅN dokument" känns skumt. Jag tycker att ”i” känns som det enda raka. Plus en massa andra formuleringar som att ”man förbjuder forskare/ politiker/annat viktigt folk att använda vissa ord". (Lycka till med den saken, förresten.)

I det här typiska språkras/eri/et kan även nämnas de oräkneliga ord som jag själv vill förbjuda användningen av. Ett av dem är togo, eller to-go. Kanske även to go. Antagligen var en av de första to-go-produkterna i Sverige kaffe. Den tydliga idiomatiska frasen på engelska är ungefär densamma som ”take-out” och ”take-away”.

En jättesnabb koll säger att ”take-away” är den brittiska varianten, ”take-out” den amerikanska. Vid to go tröt orken. Men reklam etc, visar att en kaffe to go är ”en mugg kaffe att ta med”. Antagligen kan man även ta med to go-mat. Eller så tar man med "takeout-" och "takeaway-mat". (Stavningen används lite hallaballoo). Vi sa i början hämt-mat, men en så löjlig mat är nog äcklig, det hörs på namnet.

Just idag kändes det rätt att sticka ut med oviljan mot skriva fram

Partikelverb – de är en av många stötestenar för dem som vill (måste) lära sig svenska. Medhåll får man på hemsidan Albrechts kommunikation, där ett stycke för intresserade har rubriken ”En utmaning med det svenska språket: partikelverb”. En titt på det avsnittet kan få t o m en svensk att tänka ”hjälp ett sånt språk”:

Partikelverbet hitta på kan betyda att uppfinna (“mamman hittade på en berättelse för sin dotter under sagostunden”), ljuga (“det där hittar du bara på”) eller att göra något tillsammans (“ska vi hitta på något?”).

Som ”Albrecht” skriver ”finns ingen bakomliggande logik" till varför vissa partiklar ger upphov till vissa betydelser. (Kanske om man gräver långt ner i språkarkeologiska marker, om det nu är möjligt.) Med svenska som modersmål har man i allmänhet inte mycket ont av partikelverben utom om man, som jag, tycker att det blivit alldeles för gott om dem. Särskilt såna som tagit vägen från konkret till bildlig betydelse.

Det är ingen nyhet för eventuella läsare av Sbråks litanior att ”sticka ut” är ett av ilskeobjekten (hatobjekt är att ta i, ordet ”hat” används alltför frivolt). Normal användning ä rexempelvis att ”något sticker ut ur/från avgasröret, en balk sticker ut ur väggen”. Det är det här uttrycket ”sticker ut”, och inget mer, som sticker i mina ögon och öron.

Under en Ekot-sändning (20 minuter) häromdan använde tre olika journalister i tre olika inslag frasen ”sticker ut”. Det finns en massa annat att använda i stället för det modernslappa språket (ursäkta att man låter som 1950-talet, men det är ju från den tiden man kommer). Låt oss ta en exempelmening: ”På vilket sätt sticker det här ut?”. Det kan utan stor ansträngning uttryckas: ”Vad är speciellt med det här? Utmärker det här sig på något sätt? På vilket sätt skiljer sig det här från /…/?”

Vårt omåttligt populära ”sticka ut” har säkert tagits från engelska ”stand out”. Det kan vi inte översätta ”rakt av”, för då blir det ju "stå ut". Och stå ut är vad jag håller på med utan att direkt sticka ut. Det finns ett likartat, "litterärt", gissel som håller på att trötta ut en, och det har inte partikeln ”ut”, ej heller ”upp”, en annan lågoddsare. Nej, det senaste tycks vara ”fram” i förbindelse med ”skriva”. Nu får folk snart sluta ”skriva fram berättelser” i vilka de ”skriver fram ”kvinnor, män, samhällen”! Här skriver en uttråkad sbråkbloggare fram den leda och trötthet om framkallats av fantasilösheten.

Ibland känner man sig ensam i sin irritation: Hallå, är det nån där?

Att vara artig, vänlig och trevlig är en sak. Att upprepa översatta, nordamerikanska fraser är en annan. För flera år sen kunde man inte föreställa sig att ”ha en trevlig dag” skulle yngla av sig. Avkommorna (åkommorna) heter bl a ”ha en fortsatt trevlig dag/kväll/helg”. De som, liksom man själv, kände att det kliade i själen började säga ”ha ett fortsatt trevligt liv”. Men det uppfattades spydigt, arrogant och otrevligt.

Schabloner och klyschor är förfärliga, men i en tid som vår kan de halka ur en själv. Ibland känns det som om man MÅSTE yttra dem för att inte verka avig. Men eftersom jag jobbat i kiosk och affär sitter en rätt så normal och neutral trevlighet i ryggmärgen. Kommer man in i en affär hälsar man, i mataffärer säger man ”hej” till den som sitter i kassan.

Den säger oftast ”hej” också. Sen kan det förekomma annat småprat samt glosorna ”varsågod” och ”tack”. Om läget i affären är lugnt säger man kanske ”hej då” när man går. Personen i kassan gör vanligen detsamma. Det där har funkat i hela livet, såvitt man kan minnas. Om man som nu ska börja önska saker hit och dit känns det inte lika normalt. Inte ens artigt, eftersom det är polityr. Önskandet kan man väl spara till släkt och vänner?

Inte helt ny i floskelvärlden, men minst lika irriterande, är det som utspelar sig när en person är gäst hos en tv- eller radiointervjuare. Hur tusan kan det komma sig att inte en enda varelse avviker i det avslutande meningarna? Intervjuaren säger: ”Tack, NN, för att du kom!” NN, uppfostrad och hjärntvättad ut i fingerspetsarna, svarar sitt: ”Tack för att jag fick komma”.

Det kan väl hända att man är ”sjuk i huvet” som en del beskrivit en under årens lopp, men det vore jättekul om någon enda – en enda – uttryckte sig liiite annorlunda. Vad som helst! Det måste inte vara svårt eller fyndigt, bara något eget! Vore det frivolt om en intervjuad svarade ”det här var ju jättekul!” Alternativt ”svårt”. Det finns fler exempel, men ”tack för att jag fick komma fram” är upptaget.

En mjukare variant av en nostalgisk ton – hur fint kan det fina bli?

Gårdagens bild skulle förklaras i dag, stod det visst i samma gårdags blogginlägg. En barre löver å löver! Översättning: man bara lovar och lovar. Mer översättning ska det bli. Bilden togs från en prima gratistjänst (för bilder), Unsplash. Som förklaring fanns en mening: ”The glorious misfits. Unwanted inflatable animal toys saved from landfill”. 

Djur på mur, gårdagsinläggets illustration

Fotot är rätt kul och sägs ha tagits på en återvinningscentral. En massa ord angavs som nyckelord, eller nåt, till bilden. Här är en del av dem, oöversatta dock: Diversity, autism, different, pet, inclusion, variety, ethnicity, odd one out, asylum seekers, med flera.

Däremot fuskade jag ihop en översättning av meningen i första stycket ovan. Google Translate gav: ”De fantastiska missanpassningarna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen.” Fantastiska missanpassningar? Ett infall riktade uppmärksamheten mot ChatGPT, vars översättning löd: "De härliga udda figurerna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen."

AI-n är ju en generös natur och undrade om jag kanske ville ha en mer poetisk formulering, svårt att tacka nej till! Den lät: "De strålande särlingarna – uppblåsbara djur, en gång ratade, nu räddade från glömskans avgrund." Förslagen började dugga tätt, hur vore det med en mer formell variant av meningen?

Visst, här är den: "De ärofulla avvikarna – uppblåsbara djurleksaker som annars skulle ha kasserats, nu bevarade från deponi." En mer nostalgisk ton, erbjöd intelligensen, och man fortsätter att svara jakande, överväldigad av alla möjligheter (pass på, min privatpersonliga ironi är påkopplad nu). ChatGPT berättar att ”här kommer en nostalgisk version med tonvikt på barndomsminnen och en varm, lätt vemodig känsla: De älskade udda figurerna – uppblåsbara djurleksaker från en svunnen tid, en gång bortglömda, nu räddade från glömska och soptippens tystnad."

Intelligensen hade blivit riktigt varm i kläderna och föreslog nu ”en något mjukare variant: De charmiga barndomsfigurerna – uppblåsbara djur som länge legat undangömda, men nu får glänsa igen, räddade från att försvinna för gott."

Den egna hjärnan började becka igen (finns med i SAOB…) och erhöll nu en uppmaning (nästan) som påminde om en dödsstöt: ”Vill du använda detta i ett specifikt projekt, t.ex. ett konstverk, en utställning eller ett varumärke? Då kan vi finslipa det ännu mer.”

Efter en sån session är man färdigslipad. Det här AI-joxet känner de flesta till, men om någon mot förmodan inte är beredd på vad som börjat titta fram bakom knuten: se det då som en upplysning. Det mänskliga språket kommer att få draghjälp, sanna dessa ord. Mycken text (och annat), litteratur kanske till och med, kommer att glittra, flamma och blomma mer än den blommigaste av Skåneförfattare kan uppbåda.

Godhetsorden som för tankar till en annan ojämlik värld. Konstigt...

Valet av bild kommer att få sin förklaring i morgon. Foto: Ben Wicks, Unsplash

 
Informanten I sa häromdagen till sin äkta hälft: ”Kan vi inte låta bli att nämna Trump under en endaste dag?” Det är lättare sagt än gjort. Och många har sagt sig strunta i kanonlistan, jag själv, bl a. Och ändå babblar folk (liksom man själv) som attan om den. Här kommer genast en egen kommentar om den kulturkanon jag i förra inlägget påstod inte fanns mycket att säga om. I sanningens namn handlar det inte om kanonen i sig, utan vissa ord av typen politruksnack som känns störande för en gamling.

Mängder av politiker (och andra i upphöjda positioner) börjar för många meningar med ”givet”. Med liknande frenesi talades på kanondagen om ”inkludera/exkludera” (verb) och ”inkludering/exkludering” (substantiv). Avsikten är nog god, ändå kryper de in under skinnet som kletiga välgörenhetsord. Äldre kan minnas barndomens berättelser om välklädda och välbeställda damer som gick runt med fyllda matkorgar till Di Fattige. På julafton.

De moderna godhetsglosorna framkallar samma känsla av obehag. "Inkludera" betyder (SAOL) ”in­beräkna, in­begripa, räkna med”. Den snabbare SO ger exempel av den nygoda sorten: ”hon inkluderar honom i sin vän­krets”, men även det ekonomiska språk där de två orden ofta varit centrala: ”priset inkluderar rum och frukost”. SAOB ger innebörd liknande SAOL:s, ”innefatta; inbegripa; medräkna”. Artikeln om ”inkludera” publiceras 1933, exempelmeningarna är påfallande få och har inte börjat omfatta (inkludera?) den mänskliga välviljan ännu.

”Exkludera”, med samma latinska ursprung som motsatsordet ”inkludera”, får i SAOL och SAOB betydelsen ”utesluta” (SAOB ger även ”utestänga”). Ett annat svenskt ord är ”utelämna”. SO:s exempel på innebörd lyser av den politiska nutiden: ”(formellt) tvångs­mässigt av­lägsna viss grupp”. Vi har massor av gamla synonymer som kan användas för att variera sitt språk. ”Utesluta” och ”utestänga” säger väl precis vad det är fråga om? För ”inkludera” funkar ”räkna med/in” och varför inte begrepp som ”ta med” och ”inbegripa”?

Kulturministern begagnade sig av ett eget ord under kanonpressträffen: i stället för substantivet ”inkludering” använde hon ”inklusion”. Detta är i sig inte inkluderat (förlåt…) i någon av de tre stora ordböckerna, men Wikipedia förklarar ordet så här: ”Inklusion är inom matematiken relationen ⊆ på mängden av delmängder till en given mängd”.

Med rötter i inte ett annat land men en annan tid, tycks det allt svårare att ha invändningar mot språkbruket utan att stoppas in i ett felaktigt fack. Det är som Orwells böcker fast med en ytterligare vridning.