I alla fall återkommer ett uttryck i bloggen: ”kör i vind”. Ibland kan det i stället bli OK, uttalat okej, någon enstaka gång ålrajt, som inte finns i stavningsprogrammet, men funnits så länge att de flesta svenskar känner till det. Även om de skulle stava det ”all right”.
För en tid sen sa en programledare i det ögonblick en syssla, ett arbetsmoment eller vad det var, skulle påbörjas: ”Kör i vind!” Där skulle jag själv aldrig använt ”kör i vind” utan ”sätt i gång!” Typiska och intressanta funderingar som dyker upp, eller hur? Men nejdå, det är ingen fara, jag har en meningsfull tid utanför bloggen också!
Som bekant: den som söker han finner, eller den som googlar hon hittar. Lika bekant är Sbråks litanior om och kring svenska ”språkvetare”. Citattecknen antyder inte direkt förtjusning, och tongångarna är ofta njugga och spydiga. Desto större glädje när man ramlar på de större elefanterna, d v s dem man känner respekt för.
En språkkrönika om ”kör i vind” av Siv Strömquist (SvD 2011) är en träff på uttrycket. Hon kallar det ”en aning generationsbundet”. Nu, ytterligare femton år därefter, låter man väl som de numera lika okända pilsnerfilmerna. För länge sen sa man ”kör i vind, sa Kalle Blomster”, men tiden har uppenbarligen ätit upp själva ursprunget, som dock förmodligen har att göra med ”vind i seglen”. SS skriver att det inte spelar någon
roll vad talesättet anspelar på. Det är den underliggande betydelsen som är viktig för en fungerande kommunikation. Och att den är ungefärligen ’en bekräftelse på att man går med på något’, är vi väl alla överens om. För den som tycker att uttrycket är otidsenligt går det alltså bra att ersätta det med ett okej.
Fajn.
