Vill folk ha det som de sägs vilja ha, eller hjärntvättas de bara?

Varenda gång vid utbrott som gårdagens, måste man påpeka att man inte är rasande på de enskilda individer som tydligen förväntas underhålla publiken på det sätt som görs. Men det är inte ”kvinnan bakom allt”, som Ernst Rolf sjöng, i och för sig för ett sekel sen, det är ”pengen bakom allt”. Det cyniska uttalandet från vissa medier, ”ge folk vad folk vill ha”, funkar tydligen, folk verkar vilja ha det medier och även politiker vill sälja.

Letar man med vissa nyckelord på nätet hittar man tack och lov några som funderat över saken. Nedan kommer två citat från 2010, kanske säger det sig självt att det är lättare att hitta såna reflektioner från en tid som ligger före den stora digitaliseringsboomen (ursäkta språket).

Per Bauhn (professor i praktisk filosofi), i Barometern, för nästan exakt femton år sedan:

I en demokrati måste medborgarna och deras politiker respektera varandra. Men då fordras att man kommer bort från den enkla modellen ”att ge folk vad folk vill ha”. Det är denna modell som lockar politikerna att manipulera väljarna och som får väljarna att betrakta politikerna som hållningslösa.

Insiktsfullt, framför vad gäller den brutalt ironiska knorren.

Alice Sundman, tidigare kulturredaktör på Länstidningen i Södertälje, sa upp sig, också för nästan exakt femton år sen. Hon intervjuades av facktidningen Journalisten, som skrev:

Hon är kritisk mot LTs sätt att göra tidning utifrån vad läsar- och publikundersökningar visar är mest läst. Det är det materialet tidningen satsar på.

– Det utarmar journalistiken. Man berättar inget nytt och överraskande. Läsarundersökningarna visar inte vad folk vill ha, bara vad de har läst i tidningen. LT vill ge folk vad folk vill ha. Läsarna får inte snubbla över något nytt och de får inte lära sig något. Det är säkert och förutsägbart.

I morgon blir det ännu mer indignation. Denna gång gäller det hur folk förmenas chansen till den serendipity Alice S talar om, fast med svenska ord.

Är man ensam om att reagera inför barnens idoler och förebilder?

Ibland lättar bloggen från sina mer eller mindre klyftiga språkfunderingar och vänder sig

i stället till (och mot) den nya världen. I mångt och mycket bestäms den av mediernas idiotförklaring av människan. Med hennes goda minne. Stor tragik, m a o.

Våra nya folkuniversitet är Sommar och Vinter i radions P1. Inget ont om dessa program i sig, men nuförtiden recenseras och analyseras de i tidningar – på samma sätt som tidigare konst, litteratur, musik o dyl behandlades på kultursidorna. En annan kultur, man kan kalla den ”underhållning”, lyfts också till höjder med hjälp av mediernas genomslagskraft: Mello (som det mest kallas), Allsång på Skansen och program som nog inte borde undgå kopplerilagen.

Brottet koppleri beskrivs i 6 kap. 12 § Brottsbalken, och säger att den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning ska dömas för koppleri.

Osäkert i och för sig om man ersätts i pengar för att delta i program av typen ”gifta sig utan att träffas, vara bonde och söka partner, dejta andra åldringar på hotell”. Men berömdhet väntar om hörnet för deltagarna, särskilt om lite kittlande saker sker inför ögonen på denna tv-serie-publik. Sånt som skapar tittarsiffror, ni vet vad jag menar. 

Hur uniiiika vi människor är hamras i oss av ett förhärskande livsstilsbabbel. Influerare och andra påverkansanalytiker kan ”komma ut” med häpnadsväckande uttalanden: ”ja, jag är en sån tjej som…” och därefter följer beskrivningar av karaktärsdrag, förkärlek för sysslor och fan vet allt. De här ”unika” personerna är märkligt strömlinjeformade. Både till utseende och hur de sätter ihop ord till meningar.

Konstigast är egentligen inte hur de ser ut och låter, utan deras inverkan på den villiga massan. Skrämmande är särskilt de som nu är ”hypergulliga” förebilder för barn. Ofta sjunger idolerna i extremt utmanande kläder och den gängse dansen får väl kallas pornografiskt koreograferad. Om det här hörs inte mycket från den nyss nämnda massan. Är det en annan som fattar allt fel?

Det roterar för fullt i olika kullager (kul-lager*) när världen rör sig

Kul roterande för många: Pariserhjulet i Liseberg, 2010. Bild: Matthew Bargo, Wikipedia

   

En bankanalytiker ljöd ur radiolan och sa: ”utländska investerare roterar ut från USA och in i andra delar av världen”. Nu hör inte något slags ekonomiskt språk till ens talanger, men det gick inte att nonchalera ”rotera ut”. Sammanhanget var att investerare flyr från obligationsmarknaden i USA, vilket jag inte haft en aning om. Larvar mig förstås, jag vet ju knappt vad orden betyder. Men ”roterar ut” är en utmaning.

En noggrann (😜) studie av partikelvebet ”rotate out” på ursprungsspråket visar att det vanligen brukar betyda något som har med ”ersätta, byta ut” att göra. Trupper, manskap och grupper roteras ut i exempel man hittar vid sökningar. Från Reuters, t ex: ”Trump's Pentagon says it will 'rotate' ut some media from offices”. Och varför inte, det pågår ju redan en väldig utrotation i Nordamerika, nästan utrotning, i själva verket.

På svenska uppvisar nätet olika ”rotera ut”. De förekommer i politiska, ekonomiska, tekniska samt byråkratiska texter. Hittar också en sammansättning, ”utrotation”, i en rubrik: ”Nödvändig utrotation av Shekarabi” (Ledarsidorna.se 2024)

Annars finns bara "utåtrotation" i texter från kiropraktorer, läkare och de sjukgymnaster som i dag heter fysioterapeuter. Då handlar det om den mänskliga kroppen. Även om inte så mycket ”roteras ut” ännu, så går det att sätta en stor penning på att det blir mer av varan. Påminns om en tid när allt möjligt ”rullades ut”, det som betydde startade, satte i gång, sjösattes (och då var det inte bara båtar som avsågs).

En informant, E, kallar det här sättet att tala ”garneringsspråk”. Själv har jag brukat säga dekorationsspråk. Det förekommer oftast bland de viktigare människorna med de stora pengarna och/eller dem som är satta att styra över och leda oss andra.


*Långsökt som vanligt och omöjligt att uppfatta av modernt folk. Man kan tänka såväl på ”olika roliga lager” som Joakim von Ankas pengabinge med en massa ”kulor” i, där kulor betyder pengar. Hur mycket måste man förklara?

Det finns ingen som läser bibeln mer än denne gudfruktige man!

I den Wordfil som är en milslång anteckningsbok med utkast till sbråkbloggen, avslutades gårdagens inlägg med ordet ”sekund”, som anger en mycket kort tidsrymd. För några minuter sedan hamnade jag på en sån där sajt där man måste bekräfta att man inte är en robot.

Bara det, för inte SÅ många år sen hade folk svimmat av en sådan uppmaning. Just nu var ordalydelsen lite mer utarbetad, det stod: ”Bekräfta att du är en människa. Det kan ta några sekunder.” Sanningen är väl att det tar fler än några sekunder för många nu levande att bekräfta att de (eller andra) är en människa.

Det ingår inte i Sbråks planer att ta med en president och hans göranden samt låtanden stup i kvarten, men nu är dennes språkbruk ett sådant som s a s inbjuder till uppmärksamhet. Man måste faktiskt få ge luft åt förvåningen man känner av den presidentens sätt att vara, sätt att tala, liksom hans framfart som i ofattbart många sammanhang väcker beundran. Vad i h-e? som han själv skulle säga.

Det finns länder och religioner som har heliga kor, bokstavligt och bildligt. Hos oss finns också heliga kor, men enbart i en bildlig, överförd, bemärkelse. Det är knepigt med andra länders kulturer och språk. Första gången jag hörde arabisktalande använda begreppet ”otrogna hundar” och fler talesätt där (som vi säger) människans bästa vän förekommer, blev jag häpen.

Man är ingen kulturantroplog precis, och ska väl undvika att dyka alltför djupt i hur djur betraktas här och där i världen. Men hos svenska Yle i Finland, ligger en intressant artikel av Haneen Jameel, med inside information, som svensken säger. Artikeln heter ”Religionen, hunden, mamma och jag” (2019) och en central mening är ”Hunden är inte ren, och renhet är en av grundstenarna i religionen”. (Som är islam.)

Tillbaka till den president som hyllas för sin uppriktighet, bl a. Nyligen rapporterade en journalist andra slags nyheter än såna presidenten önskar sig. Då rasade han som vanligt på sin medieplattform – med ord som ”sanning” och ”social” i namnet – och skrev att reportern ifråga skulle sparkas från tv-bolaget hon jobbar för samt slängas ut ”som en hund”.

Frågan är om citattecknen gör uttalandet mildare eller brutalare, men det visar, förutom på hans redan omvittnade människokärlek, även på hans syn på annat i Skapelsen och den gud han säger sig älska. Han har tidigare hänvisat till de ”många” som sagt att samme gud skonade honom (vid ett attentat) av skälet att presidenten skulle kunna göra Amerika STORT igen.

Den språkliga förenklingen vinner, som man brukar säga, terräng

I går handlade det om upprepningar, mest andras. Men ens egna inte är särskilt få heller, tvärtom, i bloggen är de många och nu börjar även de upprepningar som utgör ursäkter för de första snart vara lika många. När detta är sagt (för denna gång) tar de ursprungliga, repetitiva gamla bekantingarna vid. Här är en: Varifrån kommer alla FRÅN?

Nu följer exempelrabblandet: ”Han varnade Iran från att slå tillbaka”. Den mycket användbara ”Svenskt språkbruk” har undertiteln ”Ordbok över konstruktioner och fraser”. Just sådana har människor fått hjälp med om de tvekat i sitt yrkesmässiga skrivande. Alla andra också, förstås.

Den sällsynte sate som slår i den boken finner att kombinationen ”varna från” inte är med. Där står enbart ”varna någon för något” eller ”varna någon för att göra något, alternativt ”varna någon att göra något”. Inte heller finns i denna ordbok ”stoppa från” som i exemplen ”Harvard stoppas från att ta in internationella studenter” och ”…besluten att stoppa utländska studenter från utbildning på amerikanska lärosäten”. Här passar ”neka(s)/hindra(s)”, som i ”Harvard nekas/hindras ta in…” respektive ”…besluten att neka utländska studenter utbildning på…”

Ytterligare exempel är ”han skulle förbjudas från att vistas där”. En bestämd språkkänsla i ens inre skriker ”han skulle förbjudas att vistas där”. Eller har jag fel? Den hjälpsamma ordboken säger ”förbjuda något” samt ”förbjuda någon att göra något”. I våra dagar kan man inte begära att alla överflödiga från ska intressera så många. Men ett i högsta grad osäkert språk håller på att flyta in i våra ögon och öron.

Det borde man skydda sig från. Eller för? Kanske mot? Faktum är att Svenskt språkbruk har med alla dessa ihop med ”skydda”. Men exemplen som ges tyder på att det möjligen existerar finlirsskillnader mellan dem som fan vet vem/vilka kan antas känna till. För verbet ”värja” ger ordboken enbart ”värja sig för” och ”mot”, medan från lyser med sin frånvaro. Däremot visar en nätsökning att det språkvetare kallar ”bruket” (vad majoriteten använder) har bestämt sig och säkert värjer sig från det slags text som skrivs i denna sekund.

Våra dagars människa upprepar sig för mycket på perrongerna

Vår tid är en historielös soppa, hör man generationskamrater muttra. De säger inte exakt så, de utelämnar vanligen soppan. Utan egen stor kunskap i historieämnet är jag inte skickad att prata om saken. Men det går ändå att förstå vad muttrarna menar: när det gäller modersmålet är det ju lätt att se hur det åker ner i glömska medan ett annat slags pladder brer ut sig.

Säger nån ”säkerställa” en gång till osäkrar jag den pickadoll Joseph Goebbels sägs ha nämnt på ett ungefär, fast han kanske inte alls har det. Skriv meningen ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” och hamna hos Hexmasters faktoider, där smått och gott slaktas, alternativt läggs till rätta.

Ofta hörs (och ses) t o m kombinationen ”säkerställa säkerheten”. Det är då man måste rådbråka sitt anfrätta minne: Vad i helsike sa svenska människor innan de ”säkerställde” än det ena och det andra. Levde vi i en tid när inget säkerställdes?

I vilket fall som helst kunde INGEN upprepa sig så ini bänken, det fanns inte särskilt många plattformar (”perronger”, som informanten M fått för sig att det heter) att upprepa sig på.

Å andra sidan hör och ser man även andra (än en själv) upprepa sig stup i ett. Det gäller t o m folk i 30–50-årsåldern, därefter tar kanske vanlig gaggighet vid. Perrongernas fel, som sagt.

En som upprepar sig väldigt ofta är en av världens största s k ledare, president för ett stort land. Folk som flockas runt honom bedåras, som det låter – och ofattbart nog – av storstilade ”handlingar” och tal. En sak han upprepat ett antal gånger är en insikt i krigföring och dito analys. Apropå den allvarliga konflikten mellan Israel och Iran gav han nyligen besked:

De kommer inte att bråka nåt mer. De är färdiga. De har haft ett stort bråk, som barn på skolgården. Du vet, de slåss som fan och man kan inte stoppa dem. Låt dem slåss i två, tre minuter, sen är det lättare att stoppa dem. (DN:s översättning)

Natochefen som sitter bredvid och lyssnar till taktiken, lyssnar, nickar och ler. Det är så att man glömmer bort ”säkerställa”. Irritationen över ordet glider, om än för en stund, in i den glömska en nutidsmänniska måste ha som utväg cirka googolplex antal gånger per dag för händelser, skeenden och uttalanden, denna gång inom storpolitiken.

Alla företeelser "från helvetet” är väl snarare ”larviga utav helvete”*

Om det nu är lätt att själv irritera sig över förändringar i såväl svenska ordförrådet som grammatiken kan man alltid glädjas åt att kommande generationer slipper en del av dessa irritationer. Det kommer förstås nya, men en övergripande känsla är att språket snart inte är nån ”big deal” för så många. Vad var det då som senast frambringade (frambragte, för en del) en räcka osande eder i ens eget vardagstal?

Jo, det handlar om ett 3–4 cm långt kryp, den ludna larven ekprocessionspinnare: ”I danska medier har den kommit att kallas ’larven från helvetet’, eftersom larvens hårstrån är giftiga och kan framkalla både utslag och andningssvårigheter”. (Aftonbladet, 19 juni i år) Den kommer nog att kallas likadant i svenska medier, uttrycket ”från helvetet” har sedan länge accepterats och omhuldats som ett appositionslån från engelskan. Kanske hör det till skaran ”epitet, jag är osäker. Det enda som ligger fast är att uttrycket har stört mig sedan det började användas. 

Tyska nunnan, illustratören m m, Herrad av Landsberg (f ca 1130),
 föreställer sig helvetet så här. Del av målning. Wikipedia

Amerikanska Merriam -Webster beskriver ”from hell” på följande vis, under rubriken ”fraser”: ”being the worst or most dreadful of its kind”, det värsta och hemskaste i sitt slag. 

M-W ger exemplet ”a vacation from hell”: som en nitisk svensk översättare lätt skulle kunna kalla ”en helvetisk semester”. Det sker tyvärr ytterst sällan, många föredrar nog anglicismtypen

”en semester från helvetet”.

Tänker i alla fall citera och prisa de översättningssajter som gör försök att låta svenska.

Bab.la väljer för ”Welcome to the honeymoon from hell!” den inte helt jätteklyftiga, men ändå: ”Välkommen till helvetssmekmånaden!

Reverso, visserligen AI-baserad, får till “Jag har haft en hemsk dag”, av ”This has been the day from hell”. Och på samma sätt “Han fick världens dunderförkylning förra veckan”, av engelska ”Last week he got the cold from hell”.

Glosbe, slutligen, ger ”Därför kom jag till denna förbannade ö”, för ”That's why I came to this island from hell” Samt det mycket svensktklingande “Herregud, det var en helvetisk tur” som översättning av ”My God! That was the ride from hell! Det är inte bara sent på jorden, det är för sent för orden, fraserna från helvetet har redan blivit bofasta.


*Eller larviga som fa’an

Nationalekonomen som ville retas (?) får nog gehör för sitt förslag

Professorn i nationalekonomi Marian Radetzki (1936–2022), stack 2007 ut hakan i ett inlägg på DN Debatt. Nationalekonomibloggen Ekonomistas.se berättar hur han la fram ”tanken att svenska språket borde slopas i skolan och ersättas med engelska. Argumentet var att engelska som världsspråk skulle innebära tätare och bättre kontakter med andra länder.

Avsikten var bl a att höja våra inkomster och vårt välstånd, skriver Ekonomistas.se och tillägger: ”Inlägget väckte naturligtvis ramaskri, men tanken var väckt och det var nog Marians (retsamma) syfte”. Ett av dessa ramaskrin kom från undertecknad, det var ett väldigt dumt förslag, kändes det som vid tillfället. Nu tycks M R ha varit en visionär, vilket är chockerande.

Ungdomar som pratar engelska sinsemellan – med större frenesi än med den enda avsikten att stila inför en omgivning som också blir alltmer engelsktalande – är bara ett av tecknen. Ett annat iögonfallande (kan också vara iöronfallande) är det plankande och översättande av utländska nyheter som tar stor plats i dagens medier.

Ett exempel från häromdagen, var en rubrik som löd: ”Väldigt dålig idé för Iran att svara”. Detta var taget från engelskspråkiga medier där USA:s försvarsminister P Hegseth varnade för att ”it would be a very bad idea for Iran or its proxies to attempt to attack American forces.”

Även om man väljer den direkta översättningen heter det på svenska ”dålig idé av Iran”. Så där håller det på i parti och minut och vad tror läsarna av Sbråkbloggen, journalister, språkvetare och medborgare i allmänhet att resultatet blir? Ja, det är knappast någon tiotusenkronorsfråga, som folk säger utan att ta hänsyn till vad 10 000 är i dag.

Ett annat exempel är några ord från USA:s vicepresident J D Vance i slutet av april detta år (när man vid ett av flera tillfällen, hotade att dra sig ur ”medlingsförsök” i Ukraina-kriget):

De nuvarande linjerna, någonstans nära dem, är där man i slutändan kommer att dra de nya linjerna i konflikten. Och på sitt modersmål sa han: The current lines, somewhere close to them, is where you’re ultimately, I think, going to draw the new lines in the conflict.

Redan nu, och i hög grad inom det som kallas en snar framtid, kommer ett fåtal mänskliga hjärnor att vara sysselsatta med översättning från andra språk. Det kan man säkert dra några slutsatser av. Inför den nyss nämnda snara framtiden.

Simmat till Åland har säkert folk gjort nyligen, men ej "summit"

Antecknade som vanligt några ord ur radion: ”…som försedde planen med bränsle.” (Det gällde flygplan, förstås.) Den svaga verbböjningen tar över, det blir väl enklast så för dagens människa som inte tränar sitt eget språk utan låter andras flyta in i medvetandet. Lars-Gunnar Andersson, professor em i modern svenska, skrev i GP (2024) att vi är många som

minns distinktionen mellan starka och svaga verb från skolan. Springa har stark böjning, springa–sprang–sprungit, medan vila har svag, vila–vilade–vilat. De starka verben byter vokal mellan olika böjningsformerna, de svaga lägger till en ändelse med d eller t.

Den starka verbböjningen är flera tusen år gammal, enligt L G A, men de flesta svenska verb böjs svagt, liksom nya verb: ”Engelskans hint (antyda) lånas in och ges svag böjning: hinta–hintade–hintat. Ingen lanserar stark böjning: hinta–hant–huntit.” Som i vårt slinta–slant–sluntit. Om det nu finns någon som över huvud taget använder verbet slinta undviker nog denne någon de senare tempusformerna preteritum och perfekt. LGA om saken: 

Sally Bauer hyllas när hon summit över
 Ålands hav, 1938. Wikipedia

”En del av oss växte upp med simma–sam–summit, men i dag är simma–simmade–simmat närmast allenarådande. Förändringen passerade utan debatt och irritation. Många har bytt från stark till svag böjning under livets gång utan att ha ägnat det en tanke”.

De här gamla formerna skrider väl in i folks dimmor olika snabbt. För egen del säger jag ibland ”sam”, och vid enstaka tillfällen ”summit”. Då är det på skoj, vilket i alla fall ingen förstår: ”hon pratar ju alltid så gammaldags och konstigt!”

Denna förändring skapar ibland irritation, skriver L G A, och nämner att en del säger har växt i stället för har vuxit. Den irritationen känner jag av. En gång böjdes växa med stark böjning: växa–vax–vuxit. Därefter kom en blandning av stark och svag böjning: växa–växte–vuxit. ”Nu är tendensen att den svaga böjningen helt tar över”, skriver professorn, och påminner om att barn ofta ”försöker lansera” gedde (ge), fådde (få) och gådde (gå).

Ge det några år bara, så lyckas nog barnen (påstår inte L G A utan pessimisten som skriver här).

Hur hinna läsa, se och lyssna till allt andra anser vara ett MÅSTE?

Precis som i andra allvarliga medier av i dag kommer här en rättelse: gårdagens inlägg berättade om grannars midsommarfest där signaturmelodin till Hylands hörna (programmet avsomnat 1983) sjöngs nästan oavbrutet. Vid närmare kontroll och en objektiv (mjae) iakttagelse, lät den här partylåten inspelad.

Den sjöngs med samma röster om och om igen, men stämmorna var stabila under kvällen och även in på natten och uppenbarligen inte påverkade av de starka drycker som man förstod att sällskapet självt intog. Men det är fortfarande konstigt att man valt den, ungdomarna lät och såg ut som om de var födda långt efter ”lalalalalalalalalalalala…”.

I går anspelade bloggen också på kanondebatten, och apropå stämmor: med en aningens syrlig sådan. Hur i all världen ska någon kunna enas om en s k kanon? Alla människor tycks ju ha en egen, låt dem ha det, då. En gammal informant, P, sa ”Det räcker väl med vad man själv utsattes för: vettig utbildning och uppfostran”.

Det där med att alla har sin egen kanon visar sig stup i kvarten. I Spanarna (P1) talades om en film man ”måste” se. Frasen hörs ofta. Frågan är hur mycket en medelmedborgare MÅSTE stoppa i sig av kultur (och underhållning) som andra anser vara ett måste?

Nyligen satt jag i ett sällskap där en bok av en svensk författare nämndes. På frågan om vilka som läst den, svarade jag nekande. En person sa då – fermitet i rösten – att den ”mååååste du läsa”. Det handlade inte om A Strindberg, E G Geijer eller S Lagerlöf utan en sex-sju år gammal roman. En ytterligare släng löd: ”Det hör till allmänbildningen att ha läst den”.

Vår samtid verkar inte klara av den slags skola som både undervisade och uppfostrade barn i ens egen barndom, så enkelt som informanten P la fram saken, men från min horisont känns det, jag menar känns, så här i efterhand, som om fler barn då fick chans till en hygglig skolunderbyggnad. Även om man själv inte hörde till de duktigaste, mest intresserade, klyftigaste, gavs möjligheter att komma igen senare. Om man ville. Sen är det inte så att alla måååste ha sett och läst vad andra anser vara tvunget.

Man ber bara till skolgudarna om en så likartad grund som är möjlig för så många som möjligt.

Förslag till vår kanon: välkänd låt med text som ALLA kan lära sig

En reflexion. Eller reflektion: Det händer att man tänker på kanonen. D v s inte kano’nen utan ka’nonen, den som förklaras som, bl a, ”fast­ställd norm” (SAOL) eller ”gällande samling av heliga skrifter” (SO). Efter att halvhjärtat följt planerna på den svenska kulturkanon som är i vardande (?) är det lätt att tappa geisten. Och tycka att kanondebatten är en kalkondebatt.

Om man kollar lite bakåt i tiden finns mängder av artiklar m m om arbetet kring den kanon regeringen anser ska vara ”verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Bl a dyker en text från Sveriges radio upp – angående ett samtal med utredaren Lars Trägårdh. Han anser att ”Västgötalagarna, den äldsta av de svenska landskapslagarna från 1200-talet”, är något ”som skulle kunna platsa i kanon för dess betydelse för det svenska samhället”:

Det här är helt centralt för att förstå Sverige, land ska med lag byggas, idén om att vi är ett samhälle byggt på lagbunden ordning sedan väldigt lång tid tillbaka, så det här är som en slags urtexter som är väldigt viktiga för alla att ha kunskap om.

Den som tycker om att vara kriarättare, alltså nagelfara andras texter, hoppar till och tänker att det heter väl Västgötalagen, i singular? Och som grädde på just det här moset har någon skrivit en mellanrubrik som lyder: ”Land ska med land byggas”.

Vore det inte lite tragiskt så vore det lite festligt att sådana slags misstag och förbiseenden lyser ur texten om en kanon, i sig tänkt att vara en folkbildningens fyrbåk. Även Folket självt har för övrigt ombetts att ge förslag på vad som kan tas med, och tidigare i dag kom en idé farande genom luften. Bokstavligen.

Där jag sitter i skärgården har grannarna med gäster kommit i gång rejält efter dagens lunch och snapsande. Måste man anta. I ett par timmar nu, med väldigt korta avbrott, ljuder signaturmelodin till Hylands hörna. Låtens namn är, ironiskt nog, Zero Zero. Om och om igen sjunger sällskapet:

Lalalalalalalalalalalala, lalalalalalalalalalalala, lalalalalalalalala, lalalalala, lalalalala, lalalalala, lalalalalalalalalalalala, lalalalalalalalala, lalalalalalalalalalalalalalalalalala, lalalalalalalalala.

Lägg märke till hur banala, men även givna, skämt om nollor undvikes.

Hur perfekt kan en storm bli och vad sjutton menas med uttrycket?

"En gammal havstrut betraktar stormen Babet i Ystad, 2023". Bild Jonn Leffmann, Wikipedia

      
Man är aldrig först på bollen, som en nutida fras lyder – en av många som flyttat från sportvärldens språk in i det vanliga och övergått till att bli ett bildligt uttryck att använda som man vill. Här betyder det att när jag tror mig ha funnit något nytt och unikt, är jag ett par år för sent ute. Men vem skulle kunna hänga med i den språkkarusell som snurrar fortare och fortare?

Det var informanten M som tänkte högt: ”Vad fan menas med en perfekt storm”? Och det kan man verkligen fråga sig. Nog verkar det som att olika ”storheter” blandats i denna sägning, som också är nåt nytt hämtat från engelska, och kan betyda talesätt, ordspråk och uttryck. Om jag nu fattat rätt, ty det är svajigt nu. Kanske är hela språkviddevitten en perfekt storm?

Så här säger modern sakkunskap som Wikipedia (engelska W-varianten men översatt av någon liten gubbe inne i min dator): ”En perfekt storm är en meteorologisk händelse som förvärras av en sällsynt kombination av omständigheter. Termen används i analogi med en ovanligt svår storm som är resultatet av en sällsynt kombination av meteorologiska fenomen”.

Den fenomenable språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson skrev för två år sen (i en språkkrönika i GP) om sin egen förvåning över uttrycket. Han tror sig ha hittat första vågen av denna perfekta storm: ”Uttrycket var flitigt i bruk i rapporter om finanskrisen 2007–2008. Det tycks också vara i samband med den krisen som det började användas i svenska tidningar.”

Vidare säger han att frasen använts så flitigt i engelskspråkiga tidningar att den ”försetts med floskelvarning. Även i Sverige har den kritiserats, men det har inte stoppat användningen, möjligtvis begränsat den”. Det är nödvändigt att citera ännu mer av L-G Andersson, bl a för att han sätter fingret på en kritisk punkt när man utan eftertanke snor uttryck från andra språk:

En språklig detalj i sammanhanget är att det svenska adjektivet perfekt alltid har en positiv betydelse, medan engelskans perfect har vidare användningsmöjligheter genom betydelsen ’fullständigt, helt och hållet’. Ett resonemang kan på engelska beskrivas som ”perfect nonsense”. På svenska heter det ”ren smörja” snarare än ”perfekt smörja”. En sådan detalj bidrar nog till att uttrycket låter ännu konstigare på svenska än på engelska.

Hur hitta hem om man knappt har en smula kvar av modersmålet?

Ja, jisses, en bare löver å löver: lovar runt och håller tunt. Likt en samtida amerikansk president som gör ett antal utfästelser per dag och sen glömmer dem. Och på denna plats i förrgår, stod det om en fortsättning som skulle ha publicerats i går. Vad ska bloggens fem läsare tycka?

Nå, tråden från senaste inlägget tas upp. Min egen ariadnetråd, alltså, inte de nya trådar som numera skapas i olika forum (som vi kallade fora förr). Läs förresten på Wikipedia om grekiska mytologins Ariadne och hennes knep för att få Theseus att hitta ur en grotta dit han skickats på ett uppdrag. Begreppet Ariadnetråd är, skriver W, ”synonymt med ledtråd, ett hjälpmedel för att komma ur svårigheter som man invecklats i”. (Lite som Hans och Greta fast de hade otur med sina knep*)

Jo: det fenomen jag anser vara ganska nytt är att barn och ungdomar talar engelska med varann. På bussar, gator och torg ropar de sina OH MAJ GADD! och sen förklaringar (också på engelska) till vad det är de fått dåndimpen av. Det här gäller såvitt jag begriper (tjuvlyssnar och tjuvstuderar ju som bekant) såväl svensksvenska ungdomar som unga från andra länder med modersmål som varken är svenska eller engelska.

Facktidskriften Vi lärare tog upp ämnet i januari 2022 med artikeln ”Barn talar engelska hellre än svenska”. Där beskriver lärare denna intressanta/hemska företeelse att unga ofta samtalar med varann på ett andra, eller tredje, språk, och ofta från förskoleålder. Det är nästan omöjligt att ha åsikter om saken, och föräldrar är ofta imponerade över barnens färdigheter i engelska eftersom de själva inte är så bra på språket i fråga). Den här vågen av ett språkbyte på väg går inte att hejda, modersmålet mister sin mentala klangbotten.

Och jag inser, tro inget annat, hur larvigt det är att sitta här och värna om ett språk som snart är gånget åt fanders. Men man kan, med samma intensitet som de barn och ungdomar som väljer ett annat språk för sina kommunikationer, fortsätta på sin egen väg. Envetet. VSB.



* Hans och Greta föstes iväg från hemmet, men hade råkat höra föräldrarnas hemska planer och smart nog samlat vita stenar. Dem kastade de efter sig när de tvingades ut i skogen och kunde med stenarnas hjälp hitta tillbaka. Barnen slängdes ut på nytt utan chans att få tag i fler stenar. I stället kastade de brödsmulor efter sig, men dem åt fåglar upp. Hans och Greta gick vilse igen och hamnade hos en häxa, som tänkte äta upp dem. Sen gick det ändå bra på nåt vis, vad man minns.

Försvar, förklar* och ursäkt för det skruttiga gerontologiska minnet

Visserligen upprepar sig även unga nu för tiden. Trettiofem- och femtioåringar berättar samma saker om igen och här sitter en som känner sig störtsäker på att det inte hände en själv vid så pass låga åldrar. Men det finns med all säkerhet förklaringar som digitalisering och internet.

Vi hade inte störtfloder av budskap, information, tv- och dataspel, serier att sträcktitta på samt annan underhållning som nu tar upp större delen av människors lediga tid. Jag vet yngre som beklagar oss: ”Vad tråkigt ni måste ha haft”. Det är lika svårt att formulera ett bra svar som det är att få dessa sönderunderhållna att lyssna till det svaret.

Anno dazumal, som man kan minnas det, hade folk fullt upp med att leva sina liv. De hade likheter med människors liv i dag, men också väldiga olikheter. Det fanns så mycket man ännu inte kunde tänka sig, önska sig, längta efter – man visste inte hur mycket som fattades en. (Det senaste läses ironiskt.) Detsamma sa ens föräldrar som kom från ett längre-bakåt-anno-dazumal och förfärades över allt vi bortskämda ungar ville ha: en docka, ett elektriskt tåg, en fotboll, en Fem-bok eller den spännande "Ett elddop på Singleton".

Och så där höll det väl på bakåt, till tidernas begynnelse. Inte så många nu levande har lekt bondgård med djur av kottar och pinnar (men jag känner några som gjort det), inte heller hade de dockor som var vedträn och några omlindade trasor till kläder.

Få se, hur började detta inlägg? Jo, med att allt fler yngre glömmer fortare än förr. Har man carte blanche i form av hög ålder, känns glömskan inte riktigt lika illa, men lika fan är den påträngande, och allt oftare är man osäker på vad exempelvis denna blogg innehållit. Denna gång gäller det en artikel i tidningen Vi lärare. Den måste rimligen ha tagits upp, den är närmare fyra år gammal, och jag borde ha stött på den tidigare i samband med ett fenomen som jag anser vara nytt. Men där fick man fikon. Vi får ta det i morgon.


*Ja, man tar sig friheter!

Framtidens frågetecken: dör språken ut med varje ny generation?

Det är inte dumt att läsa eller lyssna/se på saker man inte riktigt begriper. Tänker förstås inte på tilltagande krigsgalenskap utan sådant som, exempelvis, Vetenskapens värld i SVT eller Filosofiska rummet i P1. Det senaste (eller så var det en av de repriser som blivit legio) var just P1-programmet och denna gång hade lyssnarna ställt frågor, där en löd:

Är det omoraliskt att vi låter de döda bestämma över de levande? Varför måste vi till exempel följa Alfred Nobels testamente över hundra år efter hans död? Vanliga arv brukar övergå till nu levande som sedan får bestämma över egendomen.

Mellan ”filosoferna” utbröt förstås en diskussion om hur mycket man förväntas låta de döda bestämma. Det är verkligen en grannlaga uppgift att handskas med arv, får eller bör man ändra i stiftelsers stadgar eller testamenten? Några av oss som levt rätt länge vet hur det kan gå med de dödas intentioner: si och så.

En av de medverkande sa nåt självklart (dock för färre och färre, beroende på att vår värld blir mer och mer historielös) om att de döda bestämmer i en kulturskapande mening: mängde av människor som levt tidigare har bland annat skapat det språk vi använder. På många sätt har alltså de döda format våra liv: ”vi glömmer hur aktivt Det Döda är!” sa en i programmet.

Att vara människa i dag är att sitta mitt emellan historiens gigantiska byggstenar OCH de framtida byggblock som tillfälligt huggs ut. Det vore nog en fördel att försöka hålla fast i en del av historiens vingslag (se där ett riktigt dåligt bildligt uttryck!), men dessa fläktar förgäves (ett lika kasst…) för det Moderna Folket.

Varje gång jag sätter på min dator kommer vädermeddelanden gällande dagen. Man kan nog se dem som budskap – kommande från de ännu inte levande,  dem vars språk kommer att låta ungefär på liknande sätt:

Temperaturer att sjunka nästa måndag
Hög pollen imorgon
Diskret luftkvalitet

Låga temps som kommer att släppa nästa onsdag 

Det stod ”nästa måndag” med två dagar kvar till det vi skulle kalla ”nu på måndag”. Detsamma gällde ”nästa onsdag”, med tre dagar kvar. Svårt att avgöra om det är engelsk påverkan eller outvecklad AI-skit, men förmodligen kommer sådan kommunikation att bli vanligare.

Komprimera och förklara händelser i rubriker är en svår syssla

Den som skriver en sådan rubrik som till gårdagens inlägg ska kanske inte diskutera rubriksättning, men bloggen är laglöst land. Rubriker i tidningar och andra medier har blivit ett sorgebarn numera, men är det nån som bryr sig? Kanske jag ändå, lite grann. Kanske även andra som på något sätt haft att göra med tidningar och/eller redigering i andra sammanhang. En gång till: rubrikerna i den här bloggen är lite hejsansvejsan (liksom en del annat som skrivs härstädes), men den ligger utanför gängse kutym och regler.

Men jag har ändrat rubriklängden under åren. Lustigt nog kändes det om än inte nödvändigt så kul att utnyttja hela raden. Nog om det. Ibland försöker jag vara lite skämtsam, men putslustigheten faller lätt på hälleberget: man kan inte räkna med att andra har lika rörigt funtade hjärnor som man själv!

Vara rolig i rubriker sågs nästan som en styggelse förr – om det inte gällde en text på ”lätta sidan”, den som hade olika namn i olika blaskor. Häromdan fanns dock en svåravgörbar (hm, ingen markering från stavningskollen) rubrik i DN: ”Nattligt utegångsförbud kan pågå i dagar”. Det handlade om kaoset i Los Angeles och den aningens ofrivilligt (?) komiska kombinationen av ord skulle ha undvikits förr i världen.

En annan, mer stilmässig historia var rubriken ”Skattesänkningar tar ner regeringens betyg”. Vaddå ”tar ner”, tänker man först, men det vore inte snyggt att skriva ”Skattesänkningar sänker regeringens betyg”. Men, se! Tryckte man  på rubriken i webbtidningen ändrades den till en annan, när man väl var ”inne” i artikeln: ”Skattesänkningar och utsläpp ger regeringen lågt betyg”. Enkel och elegant lösning.

Ett sista exempel som man kan studsa till lite av om man är lagd åt sådant finlir: ”Bil har kört ner i vattnet i Norge – allvarligt”. Så där blir det ofta av den nya vrålsnabba rapportering som inte känner till vidden av olyckan genast. Ändå är det något som verkar fel: har en bil kört ner i vattnet så är det nästan alltid allvarligt. Om inte nån knuffat ner en tom bil (i Norge), vilket kanske inte skulle vara en nyhet i en rikstidning i Sverige.

Det börjar halvspännande och slutar med många busshållsplatser

I går utlovades en spännande fortsättning och det var möjligen överord, men äsch, döm själva. Det gäller i alla fall tendensen hos alla (de flesta, då) svenskar (tyvärr även den som skriver detta) att plötsligt – out of the blue, liksom – trycka ur sig ett engelskt ord eller dito fras. Vi har ett språk, man måste påminna sig detta. Nu skulle förstås ”plötsligt” vara det som låge närmare till hands i förra meningen och det är knappast helballt.

Begreppet som citerades igår kom från ett radioprogram om psalmer och den nya psalmbok som ska ”provsjungas” och som man får ha synpunkter på fram till slutet av 2026. I samtal med två sakkunniga talade en av dem om (minns som vanligt inte sammanhanget, men det kan den klurige tänka ut) om psalmer som en ”top-down-rörelse”. De uppifrån-neråt-rörelser jag känner till är golf och vinprovning, bl a, som överklassen blev snuvad på när sysselsättningarna togs över av kreti och pleti.

Ja, herregud. Och tillbaka till experterna i radion. Den andre av dem berättade hur folk förr ”kunde psalmen by heart”. I min tidiga barndom lärde jag mig det svenska ordet för "by heart". Det var ”utantill”.

Nu kommer annat ur exempelrullorna. Någon (politiker, tror jag) sa att ett beslut ”godtogs i konsensus”. Synonymer.se ger många varianter på konsensus, bl a: enighet, samförstånd, samstämmighet, samsyn, samtycke, harmoni, enhällighet.   

Spolar bort s-et? Bild Frankie Fouganthin (Wikipedia)

Tråkigt nog hörde jag någon i dag säga "busshållsplats". Trist nog googlade jag dessutom denna felstavning och fann en mängd. Den fanns i tidningar, kartor, Sveriges radio, museer. Konstigt. Man håller med den person som beskrev felsägningen så här på forumet Allt för föräldrar: ”Varför säger så många nuförtiden busshållsplats ist f busshållplats, som ju är mycket lättare att

säga (och korrekt)?"

PS Mer om felaktigt foge-s kan sökas i bloggen, 23 oktober och 16 november 2024

Hur kul är det att tvingas sitta på lektionen i fucking värdegrund?

Ofta är det kul att tjuvlyssna på folk. Eller så är det sorgligt av många anledningar. Egentligen är tjuvlyssna inte rätt ord, det låter ju elakt nyfiket eller liknande. Nu är inte heller det engelska rakt-av-snodda ”överhöra” något jag vill använda, men kan erkänna att ordet täcker fenomenet bättre: man bara råkar höra ett samtal mellan några personer som står/sitter i ens närhet.

”Du kom inte på fucking värdegrunden! Det var aaaastråkigt, jag sov i två timmar”. En flicka i 15–16-årsåldern riktade sig i anklagande ton till kompisen som tydligen bestämt sig för att skippa lektionen ”värdegrund”.

Ordet har varit i omlopp i flera år nu, och jag är inte helt säker på att jag själv i den åldern inte sett till att ”fucking” missa ”värdegrunden”. Men det går inte att jämföra. Vi hade den mer omkring oss, utan att den hade ett namn och behövde vara ett skolämne. ALLT var inte bättre förr, men tittar man i den berömda backspegeln samt försöker dagtinga med sitt minne, fanns enkelt uttryckt en fostran, som till stor del sköttes av folket självt.

Inte för att det vore nån vidare upplevelse att behöva diskutera den här saken ihop med andra människor i olika åldrar, men man får ta och lita på sin egen känsla av hur det var och hur det blitt! Mång fnyser åt ordet ”värdegrund”, och så långt vore dumt att gå, men det är väldigt svårt att tvinga på folk beteenden man själv tycker är självklart vackra och fina. Såna bör nog gå andra hållet: inifrån/nerifrån och upp. Vilket leder till ett annat fucking begrepp som jag överhörde från radion: ”top-downrörelse”. Läs den spännande fortsättningen i morgon!

Hör på det här, då! En annars vilt klagande brister ut i lovord!

En blogg som den här riskerar att låta gnällig och klagande. Det är inte konstigt med tanke på att det är språkets (av mig upplevda, då, för guds skull) fall som avhandlas. En blogg med ett enda ämne som dessutom är på fallrepet – kan det bli annat än höga klagovisor?

Men se det så här: om två gamla bekantingar möts på gatan och den ene frågar den andre hur denne mår, kan svaret bli: ”Jorå, fina fisken, huvet upp och fötterna ner”. Sen dör ofta samtalet. Eller så frågar den andre den förste samma sak och svaret blir ett annat: en hel del bekymmer. Med barnen, jobbet, hälsan och så vidare.

Då kan ett intressant samtal utspinna sig – under förutsättning av att man inte ogillar varann från början, förstås. Det negativa kan alltid, om det inte är alltför tragiskt, vara rätt så positivt. Det klagas alldeles för mycket på de klagande, det är vad denna dags epistel går ut på.

Å andra sidan är man inte den som inte kan vända på en femöring. Därför beskriver jag nu en annan sida av just mig. Men det ska inte bli någon vana. Alltnog, det gäller de positiva (glad musik spelas här) åtaganden jag tar på mig, helt frivilligt.

Om jag hör (ser) någon tala på ett ovanligt bra sätt mejlar eller sms-ar jag den personen och säger det. Senast i den raden är Julia Ravanis, doktor i teknikhistoria. Sbråkbloggen brukar ligga lågt med läs- och lyssnartips, övriga världen ger tillräckligt av sådana, så: ett undantag. 

Lyssna på henne i senaste God morgon världen i P1. Avsnittet rubriceras ”Bakom algoritmerna gömmer sig hårt, praktiskt arbete” och handlar om en del av digitaliseringens historia, den på 1960-talet. Ämnet är intressant i sig, men Julia R har också den inte helt vanliga talangen att hon berättar så att man verkligen vill lyssna. Dels till själva historien, men inte minst för att hon talar sällsynt väl.

Hur står det till med Sbråkbloggen? Jo, skapligt, tackar som frågar

En av alla miljoner frågor man kan drabbas av dök upp i samband med en översättning av texten i en brittisk serie. En ung kille levde ett utsatt liv med egen psykisk otillräcklighet och en sjuk mor att vårda. Socialarbetaren på besök frågade hur det var med honom och den unge mannen, kanske 19-20 år, sa: ”Thank you for asking”. Det översattes med ”tackar som frågar”.

Då åkte ens inre uråldriga radarapparat upp, den som är utgången. Eller vad vet man? Hur som helst gav en liten efterforskning mig rätt i känslan – det är så en äldre svensktalande har det i dag, det är känsla för nästan hela slanten. En bra sida jag hamnar på ibland är ”Svenska med Kalle, en blogg för dig som lär dig svenska” Kalle säger så här om ”tackar som frågar”:

Vi använder det så här:

– Hej, är allt bra?

– Det är finfint, tackar som frågar.

Det betyder alltså ”tack för att du frågar hur jag mår” men är egentligen bara en artighetsfras. Det låter lite gammaldags, men min kollega sade så idag.

På en ”språktråd” i ett nätforum sa någon bestämt ifrån att det inte används längre, men var vanligt i genren pilsnerfilmer från 1930-talet. Ja, det blir mer och mer uppenbart att det är i en sådan man bor. Killen i serien som sa ” ”Thank you for asking”, menade nog precis det, alltså: ”Tack för att du frågar om hur jag har det”.

Även sajten HiNative, där hela världens modersmålstalare svarar dem som undrar över andra språks ord och uttryckssätt, hade med en person (japan!) som frågade vad svenskar säger för ”Thank you for asking me”. Där svarade en svensk (yngre än undertecknad, förstås) ”tack för frågan” eller ”tack för att du frågade”.

Tänker man på hur man själv använder ”tackar som frågar” är det som Kalle säger, gammal-

dags, eller som diskussionstråden föreslår: ur en pilsnerfilm. Tyvärr har Kalle flyttat sin blogg till en annan onlineplattform, Substack. Den har man hört om ett tag utan att försöka ta reda på vad det är. Svaret fanns hos bl a modetidningen Elle, en lektyr som sällan finns i mitt hem. 

Tidningens skribent Louise Berglund gav ett svar som var lätt att förstå: ”Tänk dig att gamla blogg.se, Pinterest och Twitter fick ett barn – det är Substack”. Sbråkbloggen får inga barn p g a hög ålder, men om Kalle ”finns" på Substack så kan man ju ändå leta efter honom!

Vad betyder ett namn? Det vi kallar ros skulle dofta lika gott om…*

I går nämndes katten Siv och mopsen Sune. Att husdjur numera har namn som skulle fått tidigare generationer att lyfta sig ur graven och irra runt som zombier, det är ett som är säkert. En släktings katt hette ”Ekdahl”, och så där håller det på i den tid man måste ta till mer och mer ”unika” namn, titlar och fans moster vet vad.

Nu är varken Siv eller Sune särskilt snygga, liksom mitt eget tilltalsnamn, ska fort som attan tilläggas (adderas, för den som talar på det sättet). Smak ska inte diskuteras, har det alltid hetat, men det är inte förbjudet att säga vad man själv tycker. Även om man låter bli att berätta för den man anser ha ett roligt namn. 

"Hagasessorna" 1945, Lennart Nilsson (Wikipedia)

Min mors kamrater (när jag var barn) hette ofattbart komiska saker: Alma, Ester, Ebba, Arvid, Torvald. Man fick hålla sig för skratt. Ens egna kompisar och skolkamrater hade jobbiga dubbelnamn, eller så hette de som kungens systrar: Margareta, Birgitta, Kristina. Franska Désirée var nog lite svårsmält för svenska folket dåförtiden. Inte heller fick så många pojkar heta Carl Gustaf. Hur som helst har de blivit vanliga vart och ett för sig, Carl, och Gustav, även om de (säger ens fördomar) främst finns hos övre medel- och överklassen. 

Annars verkar föräldrar numera brinna för namnen som mammas kompisar hade. Namnprofilera sina barn är en iver som verkar öka. Och så slutar det ändå med att just de namnen ligger högst på populärlistorna några år senare.

En som drog till med något rejält ovanligt, även för Amerikat antagligen, är en känd miljardär som bor där. Han gav sin son namnet X Æ A-12, men gossen kallas bara X, sägs det. Miljardären ska ha tagit mycket illa upp (även om nätets ”information” ska läsas försiktigt) när en av hans söner blev transkvinna.

M (står för miljardären…) borde kanske inte ha döpt 4-åringen till X, som ju är namnet på den honliga könskromosomen. Men det vore inte heller så trevligt att heta Y. Den engelska vokalen ensam uttalas ju på samma sätt som ”why”. Tänk själv om ens mor ropade in en för att äta, och hon skrikit ”Varför, varför!”

*Ur Shakespeares Romeo och Julia (2:2)

Är Siv och Sune något att skratta åt? Sticker de inte ut tillräckligt?

Det är synd om människorna. Citatet tillskrivs Strindberg, men förmodligen har många sagt detsamma före honom. Och hör på fanken, det sägs (skrivs, då, alla petimätrar!) just nu i denna blogg. Det kommer att fortsätta sägas även framåt i tiden. Till dagens ämne: Folk har nog alltid känt behov av att ”sticka ut” och märkas, men i en vrålkapitalistisk värld är det ingen lätt sak.

Nu kan ju kreti och pleti, rappare, bönder, lärare och fastighetsmäklare, köpa en Lamborghini, klä sig i Rolex och dyra guldkedjor. (Nej, inte alla, men en stor del av dem brukar VILJA). Och går det inte att förgylla hela sin inredning – som en president i det stora landet i väster – så får man ta till annat och fäppla med språket.

Fast det senare gäller inte den president som nyss nämndes, hans språk är inte till så stor prydnad, vare sig till form eller innehåll. Hoppar över den pågående grabbfajten i ett av världens rikaste länder. Förutom yttre insignier hör språket till dekorationsbestyret för många. Tyvärr blir det opersonligt, utan färg och must, med den nya, ofta importerade, byråkratiskan.

De tror, anar man, att det låter insatt, häftigt, ungdomligt. Sättet att tala gör i själva verket att individer inte märks och ”sticker ut”, språket gör dem mer mainstream än vad ordet betydde innan innebörden blivit så införlivad hos Folket att glosan försvann ur modern vokabulär.

Nu får det vara slut på dysterkvistande, här är två historier ur livet. Kanske inte de som vill sticka ut skrattar åt dem, men det gör jag. 1) Hörde talas om en hankatt som heter Siv. Den icke-svensktalande hussen kommer från Bulgarien, och i hans region är Siv ett mansnamn.

Nummer 2) har rötter i samma enkla humor. Jag bevittnade på promenaden en äldre, stadig person, som masade sig framåt tillsammans med sina två mopsar. En av hundarna drog åt fel håll, och matten sa irriterat och släpigt: "Näääeee, Sune, vi ska ju åt andra hållet".

Vad är egentligen så roligt? Är det möjligen Siv och Sune? Mer om egennamn kommer.

När den gamla titelsjukan försvann kom nya statusmarkeringar

Tillbaka till gårdagens raseri över titlar. Det blev en tudelad ”spaning”: titlar i den äldre betydelsen beskrevs i ett citat, och handlade om folks yrken, sociala position och status. Fram till för ca ett halvsekel sen titulerade många varann och vissa mådde illa av den rangordning som följde i spåren.

I min barndom sa tanterna fru Larsson och fru Lundström när de talade till och om varandra. Står mig minnet bi sa de inte herr Larsson och herr Lundström, utan använde enbart efternamnet: ”Vill Larsson också ha en kopp kaffe?” Här måste tilläggas att dessa människor befann sig långt från stadens grädda.

De som hörde till den titulerades direktörn, tandläkarn, kamrern, doktorn och allt vad det var – om man inte var nära bekant med dem. När du-reformen fick fäste på 1960-talet började folk ”lägga bort titlarna” med varann. Förslaget kom vanligen från den med ”högst” rang (behöver det nämnas att de flesta av dem var män?) och löd: "Vi kanske skulle börja säga du till varann”.

Är det konstigt att någon som var barn på den tiden har svårt att fatta varför positionering och statushets ännu frodas? Kanske t o m värre, fast det måste yttras och synas på andra sätt, bl a genom det yttre med flådiga kläder och dito stil som ”framhäver” en. Och så finns den status som överförs via språket. Även om den sägs ”höra till" vår tid är den minst lika löjlig. Här kommer en hopknytning av den berömda säcken, där andra ”titlar” (gårdagens) ligger och skramlar. De härrör ofta från medier (tidningar, radio- och tv-program) och utgörs troligen av alla möjliga övriga fackspråk. I takt med det digitala nedfallet tvingas vanliga dödliga handskas med specialisternas interna terminologier.

Förutom medietermer gäller det begrepp från medicin, ekonomi, politik – ja, från alla håll i någon slags ny byråkratiseringssträvan som pågår inom massor av yrken. Ofta bakas facksnack ihop med nysvenskans mest använda floskler av dötrist snitt: ”säkerställa, de facto, lägga (upp) på bordet, bygga kultur, leverera värde, tänka utanför boxen”. En del av dessa är gamla, några yngre. De kommer och går och det är svårt att inte drabbas av tanken att de inte är där för att bygga broar utan stänga dem. Men coolugna (kul felsägning) människor imponeras inte av bjäfs och dekorationer. High five! (Nej, det hör inte heller till min vokabulär…)

Den nya titelsjukan: förr la man bort titlar, nu lägger man ned dem

Givetvis är jag medveten om att inte alla känner sig främmande i det språk vi fått på senare decennier. Många, de flesta av naturliga skäl bra mycket yngre än man själv, har vuxit upp med och i den svenska som används nu. Det höjs ett och annat ögonbryn på unga, men även äldre, när man som mistlur markerar det egna främlingskapet.

Det handlar inte längre om enstaka grammatiska eller lexikala (”ordmässig”) delar av språket. Kommer man från en annan (förgången) tid, känns många budskap, t o m vanliga konversationer och samtal, som plakattexter/programmatiska dito eller reklam- och arbetsjargong. Språket låter mycket, men är blodfattigt. Kan en sån som jag tycka, som även gått runt och trott att tidningar hetat DN, SvD och Expressen. S k veckotidningar och tidskrifter har haft namn som Året runt eller Forskning och framsteg.

Men nu! I ett fackorgan för journalister (!) står rubriken: ”OK Förlaget lägger ned titlar – sju tjänster försvinner”. Från branschen har det nya ”titlar” istället för orden ”tidningar, tidskrifter, publikationer”, smugit sig in och liksom upp i språket. Det verkar mer vara facksnack, en yrkesmässig jargong.

Den som googlar finner och blir förtvivlad. Redan 2011 hade Sv D Näringsliv, uppgiften om att det inte är ”oväntat att titlar läggs ned just inom segmentet livsstil/kvinna”. Jag är chockad (men inte i chock). Dock, som hörande till segmentet kvinna, den envisa falangen, ställer jag (fortfarande på Google) frågan ”vilka titlar blir kvar?”

Då hamnar man på en sida där Hans Högman skriver om ”olika slags” (mina citattecken) historia, bl a ett avsnitt betitlat ”Titlar och titulerande i Sverige förr”:

Titel är ett ord som indikerar en persons yrke, sociala position och status. Titlar handlade förr mycket om positionering och det var viktigt hur man titulerade varandra. Titlarna påminde ständigt om vem som hade makt, status och rätt att bestämma och vem som inte hade det.

Den gamla benämningen och användningen titlar är mig mer bekant och har även den ibland gjort mig rasande. Den nya, där publikationer kallas titlar, gör mig utan omsvep lika rasande. Mer morrande i morgon. Veritabel vrede, inflammerad ilska samt urbota ursinne utlovas.

Romarna hade lite i skallen och dessutom kunde de bygga broar

Inget mänskligt är mig främmande, heter det. Men nog för att man önskar att lite mänskligt vore en främmande. Ta t ex en dag då man läser tv-tablån. Bara detta är främmande för många av nutidens människor: ”Varför tittar du inte play i stället?” På den frågan finns många svar, men dem hoppar vi över i dag.

Ett program från Vetenskapens värld hade rubriken ”Därför kollapsar broar”. Kanske kunde vara intressant. Samma tid, i grannkanalen, sänds ”Fråga Lund”, där vetenskapsmänniskor och forskare svarar på frågor. En rubrik för det programmet lyder: ”Läkare fjuttar eld på en brakfis”. Tänker man på människans mentala "utveckling" kan man föreslå samma titel som i Vetenskapens värld till ett filosofiskt program: ”Därför kollapsar broar”.  

Bilden, från 900-talet,  sägs föreställa T. Wikipedia

Några som kunde bygga grejer var romarna. Många av deras broar och akvedukter står fortfarande kvar efter ett par tusen år. Det gäller även deras "sägningar", som man i dag kallar talesätt, ordspråk och citat.

För varifrån kommer det där med intet mänskligt som är en främmande, igen? Jo, från den romerske författaren Terentius (Publius Terentius Afer, ca 195–159 f Kr).

Åtminstone tillskriver man honom det nyss nämnda citatet, som i sin helhet och original lyder ”Homo sum: humani nihil a me alienum puto”. Alltså: ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande”.

På Wikipedia står ett ytterligare citat av T: ”Veritas odium paret”. Det betyder "Sanning skapar hat". Det kan man nog vrida och vända på. Med tanke på allt hat som sägs flöda i vår tid, vid sidan om hot, förnedring och förödmjukelse, måste man ställa sig tveksam till just den terentiuska tesen: då måste det vara väldigt mycket "sanning" i omlopp. 

Den som gräver en grop åt andra halkar lätt själv nerför backen

”Vi vill spegla honom som den han är”. Stod det på en av mina upprörda exempel-papperslappar. Sammanhanget har jag glömt, men det spelar ingen roll: vad sjutton då ”spegla honom som den han är”? Tyvärr är ett sånt språkbruk vanligare än ovanligt och det känns obehagligt. Vad sägs om ”vi vill visa honom som han är”? Eller blir det fel, kanske? Läser man inte för ofta rader som ”jag står för den jag är”, eller värre: ”jag står för vem jag är”.

Ens inre grammatik illvrålar och står även den för vad den är. Även om man inte är kapabel att grammatiskt beskriva eländet. Och apropå speglandet fanns i mina gömmor denna, ett psykologsvar nånstans ifrån: ”Genom härskartekniker gör hon dig beroende av henne. Ett fult spel. Jag tycker du ska säga ifrån och spegla upp vad hon gör. Det betyder att du säger hur du har uppfattat det”.

Låter som ett bra råd, även om spegla-upp-et känns sisådär, för att uttrycka mig precist. Det är precis vad som görs i denna blogg: här speglas än det ena, än det andra upp när jag vill beskriva nysvenskan. Från de immigare miljöerna med speglar och vem man är när man är den man är, kommer ett handfast exempel som speglar upp (förlåt, det är så kul) vem jag själv är.

Ett tv-program jag visserligen sällan ser, men som inte irriterar, är det hederliga Jeopardy. Frågesport, helt enkelt, utan bjäfs. Här frågades efter en svamp som hade ”en slipprig hatt”. Nån hade översatt och programledaren reagerade inte. Men det gjorde jag och tänkte att här var folk ute och cyklade: svampars hattar är väl slemmiga?

En ganska så rejäl sökning visade att det var jag som cyklade. Sedan länge är svenska ”slipprig” synonym med ”hal”. Och ”slippery” är engelska, som i ”slippery slope”. Vem halkade nerför backen, m a o? Samma halkare har alltid förknippat "slipprig" med ”oanständig, snuskig”. Vad har man befunnit sig i för kretsar?