En gammal släkting som gärna bjöd familjen på middag och kalas, hade alltid väldigt bråttom: maten fram, maten bort, duka av, in i diskmaskinen. Eftersom detta var någon som gick att tala till utan omsvep, sa jag en vacker dag: "Erkänn: Så fort vi kommit innanför dörren önskar du redan att vi hade åkt hem igen!” Det var inte så mycket otrevlighet bakom faktum, förmodligen känner några ålderdomar igen sig.
Nej, det står inte fel, en ungdom talade nyligen om "ålderdomar" och menade ”äldre, gamla, åldringar”. I sanningens namn en ganska kul felsägning, och lite listig, med tanke på att det heter ungdom/ungdomar. Tillbaka dock till det norska hovet, bloggen rör sig som bekant mellan slott och koja. Ursäkten från tidningen löd i svensk översättning:
Det här är ett mycket olyckligt misstag, och vi beklagar verkligen händelsen. Vi har bett om ursäkt direkt till hovet, och vi ber om ursäkt till våra tittare, säger nyhetsredaktören.
Personligen tänker jag inte falla för det där nya ”be om ursäkt till”. Som vanligt är jag obekant med de bakomvarande abrovinkerna när de formuleras grammatiskt. För sitt eget språkbruk: ”vi ber hovet om ursäkt” liksom ”vi ber våra tittare/läsare om ursäkt”, tänker man kanske först ”kasus, jaja!” Det heter ju be ”honom, henne, dig” etc om ursäkt. Alltså dativ.
Men hallå (som inte många säger längre): ”be om ursäkt till henne, dem o s v är ju också dativ! Formuleringen med ”till” (kolla själv! Den blir allt vanligare!) har antagligen samtidsengelska rötter, men konstigt är det. Svenskan befinner sig i fritt fall, men det gör förmodligen alla andra språk också samt resten av tillvaron. Vill jag säga till er.
