En känd ekonomiprofessor använder tydligen pronomenet ”en” istället för opersonliga ”man”. Under 70-talets feministvåg var vi en skara tjejer som diskuterade detta ”man”, men det behövdes bara att nån språkmänniska förklarade att det inte var en man som vanliga män. Snarare var det samma ”man” som engelskan har och som betyder ”människa”. Nu säger urgammal tradition och religion att Adam var den första människan. historien om att kvinnan modellerades runt ett revben, som Adam fick offra för att han ville ha en tjej, är svår att välta.
Å andra sidan har en del kvinnor opererat bort revbenen, det kanske är ett sätt att betala tillbaka. Men de skapar inga getingmidjor för männens skull, brukar de säga, de vill bli snygga för sig själva. Tillbaka till ”man” som opersonligt pronomen. Det känns, så här på ålderns höst, lättare att acceptera (än att operera bort skelettdelar).
Å andra sidan ytterligare en gång: Det intressanta mitt uppe i detta resonemang är att läsa den stränga meningen i ens gamla grammatikbok, Svensk språklära (1967). Den lyder:
”Man kan endast vara subjekt”. (Jo, vi har förstått det i många sammanhang…). Vidare förklarar boken användningen av (det nyligt, av mig, nedskrivna) ”ens” samt ”en” (som subjektsform).
I det senare fallet hade ekonomiprofessorn och fler rättänkande inte fått ”rätt” på 60-talet. Även om användandet då avfärdades som icke-vårdat språk förekom ”en” ofta i dialekter, ”en bör inte va subjekt”. På senare tid har dock dialekter, brytningar och accenter fått ett stort uppsving i vissa kretsar. Själv vacklar jag då och då mellan
ens och
sin/sitt/sina, men kommer inte på nåt vackelfall just nu. Förr hade språkproffsen tagit en i örat stup i kvarten, nu är det inte så noga, vi vet ju vad vi menar. Och vad andra menar.
