Den goda människan tolkad genom en bulvan 1)

Människor är godare än man tror, sa rösten i radio, och jag hoppade högt (som vi högkänsliga gör) och tänkte: nu kommer ett inslag om kannibalism. Varför hoppar man hoppar högt av en sådan utsaga? Ja, här ska komma inlägg om kannibalism. Och så lite språkprat, förstås.

Först brutaliteterna: Härommorgonen var det en TT-notis i min lokala blaska som stod för anledningen till en annan höjdhoppning. Notisen hade rubriken ”Kvinna greps för att ha halshuggit sin egen mor”. Den har publicerats i Sveriges alla tidningar, ser jag på Google. Dådet skedde i Australien och förutom rubriken, som är tydlig (övertydlig, ”sin mor” är detsamma som ”sin egen mor”) förekommer på två ställen i denna fåradiga notis uttrycket ”skiljt huvudet från kroppen”.

Vad är det för bödelspråk? "Halshugga", duger fint som förklaring av förloppet.

Det här är ett exempel på hur den finfina tekniken kastar oss tillbaka till medeltiden, eller i alla fall nån jädra tid där en helt annan mänsklig mentalitet rådde: den där tortyr, vidrigheter och stympning hörde till vardagen och möjligen också var underhållning. Och nu lutar vår egen tids medier, kultur och nöje alltmer åt det äckligt spektakulära. För att roa?

Medan människan själv blir godare och godare blir världen och underhållningen ondare och ondare. Detta ämne tar inte slut i första taget, nu talar Savonarola, Zarathustra och den heliga Sabina genom det medium som här skriver.

Man kan tycka att det är botten med botten, enkelt är det ej

Tidigare nån gång skrev jag om C som rasade över en tv-reklam om förkylningsmedicin. ”Detta är bästa botet”, sa speakerrösten (speakerröst? Ja, man kan ju inte säga talarrösten. Det är så här engelskan ramlar in!)

Det finns minst tre ”bot” och två av dem heter ”boten” i bestämd form. En är ”hjälp/medicin” (en lite annan betydelse - i samma härad, som man säger - finns i uttrycket ”göra bot och bättring”) och den andra är ”straffavgift”. Den tredje skrivs i bestämd form ”botten” för att den i obestämd from uttalas som om den hade två t: ”bott”, låter det. Den ”botten”, d v s ”bot”, är en kortform av engelska ordet ”robot” som uttalas ”reubott”. Och denna främmande fågel betecknar ett ”dator­program som simulerar mänskligt beteende” (SAOL).*

Men vi håller oss till bot och bättring i medicinsk (och kanske lite andlig) betydelse. Det kan vara värt att för femtielfte gången påminna om att det finns något som heter ”biverkningar”. Hur ofta hör man inte folk säga "sidoeffekter"? Engelska ”side effects” betyder biverkningar, så enkelt är det med den saken.

Ytterligare en medicinsk slö-översättning är ”episod”. Alltså är ”epileptiska episoder” inte bara ett exempel på allitteration utan visar att man valt att använda engelskans ”episode”. Man använder det givetvis för att beteckna ”anfall”, trodde jag, och på svenska brukar man säga "epileptiskt anfall" .

Lite googlande visar dock att för ”anfall” använder engelska vanligen ”seizure”. Nu blir det svårt. För att bråka om huruvida engelskspråkiga själva använder andra ord än vad som står i deras ordlistor behöver man ha mer på fötter.


* Den här moderna "botten" skrivs i plural "bottar", säger SAOL. Vad gäller parkeringsboten så heter den "böter" i plural, vilket många fått erfara

Här skriver en som tvångsmässigt korrekturläser sommaridyllen

Sommarsverige erbjuder mycket för gamla korrekturläsare. Då avses inte stränder, uteserveringar, campingplatser, utflyktsmål där folk gärna trängs med tusentals andra på en liten yta i stekhet sol (eller regn) utan de skrivna meddelanden som dessa ställen ofta erbjuder.

På en farligt fullpackad båt föll jag inte i vattnet utan i tankar. (Det är jobbigt med folk som vuxit upp med texter av bl a Cello*). De kom sig av en skylt om regnskydd att köpa.

För det första: i ett språk, både talat och skrivet, som är fullspäckat med randomuttryck från engelska känns kanske inte just denna översättning nödvändig. Hade ens modersmål varit vilket som helst som skrivs med latinska bokstäver hade man förstått ”regnponcho”. Särskilt med tanke på illustrationen.

För det andra: ”Regnponcho 25 sekunder”? Hm, få se nu. Så här är det. I en speciell kontext, sammanhang, som vi sa förr, kan man givetvis stava fel och skriva lite hipp som happ. Men av erfarenhet vet jag att det finns andra sammanhang där det är mycket viktigt att vara överens om minsta detalj vad gäller språket, särskilt förstås det skrivna.

Förkortningen ”sek” med små bokstäver betyder enligt en gammal språköverenskommelse ”sekunder”. Handlar det om svenska kronor ska stora bokstäver användas: ”SEK”.

Big deal, säger läsaren. Ja, säger jag, det spelar verkligen roll.



*Signatur för Olle Carle (1909–1998) som bl a skrev kåserier med ordvändningar av typen (reservation beträffande exakthet!) ”han ville dränka sina sorger i sprit och svärmor i sjön”.

Historien krymper när vi inte längre kan läsa gamla texter

Nu ska det väl vara slut på it-kritiken, en av mina läsare, O I, gäspar stort, ser jag! Bara en sak till (för den här gången, alltså)! Maryanne Wolf, (leta gärna upp hennes artikel i The Guardian om hur vi skummar texter) talar om en lärare i engelsk litteratur som säger att hans college-elever undviker litteratur från 1800- och 1900-talen eftersom de inte har tålamod att läsa ”långa, täta och lite svårare texter”. Så har det varit länge hos oss. För 25-30 år sedan hörde jag skolelever säga att de inte ville läsa Vilhelm Moberg, för att ”han skriver på gammalsvenska”.

Om man nu ska vara petig är gammalsvenska, eller ”äldre nysvenska” beteckningen på det språk som användes mellan 1526 och 1732. Dessa årtal markerar ett par språkligt/litterära händelser som förändrade svenskan en hel del.

Det här visste förstås inte de elever som talade om Vilhelm Moberg, men de menade förstås att han var svårläst och omodern. De romaner ungdomarna (det här var alltså runt 1980) tvingades (?) läsa hade då 30-50 år på nacken. Något måste ha hänt med språket under 70-/80-talen, och/eller synen på modernitet kontra historia.

Vet inte hur många gånger man hört att folk från gångna tider beskrivas som lite bakom flötet i största allmänhet. Antagligen för att de varit dumma nog att låta sig födas i en tid som inte var lika smart som vår.

Själv följer jag med rätt bra i en roman (men jag lyssnar på den!), Rosen på Tistelön, av Emilie Flygare-Carlén. Den skrevs för 177 år sedan. Klart att man får svälja några obegripligheter samt en del uråldriga uttryckssätt – och därmed en (från vårt håll sett) förlegad syn på människan och hennes tillvaro. Men, för att nu tala med engelskläraren ovan, där finns ett språk med hög täthet, fritt från vår samtids överjästa fluffigheter utan innehåll och bäring.

Förresten var inte alla romaner så himla långa förr. I dag har ju varenda deckarförfattare utan självaktning totat ihop så många sidor att man omöjligt kan läsa dem i pocketformat. Dessutom är språket ofta slappt och slarvigt. Så sent som igår klagade en kompis över hur dåligt korrekturlästa moderna böcker är – om de ens är genomlästa alls före publicering.

Under ytan 3) Vårt torftiga språk och de försummade vinbären

Det är märkligt. Hur man än tror att man hänger med kan man komma försent. Ta debatten om hur den ständiga uppkopplingen påverkar oss: ämnet tycks ha diskuterats mest för inemot ett decennium sedan. Men, som det heter, bättre sent än aldrig.

N Carr, nämnd i går, har under lång tid försökt visa vad internetet gör med hjärnan och använder därvidlag sig själv som exempel på ett sätt som fått honom citerad: ”En gång i tiden var jag en djupdykare i ordens hav. Nu glider jag omkring på ytan som en jetskiåkare.” Det är en beskrivning av hur hans språkhantering påverkats till det sämre.

Det känns både tragiskt och bra att läsa sådant som många av oss känt ett tag: det blir allt svårare att koncentrera sig, läsa längre texter, tänka tankar som kräver mer tid än en sekund.

Det vore löjligt att skriva om hur nästan varenda kotte sitter och fäpplar med mobiler och paddor, det är bara att se sig omkring. Eller betrakta sig själv, i värsta fall.

Carr beskriver hur mediet tagit över oss och ändrat stora delar av våra livsmönster. Uppdateringar i mobilen förser oss med senaste nytt och antalet svåra nyhetsknarkare ökar. Världshändelser (och mindre dito, för all del) hoppar in i våra medvetanden nästan innan de inträffat. Maryanne Wolf, amerikansk forskare och utvecklingspsykolog, är en av många som figurerar i Carrs bok The Shallows. Hon säger att vi snart enbart fungerar i rollen som avkodare av information.

Vi kanske tror oss vara herrar över tekniken, men där bedrar vi oss. Försök har visat (Carr nämner i sammanhanget även norska Anne Mangens forskning) att texter som läses på nätet ofta skummas. Djupare förståelse uteblir. Eftersom allt jag hänvisar till här är tio år gammalt tycks inte klockan längre vara fem i tolv utan kvart över. Och där sitter man själv, skummar snabbt igenom texter och googlar som en blådåre.

Vinbären kan vänta.

Under ytan 2) 50-talets nya medium skapade nya behov!

Det mycket uttjatade ”mediet är budskapet” har särskilt använts av dem som inte läst McLuhans klassiker från 60-talet (med titeln Media i svensk översättning). En av de många som konstaterar detta är författaren Nicholas Carr* som också hör till en växande skara av it-kritiker från olika yrkeshåll. Somliga har t o m Silicon Valley som bas för sina karriärer. Särskilt uppmärksammad (tror jag, här spekuleras vilt) blev Carr genom en artikel (2008) i The Atlantic, ”Is Google Making Us Stupid” som blev rejält omdebatterad.

Åter till McLuhan som han skriver om i sin bok The Shallows (2011). Denne resonerade kring vad som händer så fort ett nytt medium – radio och tv, t ex – får genomslag. Det bär med sig ett särskilt innehåll som folk i förstone blir glada över att ta del av. Ja, inte alla, somliga skeptiker håller fast vid ”det gamla” och förutspår att det nya mediet kommer att innebära fördumning av folk (lite som jag brukar tänka).

Förespråkarna säger att allt kommer att bli jättebra, vi kommer att få ta del av SÅ MYCKET. Och vi kommer att ha kontroll över det nya mediet. Hur många gånger har man inte hört att tekniken ska tjäna oss, inte tvärtom?

Men nu kommer Carrs tolkning av McLuhan och jag översätter lite fritt: ”I det långa loppet kommer mediets innehåll att spela mindre roll än den påverkan mediet självt kommer att ha angående hur vi tänker och handlar”.

Som äldre kan man se bakåt: vad hände när tv-n kom in i hemmen? En sån här tillbakablick är naturligtvis välkänd för sbråkmakarens jämnåriga, men jag tänker ändå citera min mor som en gång, det kan ha varit på 90-talet, sa att ”allt var roligare innan tv-n kom”. Dessförinnan kunde man inte sakna något man inte hade.

Inte för att vårt hem sjöd av kulturella eller intellektuella samtal, men ändå. Min mor beskrev hur umgängeslivet snabbt ändrades: från att försiggå runt ett bord till att alla satt bredvid varandra som i en biosalong med huvud och uppmärksamhet vänd mot en skärm. I hemmen fylldes tv-kannan före sändningarna så man slapp resa sig för att koka kaffe mitt i programmet.


* Såväl Carr som McLuhan figurerade förresten i bloggen 26 juni

Under ytan 1) Möta människor där de är och finnas för dem

Inom ett och samma tungomål ryms många språk. Här ett par självklarheter: Det finns t ex diverse facksnack. Sportkommentatorer och -journalister har sitt, kulturfolk sitt (även om dessa språk givetvis varierar mellan individer, hur tydlig måste man vara?) och religiösa likaså. Listan kan bli lång. 

Nu ska det dock handla om undertecknads personliga uppfattning av hur språket förvandlats även under ytan. Vi bortser en stund från det som har med formen att göra: engelsk påverkan, ett flaxande mellan prepositioner som förr fanns regler för, tveksamheter angående plural eller bestämd form– heter det centrum eller centra? Akvarie eller akvarium, stadie eller stadium?

Vi lämnar dem och går under ytan, till språkets innehåll. Som jag uppfattat det, är bäst att tillägga, i denna den mest individ- och specialanpassade av tider.

Det rapporteras mer än nånsin om allt, däribland katastrofer och olyckor. De av oss som ännu har fantasin i behåll får starka förnimmelser av hur tragiska händelser kan kännas för drabbade (även om man är långt från den fulla vidden). Vi kan även känna sorg över att genom medierna tvingas ta del av pladder i känsliga sammanhang.

Man kan skylla gångna tider och deras människor för att ha varit alltför tillknäppta och fåordiga, men mediesnabbheten gör något tvärtom med mänskligheten: den sprider ett svulstigt och otillständligt prat om hur, exempelvis, sörjande människor känner sig. Det vore fel att påstå att folk förr inte ”brydde sig”. Ofta lämnade man ett tomrum runt människors svåra känslor (om de nu inte bad om annat) av respekt för det privata.

I samband med en olycka ser man om och om igen nya rutinformuleringar om att ”möta sörjande personer där de är” eller ”där de befinner sig”. Läsare/lyssnare/tittare får också för miljonte gången veta att vi ”reagerar individuellt olika” och "med olika reaktioner". Vidare beskrivs att det ”inte finns en mall” för hur man sörjer och att det är viktigt att ”möta den sörjande i precis den reaktion den har”.

Det här ska inte läsas som klander av yrkesutövare eller enskilda som vill hjälpa till. Det ska ses som ett klander av den teknik som fått oss att låta – och behandla andra – som idioter.