Frödings prost som är rund som en ost är en välmående gubbe

De där "bitarna" som togs upp i går blev i början nästan hatade, men, inte minst, skrattade åt. Folk beskärmade sig över dem i kåserier och krönikor (och här skriver f ö en av dessa).

Tyvärr blev bitarna lite väl representerade när det pekades på inflytande från engelska och det späddes på av alla upp-en (som jag valt att kalla dem i plural). Bland de första sådana uttryck att smädas var ”öppna upp” och ”starta upp” (där upp-en är överflödiga).

Av någon anledning kom inte menigheten så mycket längre och talar man om engelsk påverkan får man sig dessa första fraser till livs, om och om igen. Att halva (det är inte att ta i våldsamt) vårt språk numera är en översatt variant av engelska tycks dessa första protesttanter och -farbröder inte lägga märke till.

Jag läser meningen ”Leverantören spelar ner oron för att varorna ska ta slut” och funderar (ja, ”spela ner” har varit med i bloggen tidigare!) över om uttrycket i detta sammanhang verkligen är svenska, eller kommer från ”play down”. Svenska ordförklaringar på nätet påstår att det bl a betyder ”förringa”. I den amerikanska onlineordboken Merriam-Webster får man just den synonymen, ”förringa, förminska”, tillsammans med en mängd andra av samma karaktär.

I dagarna hör man om ”välmående” patienter. Glädjande, i och för sig, men här går en nyans åt skogen. ”Välmående” har tidigare betytt att något är välskött, frodigt, att någon är ”välbärgad”. Nu används uttrycket om tidigare sjuka som börjat må bra. Själv ser jag framför mig en fryntlig och välfödd herre med ett blankt och runt ansikte.

Vanligt är också att säga att  människor ”mår väl” – ”bra” tycks vara i avklingande – och det är nog inte att ta i för mycket om man misstänker att ljudlikheten med ”well” spelat in här.

Detta är berättelsen om hur det går till när alla bitar faller på plats!

Somliga propagerar för att kalla äldre ”årsrika”. Vilket är rätt dumt, ordet ”gammal” finns ju. Och ”äldre”. Själva fenomenet – att vara gammal – är inget skamligt, det händer många. Detsamma gäller dem som är ”unga” eller ”yngre”. Liksom dem mitt emellan. Deppa inte.

Det var en inledning till att beskriva hur man hör till historien, och då inte den mest närliggande. Denna bloggare känner ett ansvar för att berätta om hur det var förr. På samma sätt som egna gamla släktingar gjorde och man låtsades lyssna – om de inte var ens föräldrar, förstås. Då lät man dem veta hur väldigt intressant det var.

Vad som här ska förtäljas för andra lika intresserade, är hur det var när engelska språket började plöja sig in på ett mer märkbart sätt än att utgöra en vanlig språkförändring. Något av de första uttryck som brukade reta gallfeber på de lite äldre var ”den här biten”.

”Bit, vilken j-a bit?” kunde de utbrista. Vad bitanvändarna avsåg var ”den här saken, grejen, det här området, problemet”, men charmade av att f a amerikanska använde ”bit” i alla dessa sammanhang anammade de språkligt osäkra detta bruk.

Dessa bitar som kom farande nån gång på 80-talet är nu så etablerade att ingen lyfter ett ögonbryn (på det gamla sättet, inte det som det nya ögonbrynsmakeupandet frambringat) åt dem längre. I dag läser jag i en TT-text följande:

Mycket talar för att de rent kognitiva bitarna – det kunskapsmässiga, alltså det vi vanligen tänker på när vi pratar om “lärande” – ändå funkar någorlunda bra. Men samtidigt riskerar en del av träningen i social interaktion att gå förlorad på distans. 

– Och vi vet att de bitarna är väldigt viktiga för hur man klarar sig senare i livet.

Den som säger det sista, möjligen också det första, är en professor. Vafalls! tänker någon. Skulle jag anse det omöjligt för en professor att tala så? Ja, det skulle jag nog ha tyckt som mer årsfattig (80-talet). Men eftersom sbråkbloggen går till botten med alla bitar kollas denne professors ålder. Ja, när han växte upp, det är lätt att inse, var ”bitarna” redan ett faktum.

Detta var ett stycke språkhistoria. Och en bit paj. Fryst.

Se specifikt upp för spel och dobbel i det specifika läget!

På denna plats har det ofta skrivits om ordet specifik. Och eftersom sbråkbloggen är laglöst land ska så åter ske! Å andra sidan kan man vända sig just till själva lagen och på lagen.nu (innehållande alla gällande svenska lagar) kan man under rubriken ”Speciell avtalsrätt” läsa:

Regler för specifika avtalstyper, exempelvis köp, hyra och uppdragsavtal.
Termen kontraktsrätt används ibland som synonym för speciell avtalsrätt.

Ja, egentligen blir inte jag klokare av det. Dessutom: den som ger sig in i frågan om huruvida orden är synonyma hamnar i ett getingbo. På nätet ligger betydligt (och av förklarliga skäl) fler frågor av engelsktalande om just denna skillnad. Men det är svårt att komma runt faktum: svenska ordet ”speciell” tycks ha dött ut, man hör bara "specifik, specifik" och "specifik" igen.

Fast i meningar som ”hon är väldigt speciell” är det få (om ens någon) som kommer på att säga ”hon är väldigt specifik”. Men bortsett från en sådan konstruktion vinner det specifika.

En socialminister oroade sig för att spelandet (om pengar) ska öka under pandemitiden och sa därför att man måste ”skydda folk specifikt från problemspelande”, samt la till ”i det här specifika läget”. Det är naturligtvis ministerns sak att bruka hur många ”specifik” som helst, men för undertecknad har nog den här överanvändningen gjort att ordet bannlysts.

Jo, i ett annat inlägg skrev jag att den fasta frasen ”specifik vikt” möjligen skulle kunna komma över mina läppar. Men om just det begreppet skriver SAOL att det är ”ålderdomligt”. Hur sjutton specifik vikt kan vara ålderdomlig övergår ens klena förstånd, som, förstås, också är en smula ålderdomligt.

Spela med måtta! Håll avstånd till rouletteborden! Hold your horses!

Om matchen tar plats måste den flyttas till nåt större ställe

Hur mycket man än uppskattar somliga coronaexperter kan det inte hjälpas att man reagerar när de pratar direkt översatt engelska och tror att det är svenska. Ingen läsare ska av en sådan kommentar anse undertecknad njugg – egna misstagen i samma riktning irriterar lika mycket!

I vilket fall som helst sa en av dem häromdagen om en fotbollsmatch att den ”inte borde ta plats”. Här måste man bestört utbrista: ”shit pommes frites”! Det finns för all del en hel massa sätt att använda ”ta plats” på i svenska. För väldigt länge sen kunde t ex en tågkonduktör säga: ”Tag plats! Stäng alla dörrar och grindar!”

För dem av oss som åkt med tåg som också hade grindar är en fotbollsmatch som ”tar plats” en styggelse. (Rent bortsett från det olämpliga i coronatider.) På engelska skulle samma match (eller en annan, för att vara petig) ”take place”, vilket på svenska bäst motsvaras av ”äga rum”. Som alltså inte heter ”own room”. Det där är en egenhet språk har haft, s k idiom, och faen vet vartåt det ska barka. Än skriver dock Wikipedia: ”Att något är idiomatiskt innebär att det är karaktäristiskt, säreget och språkriktigt korrekt för ett språk eller en dialekt”.

Att sådant faktum ska sitta så långt inne i en modern och upplyst tid förvånar och generar en. ”Första konserten tar plats i Bålsta”, skriver en förhållandevis stor tidning utan att darra på manschetten. Och, det ska tilläggas, det är en väldigt stor mängd manschetter som inte darras på när man skriver samma sak.

Vad gäller konserten kan orkestern ha en jätteflygel – den tar sån plats! – och på scenen kommer snart en massa orkestermedlemmar att ta plats. Men konserten i sig kommer jädraranamma att ”äga rum”!

Den som gått och undrat över vad fifty-fifty betyder kan titta hitåt!

Det finns dagar när man är i balans. Då kan man få för sig att googla ”engelsk påverkan svenska” eller likartade nyckelord. Det kommer snart att visa sig att det nog bara är från ”Språkförsvaret” man kan hitta texter som går någorlunda i ens egen riktning. Resten av världen tycks anse det vara ”berikande” att blanda upp svenskan med engelska hej vilt. Hejviltet kan gå till på följande vis.

”Det finns pros and cons med det här”, sa en ekonomimänniska. Det började låta så när eländet tilltog i styrka (80-90-tal): man tyckte att det lät så snitsigt att det inte gick att låta bli. Det märkvärdiga snacket sjönk ner i folkdjupet på samma vis (och vid under ungefär samma tid) som golfspel och vinprovningar.

Ekonomimänniskan skulle ha kunnat säga ”det finns för- och nackdelar”, men något verkar ta emot i dylika fall. Jag grubblar mycket och ofta över detta faktum.

Ännu skojproppigare är de som översätter sig själva. Särskilt när engelskan inte är så svår. Här ett par exempel på den varianten:

Det är ungefär fifty-fifty, alltså femti-femti (min kommentar: Åfan, betyder det femti-femti?)

En riksbankchef gick den motsatta vägen och översatte från svenska till engelska:

Vi gör vad som krävs för att hantera coronakrisen. Whatever it takes.

Han tilla att det där sista sagts ”på annat håll under årens lopp”. Jaha, man har alltså sagt ”whatever it takes” i fler sammanhang. Jajamensan. Eller ”yep” som man sagt på andra håll under årens lopp.

Nota bene: det här sista utfallet är inte riktat mot någon riksbankchef alls i hela världen. Det vill visa hur engelska till varje pris ska med hos många av oss. Whatever it takes.

Antagligen sups det även i Paris schangtila salar

I gårdagens inlägg fick jag mig själv att tänka på ordet ”binge”. Fram till nyligen kände jag bara till två synonymer: en lår eller låda för mjöl, potatis o dyl, och det som är slang för ”säng”. Åtminstone sa vi så där jag växte upp: ”Nä, nu ska jag slänga mej i bingen”. Jo, dessutom finns en tredje betydelse: ”knippa” eller ”bunt”, som i ”en hel binge gamla serietidningar”.

Nu har det gått så långt att om man googlar ”binge” så är den andra träffen det engelska ordet, med uttalet [bindʒ]. Men trots ordlikheten tycks det inte handla om omedelbar släktskap. ”Ordets härledning är oviss”, skriver SAOB, som dock berättar att samma substantiv, "bing", funnits i gammal engelska. Letar man efter ordets etymologi i engelska ordböcker får man framför allt verbet ”binge” som innebar att lägga saker – båtar, kärl – i blöt för att täta dem. 

(I Sverige talar vi om en ”blöt” fest, där finns en koppling på nåt vänster.)

Det engelska användandet tycks härröra sig först från 1800-talet så finns det ett samband är det inte uppenbart. Hur som helst är ”binge drinking” ett vanligt förekommande begrepp som betecknar att dricka oerhörda mängder (alkohol). Det kan f ö användas för vad som helst: binge eating, binge watching – allt man gör för mycket av.

Det är i och för sig kul att göra såna här jämförelser, men låt oss återgå till ordningen: Det finns ingen anledning att ta engelska ord och skapa halvspråk av: binge-äta, binge-titta. Det finns redan hetsäta, sträckglo (ja, sträcktitta, då). Eller så kan man sätta vrål- framför. Vråläta finns kanske inte, men svenska är det väl? Vad gäller binge-dricka så duger det urgamla ”supa”. Det säger allt och i ett enda och kort ord, dessutom. Å andra sidan var supa rätt så neutralt från början och betydde ungefär bara ”äta, sörpla”. Det är, som man hör, släkt med ”soppa”. Enligt Svensk etymologisk ordbok var det tyskarna som införde innebörden ”dricka omåttligt”. 

Tycker man att ”supa” låter vulgärt måste man betänka att även ”supé” är släkt med ordet. Och supéer kan ju vara nog så vulgära. Apropå det påminns man om versen i Pyttans A-B och C-D-lära (1896): ”I Paris schangtila salar värsta buse franska talar.”

Denna bloggen den ska vandra, från det ena till det andra

Det kan visa sig att ens eget lingo med ordförråd och meningsbyggnad inte överensstämmer med andras. Om detta är man inte ensam (det framgår ibland av omgivningens kommentarer). Hur som helst satte en halv uppsnappad mening myror i skallen. Något "var i en avropsfras”.

Så här får man lära sig nya ord. Först tyckte jag mig höra ”avloppsfas”, vilket i och för sig väldigt mycket befinner sig i för tillfället. Mentalt, alltså. Spelade tillbaka, men ordet var ”avropsfas”. Det lät som ett möjligt svenskt ord, men ”anropa” var det närmaste jag kom: ”anropsfas” skulle ju kunna vara något.

SAOL förklarade verbet avropa med ”begära leverans av kontrakterad vara”. Vid denna förklaring (?) stod det klart för mig att varken ordet självt eller dess definition gjorde det hela klarare. Men som det merkantila aldrig legat för mig lät jag det bero. Fast vet i alla fall att det inte bara finns ”anrop” utan även ”avrop”.

Men detta är en spalt som hoppar vilt från det ena ämnet till det andra. Och egentligen har roligheter varit mer min grej, om man så säger. Läs nu det begrepp som var s k ämnesord i ett mejl utskickad från ett ställe där man kränger böcker: KOKBOKSYRA.

Sånt roar en enkel själ som först såg ”syra” och sen ”kokbok”. För en sekund löpte tankarna amok: ”syrade” grönsaker är ett begrepp och häromdagen hade jag försökt få grepp om balansen bas-syra i kosten. Och allt det stämde ju ihop med kokböcker!

Sen föll hjärncellerna på plats och det visade sig vara merkantilt ändå – eller åtminstone kommersiellt. Köpa kokböcker? Nej, det blir inget av, hur yra de än är. Det är ju med dem som med andra böcker: vissa står olästa sen decennier och man kan väl kasta sig över dem då istället för att streama serier och bingetitta.

Det sista roliga ordet var halvengelskt och betyder titta utav helsicke. Tror inte att det har med vår gamla ”binge” att göra, men vad vet man? Ska kolla det till imorgon!