För en vanlig svensk är väl ändå inte "klargöra" ett svårt ord, va?

Nej, inte behöver man hitta på nya ord direkt. Men prima vore om de gamla kunde användas som de var tänkta. D v s ha sin gamla vanliga betydelse. Och apropå det, ja: vanligt folk, som man brukar säga, får göra vilka fel som helst. Men det får inte mediemänniskor som arbetar för att informera och upplysa oss fåkunniga om saker och ting. Och nu menar jag förstås inte felsägningar och stakningar av lite banalare grad.

I ett radioreportage om synskadade sa journalisten om en människa att hon rörde sig ”oberoende i lokalen trots sin synnedsättning”. Det var som sagt ett reportage, ingen direktsändning då det naturligtvis kan göras fel i stunden. Antagligen skulle ordet vara ”obehindrat”, men när det kryllar av såna misstag i tillvaron rör sig inte läsare och lyssnare obehindrat, det är ett som är säkert.

Antagligen är inte heller rubriksättning något som står högt i kurs, för där firar vagheten triumfer. Vad sägs om ”Vårens covid-dödstal troligen högre än känt”?

Eller, med det nya och skruttiga ordförråd corona fört med sig: ”Sjukhuset går tillbaka ner till stabsläge”. Det där gångandet upp och ner i stabsläge hör till det nya frigolitspråk som låter mycket och väger inget. ”Stabsläge” betyder – såvitt jag begriper – att man jobbar mer med det man vanligen gör.

Kongruensfel är vanliga utav attan. Varje dag ser/hör man sådant som ”man är rädda för covid” eller ”Sverige är framgångsrika”. Det här störde* mig: ”Räddningstjänsten för få vid brand”.

Inte en dag utan engelska som kläms in med våld. En radioreporter sa: "/Blablabla…/ tills företaget har klarifierat detta”. Det engelska ordet ”clarify” betyder bl a ”klargöra” vilket hade gått utmärkt att säga om reportern (utan utländsk brytning) hade kunnat ordet.


*Varför säger folk ”jag stör mig på att..” när man kan säga ”det stör mig att…”?

Är det nåt fel med att vara en gammal, handikappad städare?

Apropå flickan i de två senaste inläggen, hon som uppmanades att försöka introducera ett nytt ord i det svenska ordförrådet, kan man påminna sig hur Barbro Westerholm (läkare, politiker m m) under lång tid engagerat sig i att göra detsamma med ordet årsrik. Tidningen Senioren (15 januari 2020) skriver om försöket samt återger Westerholms bevekelsegrunder. 

För inte länge sen skrev jag om saken och själv anser jag den typen av ord vara bara sisådär lagom intressanta. BW:s idé är att ”årsrik” ska få folk att se på äldre, gamla, människor med en helt annan blick bara för att ordet innehåller delen ”-rik” som antas låta positivt. Man skulle då tolka det som ”rik på erfarenheter” och allt vad nu BW föreställer sig. Det är nog ett alltför optimistiskt synsätt.

Varje gång någon försökt hitta ett bättre ord för ”gammal, handikappad” och ”städare” (de exemplen är vanligast när det handlar om den här typen av försök) så har det resulterat i att det nya begreppet hållit ett par år för att därefter ersättas av ytterligare ett annat. Så där rullar det sedan vidare.

Det absolut bästa vore att kunna möblera om i människornas föreställningar, i deras inren (hm, existerar denna plural?). Om de inte tyckte att det är fult att vara gammal, handikappad eller städare skulle kanske inte heller den bokstavskombination som används för att beteckna personen/företeelsen anses vara så förfärlig!

Vi förlorar det gemensamma språket och får individformat babbel

Gårdagens inlägg handlade bl a om en flicka som tyckte att långkalsonger för damer skulle kallas långtrosa. En äldre person ansåg förslaget vara bra: ”Det är vi ’språkanvändare’ som bestämmer hur språket ska låta”.

Utsagan har varit i säck innan den kommit i påse, för det har formligen ekat ur språkvetares korridorer under ett par decennier: ”Språkanvändaren bestämmer!”.

 
Förstå nu detta rätt! Det är klart som korvspad att "språkbrukarna" i det långa loppet ”avgör” hur ett språk talas och skrivs. Frågan är dock varför dagens språkvårdare vill avhända sig arvet från, låt oss säga de två senaste generationerna i syfte att, som det verkar, påskynda språkutvecklingen. En sådan sker automatiskt och man bör snarare lägga krut på en viss fördröjning (detta gäller antagligen alla språk) så att det inte uppstår konstiga glapp i förståelsen mellan de olika nu levande språkanvändarna.

 
Vid sidan av enorma mängder nyord (oftast är av tillfällig karaktär) ser/hör man ofta hur ”språkvården” uppmuntrar folk att dessutom använda ord vilkas bäst-före-datum gick ut för flera hundra år sen. Den 3 december förra året skrev jag om huvudredaktören för SAOB, Bo Wendt, som anser att man bör rådfråga SAOL ”som redovisar det som är gängse bruk i dag”. När man har frågor om nutidssvenska, alltså. (Radioprogrammet Språket, 30 november 2020.)

 
Att samtidigt uppmana svenskar att okritiskt anamma såväl nya ord som jättegamla kan låta kul som konstprojekt, men skrämmer dem som är ute efter ett gediget kommunikationsmedel. Själv har jag svårt att förstå den svenska som kommer ur medierna. Men det är väl mig det är fel på, förstås.

Braxor, brallor, benkläder, kalsipper, fillingar och långkallingar

Håll språket i strama tyglar! Så ljuder det vanligen ur denna blogg. Men ibland måste man dra på smilbanden. Till radioprogrammet Ring P1 ringde en liten flicka med följande fundering: ”Det heter långkalsonger, men kalsonger är ju vad killar har. Borde inte då såna med långa ben för tjejer heta långtrosor?”

 
Några dar senare ringde en person till samma program och hävdade att flickan hade rätt: ”Det låter rimligt och du kan bestämma själv om det ska heta långtrosa. Det är vi som använder språket som bestämmer och börjar du och dina kompisar kalla dessa plagg för långtrosor så kanske ordet kommer att bli vanligt.”

Det är svårt att invända mot någon av dessa två, att människor reflekterar över språkliga uttryck är tvärtom kul. I min skalle finns emellertid (som bekant?) ett stort aber angående det där förslaget till flickan, men diskussionen får vänta till imorgon.

Vad gäller underbrallor har herrvarianten hetat kalsonger så länge jag kan minnas. Trosorna är nog inte lika gamla. SAOB hittar visserligen ett par, d v s har med två tros-belägg från 1949 resp 1958, men under 50- och 60-talen (åtminstone) använde jag och min omgivning ett ord som ”underbyxor”. I SAOL från 1950 finns ordet ”trosa” inte upptaget, men däremot i efterföljande upplaga, 1973. I SAOL:s förelöpare, Ordbok öfver svenska språket (A F Dalin, 1850-53) är det ordning och reda. De damplagg som förr i världen kallades ”benkläder” sägs vara: ”Ett mera städadt uttryck för ordet Byxor.”

Paradoxer i andras meningsbyggnad och kanske även i den egna

Om man försöker sätta rubriker på de olika språkeländen som pågår så blir det väl bara två. Påverkan från engelska är den största. Underavdelningarna kan benämnas Ett fåtal vettiga lån, Många förbaskat onödiga och Såna som blir helt fel (t ex ”sägning”, se gårdagens inlägg, som gått en tokväg från engelskans ”saying” – med helt annan innebörd).

Den andra rubriken måste bli nåt i stil med Vettlöst pladder utan grund och eftertanke. Låt mig ge ett exempel på sådant snömosspråk: ”Jag känner nånstans ändå att vi får vara nöjda med detta”. Det finns en fråga att ställa till den som talar på det viset: ”Var nånstans sa du att du känner det där du sa?”

 
I spåren av coronaviruset följer en massa uttryck som också sprider sig fort som attan: Hur många gånger har man inte hört uttrycket ”rulla ut” som väl bara betyder ”starta, sätta igång”? Ett annat yttrande (en ”sägning”, haha) löd: ”Detta är potentiellt allvarligt.”

 
”Potentiellt” har synonymer som ”slumrande, latent” m fl, och innebär alltså att något som ännu inte är allvarligt kan bli det. Den som ägnar en stunds filosoferande åt yttrandet inser att det mesta kan vara potentiellt allvarligt.

 
En ytterligare filosofistund ägnades åt (det gällde nog vaccinet) utsagan ”det blir en temporär fördröjning”. Få se nu. En fördröjning betyder att något är försenat. Temporär betyder tillfällig. Vad är egentligen en tillfällig fördröjning? Så gick tankarna. När fördröjningen upphör att vara tillfällig blir den permanent. Och vad vore en permanent fördröjning?

 
Vad jag vill med allt detta snack? Jo, förmodligen påstå att ordet ”fördröjning” i sig är heltäckande och beskriver vad det är frågan om. Inte för att jag riktigt förstår vad jag säger, men nog går tankarna till den flygande pilen. Eller haren och sköldpaddan. Läsaren vill kalla detta "det dunkelt sagda som är det dunkelt tänkta”? Schår. Om detta är jag inte ensam.

🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇🐢🐇

Det är viktigt att veta att en "sägning" helt enkelt är en "felsägning"

Det måste upprepas då och då: Här sitter ingen felfinnare-i-största-allmänhet och hoar. Att individer uttrycker sig felaktigt är inget att bråka om. Men när knasgerjer visar sig utgöra ett mönster – ja, då är det dags att språka, bråka och sbråka om saken.

 
En ”sägning”, sa alltså en journalist. Vid en googling hittar man ordet på ställen som inte bara är prat på Facebook, Twitter el likn. Här exempel från en s k kvällstidning: ”Det var då han stod för en sägning som snart skulle komma att kablas ut över hela världen”. Spektaklet Bingolotto, tidskrifter m fl använder ordet ”sägning” –  man frågar sig hur i helsicke detta kunnat uppstå.

 
Ingen av de stora ”svenska.se/tre/ har med ordet. I SAOB finns det, men då endast som del av ord med förleden ”upp-, fel-, nej-” och ”replik-sägning”. Vad gäller nya och gamla ordböcker står klart: Det existerar inte. På något ställe tas något som liknar ordet upp och är då en particip i ett fast uttryck: ”Skam till sägandes”.

 
På engelska finns begreppet ”saying” som förutom den typiska pågåendeformen som slutat på -ing också är ett substantiv. Men problemet med substantivet, ”a saying”, tycks vara att det står för talesätt, ordspråk och yttranden av liknande karaktär. Och se på fanken, där använde jag det ord som den unge radioreportern (och alla andra som går att googla fram) skulle ha använt: ”Jag är väl inte den enda som hört det yttrandet?” (Eller meningen, uttrycket m fl synonymer.)

 
Sens moralen är den vanliga: Folk tar uttryck från engelska för att uttalet liknar det svenska. Med den tekniken sabbar man båda språken för sig själv. Och kanske andra.

Att backa bandet innebär inte alltid att man vill backa bandet

I går skrev jag att andras ordförråd krymper. Det är en näsvis sak att säga eftersom det framgår att det är ”mina” (läs: min generations) ord som i hög grad försvinner. Men, och på det kan man slå sig i backen, det kommer en mängd nya. Särskilt såna som inte imponerar på en.

 
Undertecknads språkåsikter drar till sig en hel del gliringar som i första hand går ut på att hög ålder är anledning till ens invändningar. Tja, det ligger en del i det, den som levt i en annan tid har präglats av andra värderingar och, inte minst, språk!

 
Men man kan bortse från generationstugget och ställa frågan: Vill folk ha ett språk som så många som möjligt av alla svensktalande kan använda och göra sig förstådda med?

 
Varje dag hör jag ord som inte finns. Än så länge går det att gissa sig till innebörden, man ”förstår” p g a sammanhanget. Men det blir allt oftare jag ”lyssnar OM” för att höra/begripa vad som verkligen sas. Nu finns teknik för att lyssna igen och igen, det går att ”backa bandet”. Ha, förresten! Med ”backa bandet” menar jag den konkreta betydelsen, nämligen att spela om det senaste avsnittet i radio, tv, poddar eller vad det nu handlar om. Betydelsen av det moderna ”backa bandet” är att återgå till en tidigare, enklare, tillvaro.

 
Förutom sådana slags tolkningar från den som bor i en kökkenmödding händer det att en hel del ord och uttryck inte kan härledas eller hittas i ordböcker.

 
Häromdagen sa en yngre radioreporter apropå en mening någon yttrat till honom: ”Jag är väl inte den enda som hört den sägningen”. Hur kommenterar man en sån sak? Uppgiften till i morgon är att söka efter ordet ”sägning”. Låter som barnspråk.