I denna blogg inte bara öses och klistras det. Utan svärs också

Kulturnytt: Gårdagens inlägg slutade med en kulturell referens. Eller markör. Vad den korrekta termen än är så har en av rollfigurerna i August Strindbergs ”Ett drömspel” liksom undertecknad gått bananas. ”Jag klistrar, jag klistrar”, upprepar hon i en scen som beskrivits föreställa något kvävande. Det finns en massa dårar inom litteraturen och andra konstarter, varför inte sälla sig till dem? Jag öser på!

En av alla frågor man kan ställa sig är varför skapligt uppburna medier (eller myndigheter/institutioner) inte bemödar sig om ett tydligare språk. Vill gärna poängtera att det inte behöver vara stilistiskt högtstående, men hör på det här: "Hur förlängningen kommer att se ut och hur avvecklingen kommer fungera i praktiken kommer man återkomma till."

Om en sån mening säger jag ”oerhört slappt språk”. Det gör jag också om nästa, (där jag även kommer lägga till en kommentar om uteblivet ”att”).

Spridning i Sälen kommer spridas i hela landet

Kanske finns det någon epidemiolog som fattar det här, men ursäkta: Är det inte det här pandemins kärna? Att viruset sprids genom dem som sprider det?  Även om man accepterar innehållet är formuleringen kass. (Och f ö saknar jag infinitivmärket på vissa ställen)

Dagens sista exempel visar ett lika slappt eller, snarare, okoncist språk. Eller på renare svenska ”vaffan, kan man skriva så här”?

Städerna slåss om att få nästa väg till Danmark

Om någon kan förklara ”nästa väg till Danmark” vore det bra. Här finns den vanliga känslan av engelsk påverkan, även om det är svårt att lista ut exakt hur. Sammanfattningen av dagens inlägg är SVÄRORD!

Här sitter en annan och öser med sin lilla sil utan framgång

Det händer att undertecknad diskuterar språket med andra rabiater (varning, ordet just påhittat). En del av dem är översättare och sitter likaså och sliter sitt hår dagligen.

 
Övriga säger sitt vanliga: ”äsch, bry dig inte så förbannat, du kan ändå inget göra”. Nej, det är sant. Jag återkommer då och då till pojken i sagan som skulle få prinsessan om han uppfyllde ett villkor hennes pappa kungen satt upp: tömma den närbelägna sjön med hjälp av en sil.

 
Men man kan åtminstone vara ett vittne som beskriver en värld där ett kooperativt försäkringsbolag inte skulle kunna skriva en rubrik som:

Spargap mellan män och kvinnor sätts tidigt

Låt oss ”titta på det”, som man säger (med en nutidsklyscha). Först studsar man av ”spargap”, en ovanlig sammansättning (läs gärna gårdagens utfall om dylika). Pojken öser med sin sil och så gör även jag: ”gap” finns visserligen på svenska, men det brukar vanligen betyda ”käften” på människor eller djur. Det senare heter ”mouth” på engelska.

Vad gäller spargapet har man i Sverige använt ”klyfta”, som i ”klyftan mellan fattiga och rika”. Där använder engelskan sitt ”gap” och därför säger vi numera ”gap” i alla lägen. I och för sig skulle ”sparklyfta” låta knäppt också, men spargapet vinner nog i konstighet.

 
Det är inte färdigt än. Vadå ”sätts”, för övrigt? ”Gapet sätts”? Är det svenska? Man måste nog formulera om till något i stil med ”Klyftan mellan mäns och kvinnors sparande uppstår tidigt”. Eller något annat svenskt eftersom det försäkringsbolaget skriver om gäller Sverige.

Jag öser, jag öser.

Att fånga skeenden i ett enda ord: totalomöjlighetsuppgift

I en av alla myndighetsgemensamma (tjusig ny ordbildning under coronas stjärna) pressträffar använde en medicinansvarig ordet ”batch” många gånger: ”Några länder stoppade vaccineringen med en specifik batch/…/… den aktuella batchen...”

Man kan använda ”sats, parti, omgång” eller andra möjliga synonymer för ordet som nog kan låta märkligt i ett svenskt sammanhang. Särskilt när man vill informera den stora allmänheten.

 
Nybildningen ”myndighetsgemensam” nämnde bloggen i inlägget om språket pandemiska (23 februari). Här ska vi fortsätta med fler tillfällighetssammansättningar (det där kanske också var en). Citat ur kvällstidning: ”Region Värmland toalettlarmar: Tvingas låsa butiksdörrar.”

 
Ett verb som ”toalettlarma” – det är nästan så att man jubellarmar! Inte lika roligt blev det för den stackare som efter en festkväll och dåligt omdöme fick ”tequilaböter”. Än mindre kul är innehållet i ”coviddöda”, men håll med om att ordet lyser av sammansättningsglädje!

 
En morgontidning fick till rubriken ”Saucedos nummeroro: Tung”. För undertecknad tog det en bra stund att dechiffrera ”nummeroro”. Det visade sig handla om artistens sångnummer som han ansåg vara jobbigt, tungt, och kände oro inför.

 
Sökandet efter ett annat av dessa knasord ledde till en Facebook-grupp med namnet ”Kvällstidningsord”. Där finner man ”klaffkaos, schlagerskada, fjällskam” och många andra knickedickkonstruktioner.

Nu har vi funderat på att profilera oss och gör då som alla andra

Nä, vi får strama upp oss. Det kom lite mänskliga varumärken (i form av artister) i vägen för en tidigare, minst lika intressant, utredning om platsvarumärken. Gislaved togs upp, men är inte på långa vägar ensamt i vad som tycks vara en platsvarumärkespandemi för kommuner.

För Sundsvall finns liknande planer:

 
Platsvarumärket Sundsvall ägs gemensamt av alla som bor och verkar i Sundsvall. För att säkra välfärden och säkerställa att invånarna kan leva ett gott och hållbart liv i Sundsvall över tid, behövs en stark tillväxt.

De flesta av Sveriges kommuner verkar, sedan förhållandevis kort tid, ha ett ”platsvarumärke”. Det kan säkert vara kul, men en snabbkoll visar att dessa märken består av oroväckande lika formuleringar. Ens tankar åker snabbt ut i större geografiska områden: Jorden krymper och detsamma verkar ske med allt mänskligt liv, all mänsklig verksamhet. Folk strävar efter att se likadana ut, tänka samma saker, använda samma språk, t o m samma jädrans ord.

 
Allt detta som utvecklats till strömlinjeformer i kubik färdas lustigt nog parallellt med en strävan efter att vara unik och utmärka sig som individ. Vore det inte så sorgligt skulle man skratta sig fördärvad.

Den som skriver en blogg åt andra faller lätt i egna gropar

Sådär som jag skämtade igår bör man inte göra. Rubriken ”Navigare necesse est – liksom sexualare, vad det verkar” är ju obegriplig för vem som helst som inte är jag. Vi tar itu med den.

 
Latin är inget jag kan, endast några få sentenser. Av dem lyder en: ”Navigare necesse est” som betyder ”det är nödvändigt att segla”. Den latinska ordföljden är en annan och ordagrant står: ”segla nödvändigt är”. Infinitiven ”navigare” har ändelsen ”-are” som är ganska eller mycket ovanlig, längre än hit går inte mina latinkunskaper. Här ett till exempel: ”Laborare est orare”. Det betyder ”att arbeta är att be” (vad 17 som nu menas med det).

I alla fall försökte jag vara rolig genom att sätta en latinsk ändelse på ett svenskt verb som inte ens finns! Man får tänka sig att det existerade och infinitiven var ”att sexuala”. Då kunde man säga saker som ”sexualar inte en del artister lite väl mycket?” och mena det jag skrev i förrförra (och förra) inlägget. Där avsågs att de beter sig lite konstigt eftersom de under sången också ser ut som om de deltar i annan slags, intimare, verksamhet.

 
Jahapp. Och då skulle den nämnda rubriken ”Navigare necesse est – liksom sexualare, vad det verkar” betyda något i stil med: Det är nödvändigt att segla, liksom även bete sig överdrivet fjompigt när man sjunger, som det verkar”.

 
Just det – en sån sak går inte att förstå. Man ska anstränga sig för att vara mycket tydlig om man nu skriver för sådana massor av läsare som denna blogg har. Och den (Sbråk) har ju egentligen som syfte att uppmuntra människor till att använda ett så gemensamt och så korrekt språk som möjligt. Men är det någon som hör ens bön? ”Laborare est orare”, s a s.

PS Jäklar! Igår utlovades en förklaring för Gislaved. Den får anstå. Till morgondagen

Navigare necesse est – liksom även sexualare, verkar det som

Denna blogg ger (medvetet) inga kommentarsmöjligheter. Och bloggaren själv kan inget annat utröna om sina läsare än det antal som läst något inlägg (eller hamnat där av misstag). I går var antalet större än när det harvas och mals om språkgrejer. Orsaken är lätt att lista ut, texten skrevs av en förvirrad äldre feminist som tappat kompassen.

 
Men eftersom denna tant går till botten med allt kommer här något som ska kasta ljus över hur de olika världsbilder folk kan ha. Undertecknad tror alltså inte att det är smart av unga feminister att klä (av) sig samt agera på så vis som (förr, måste man väl tillägga) mest brukade glädja och göda det som på vår tids språk kallas ”den manliga blicken”.

 
Nu pågår uppenbarligen ett försök att vända på detta faktum. För oss äldre kan det vara svårbegripligt, men här är några rader från den unga generation som alltså verkar se saken från ett helt annat håll. Raderna är hämtade ur en nätpublikation vid namn Fågelfenix.se:

Hela poängen med feminismen är att kvinnor ska få en chans att vara sexuella och uttrycka sin sexualitet (precis som män) utan att bli sexualiserade. Det är en avgörande skillnad som handlar om fritt uttryck och objektifiering.

För den som önskar mer upplysning är adressen http://www.fagelfenix.se/kvinnliga-artister-som-ocksa-ar-feministiska-forebilder/

 
Nå. Detta var ett av femhundrafjorton exempel på att ens sätt att tänka inte längre har någon bäring, som det så vackert heter med ett ord från konsten att navigera.

 
Åter alltså till platsvarumärkena, lika tydliga i framtoning som nutida feminister. Ta bara Gislaved, t ex, här lite ur ”identitetsmanualen” för kommunen:

För att vi ska uppfattas som trovärdiga och seriösa är det viktigt att alla följer den grafiska profilen. Det stärker Gislaveds kommun som avsändare och ger en enhetlig identitet utåt samtidigt som det visar en tillhörighet. Alla verksamheter i organisationen, även de som har särprofileringar, ska använda sig av kommunlogotypen.

Nu är inte Gislaved här och kan förklara sig, men det ska ske på denna plats i morgon.

Kvidsjungande, ålande objekt med stark känsla för feminism

Nej. Platsvarumärkena (se i går) får vänta en dag som denna, 8 mars, kring vilken numera ett himla hallå utbryter. Ibland på sätt som den som varit med ett tag anser kontraproduktiva.

Först måste tillstås att tusentals, kanske miljoner, människor har arbetat/arbetar för att ge kvinnor bättre villkor på diverse områden. I sökande efter olika slags feminism hamnade jag på sajten ”Maktsalongen”, som räknade till (minst) åtta. Bland särartsfeminism, liberal feminism m fl, fanns även den som passar sbråkmakaren bäst: ”radikalfeminism”. Fast fan vet.

 
En företeelse som under lång tid varit förbryllande är mängden kvinnliga artister, framför allt sångerskor, som hävdar en stark feministisk övertygelse. Verbalt brukar de inte komma så mycket längre än till klatschiga slagord som ”girlpower” eller (den jag just ramlade över) ”I’m not here to please” (”jag är inte här för att behaga”). De har rejält ”påbättrade” utseenden (operationer, smink) och kvider fram låtar om sin feministiska styrka samtidigt som de ålar minimalt klädda runt på scenen. Rörelsernas formspråk är förbluffande likt dem från strippklubbar och porrfilmer.

 
Hur dessa apparitioner hänger ihop med ”starka feministiska budskap” är något som kommer att förbli höljt i dunkel för undertecknad om inte någon med annan insikt lyfter på förlåten.