Det var förstås inte helt allvarligt: från andra delar av landet vet inte alla att det bor väschöttar(västgötar) resp öschöttar (östgötar) i Västergötland och Östergötland. Det går inte att begära av sörlänningar att de ska kalla städer i Norrland ”Ume, Pite” och ”Lule”. Men det är enklast att följa sitt modersmåls riksspråkregler för uttal av utländska platser.
Vi säger inte [Landen] utan London, inte Deutschland utan Tyskland. Inte heller kallar vi Schweiz ”die Schweiz" [di schvaits], som schweizare kan säga om sitt hemland. Med bestämd artikel! Däremot har vi en svensk uttalsvariant för just det landet, nämligen vad personen som ringt Ring P1 (se gårdagens inlägg) ville tala om.
I det samtalet visade programledaren prov på (sin vanliga) höga-hästar-attityd och sa bl a ”Jamen vi säger ju inte [pari] som fransmännen gör för Paris”. Nä, just det, vi säger [schveits] men inte [sveitsch]. Som om det inte var nog undrade programledaren om inte feluttalet snarare ”är lite gulligt”. Den som ringde sa även att det är oförskämt att inte bemöda sig om att uttala alla namn rätt, inte minst gäller det personnamn.
Från min tid på en lokaltidning var det absolut viktigast att tidningen stavade personnamn på det sätt människor själva skrev dem. Korrekturläsare fick snällt acceptera att någon kallade sig Helené. En gammal kompis som var lärare tog en elev med just det namnet på allvar och uttalade det med betoning på slut-e-et. Flickan protesterade och sa att hon hette Helen (med betoning och tydligt e-ljud på andra e-et). Läraren berättade vad accenten gjorde till uttalet och fick förmodligen en amenherregud-blick. En sån som P1-gubben säkert också hade.
Men nog hade vi en del problem med Anderzhon, Chenneth och Annétthe.
