Är ens eget motsträviga sätta-klackarna-i-backen-beteende ett tecken på ålderdom, så är de halvgamlas ett tecken på önskan att hänga med och hänga på och hänga med ungdomen. Ungdomen själv genomskådar även de halvgamla, så det är kört och kokt och stekt från början.
Orkar inte börja pladdra om partikelverb kontra fasta konstruktioner med betonade verb plus (vanligen) preposition. Skillnaden är t ex ”läsa om” boken (läsa den en gång till) och ”läsa om” boken (läsa om den i tidningen). Infödda svenskar eller de med jättebra språköra klarar de här varianterna som annars är mycket svåra att lära sig.
Men vaffanken ”hata på”? Bara för att unga börjat använda uttrycket på mer eller mindre sociala medier? AS ger exempel som ”Sluta hata på HV71-spelarna.” Sen kommer den vanliga harangen om att uttrycket redan funnits i si och så många år och – nu citeras AS själv:
Det är förstås fritt fram att ogilla nyheter i språket. Men personligen ser jag inte poängen med att hata på något som bidrar till att ge svenskan fler nyanser.
I svenskan finns ”skälla på/ gräla på/racka ner på” och med säkerhet fler. I hastigheten kan jag tänka mig ”gnälla på” och ”klanka (ner) på” samt, värre, t o m ”spy på”. Utan ”på” finns ”kritisera, banna, klandra, klanka” och en hel hop. Om det är nyanser man vill ha.
Men var snäll och peta inte på ”hata”, ett oerhört starkt verb i sig och som borde förbehållas de riktigt allvarliga sammanhangen. Det om något bidrar till nyanser, om än inte de vackra. Ord som sällan användes förr var, förutom ”hata", även förnedra, hota, förödmjuka”. Nu viner de i luften hela tiden, något som mer tyder på vår tid som en delvis mer förråad, delvis överkänslig värld, än att "man teg om allt förr", som det brukar heta.
Dixi.
