lördag 18 oktober 2025

Bekännelser ur en dubbel personlighets avgrundsdjupa inre

Om det man uppvisar är en juxtaposition till ens persona (se gårdagens epistel) vete tusan, men nåt dubbelt är det. Ödet gav mig under några år ett jobb som hade med KULTUR att göra och i vuxen ålder utsattes jag för det sprängämnet. Som bekant väcker bara ordet "kultur" många olika känslor hos människorna.

Jobbet blev i sig en utbildning och det smälte även ihop med den lite lägre ansedda sysslan korrekturläsning OCH en barndom utan vare sig någon utpräglad egen talang eller styrning i någon som helst bildningsväg. Detta utgjorde en långsam tabula rasa där olika erfarenheter krafsades ner.

Det var inte svårt att känna respekt inför olika slags kulturutövare. Publiken till dessa, däremot, kunde det vara knepigare med. I en del sammanhang märkte man exempelvis av fjäsk samt överdriven och inställsam beundran. Det är ännu svårt att stå med en fot i ett läger man uppfattar som seriöst medan den andra foten står kvar i en folkligare mylla där man måste hantera eviga fördomar. Bland dem finns det välkända verbala utbrottet ”Ska det där vara konst? Jag skulle kunna göra nåt mycket bättre”. Märkligt nog kan man bli strängare av att ständigt vistas i två läger.

För egen del skiljer jag på nöje och kultur, vilket kan störa omgivningen. Den folkliga härkomsten har nämligen haft en god sak med sig: att skilja dessa båda åt säger inget om vad som är ”fint” och ”fult”. Gafflandet om saken är förfärlig. Och allt detta redovisande kom ur juxtapositionen! Den är, enligt Wikipedia, ett substantiv som innebär:

placering eller att vara placerad i närheten, eller sida vid sida av något, ofta för att jämföra eller kontrastera två element för att visa likheter eller skillnader.

Man ska inte flina åt eller förakta sånt som är allvar för andra, men definitionen av juxtapositionen kan få en att inte veta vilket ben man ska stå på. Eller tro sig vara barnet som ser att kejsaren är naken.

fredag 17 oktober 2025

Persona, kära generationskamrater, är mer än en Bergmanfilm

Man måste – ibland t o m vill man – förstå vad som berättas för en i radio, tv och tidningar. Eller ”vad som kommuniceras”, som det heter på dagens mer utbroderade svenska. I det program som skärskådades i gårdagens Sbråk sas om en modepersonlighet att något var ”en juxtaposition till hennes persona”.

Sådana utsagor känns utmanande för dem av oss som undrar vad som menas. ”Persona” tillhör vår tids många favoritbegrepp inom den s k kultursfären och passerar väl oftast den kända vägen, in genom ena örat och ut genom andra. Denna gång tänkte jag ”nu jäklar ska här tas itu med personan”. De tre svenska stora ordböckerna gjorde det enkelt: Persona betyder ”personlighet” (SAOL). Den aktuellare SO gav mer (?) kött på benen: ”personlighet som någon väljer att visa upp för om­världen”. Jahapp, så träder vi längre in i vår ultraindividualiserade värld, där "visa upp" hör till de största konsterna.

I SAOB fanns ordet endast med i exempel (från latinet, gissar jag) från 15- och 1600-talen, känt i vår tid genom uttrycket ”persona non grata”. SO, däremot, säger att det är belagt sedan 1973. Svära på något är vanskligt, men en ytlig koll antyder att schweiziske psykologen Carl Gustav Jung ligger bakom det moderna begreppet ”persona”. Wikipedia säger att han beskrev det

som den "roll" individer spelar i sociala sammanhang, alltså det beteende som de visar upp för omvärlden – "en sorts mask som är konstruerad dels för att göra ett intryck på andra, och dels för att dölja individens sanna natur"

Nu blir det så knepigt att ens egen persona måste söka andlig frid i naturen för att se efter om den har några trattkantareller att erbjuda. Juxtapositionen jäser och marineras en stund till.

torsdag 16 oktober 2025

Ironiskt om ikoniskt. Övrig modeterminologi går lyssnaren förbi

Ens ideologiska skygglappar (se gårdagsinläggets sista mening) sitter som berget, men ideologi kanske låter som en fel vald term. Nåväl, Wikipedia förklarar den så här: ”En ideologi är en uppsättning sammanhängande idéer om hur exempelvis ett samhälle ska organiseras och styras”. Nu är man lite mer blygsam och vill inte påstå att det går att ha åsikter om hur samhället ska styras: sätt in språket i dess ställe i W-citatet!

Som en illustration tas i dag ett radioprogram som handlar om mode och ibland kan vara riktigt intressant. Men hur det talas om ämnet kan man ha invändningar emot och nedan följer ett antal meningar och ord från ett 25 minuter långt program.

Vi måste bara toucha/…/ en händelse

Vad ska han göra för preview

De vill höra din take på hans reveal

Bring him on!

En expansion av hennes hälsobrand
(det handlar om en amerikansk skådespelares företag)

Hon har gjort wellness till fashion

Det finns ytterligare två aktualitetskrokar på henne

En juxtaposition till hennes persona

Ja, obviously!

Folk stannar till och tänker: WHAT???

Skaffa ett lifestylebrand

Modemärket adderas in i hennes imperium

I början av denna modespråkssoppa fördes – det måste tilläggas i hederlighetens namn! – ett längre och ironiskt (tack för det!) samtal om det väldigt ofta använda ordet ”ikoniskt”. Programledaren var även en smula kallsinnig inför "magiskt”. Sedan lång tid har det också funnits anledning att tröttna på att mycket beskrivs som "episkt" och "historiskt". Många tycker dock uppenbarligen att dessa ord behövs.

onsdag 15 oktober 2025

Ska man till syvende och sist blunda för det som pågår språkligt?

Vissa tvingas bära skygglappar, andra kanske bör - för att behålla sitt mentala lugn     Bild: Andre Engels, Unsplash
   
För några dagar sen citerades på denna plats en person som sa (angående Nobelpriset) att det blir ”en bass (buzz) kring litteraturen". Denne talade även om ”receptionen av priset”, och med det avsågs nog  ”mottagandet” av priset. Reception är väl ännu mest förknippat med diskar där kunder av alla slag tas emot: i hotell, idrottsanläggningar, konferenslokaler och liknande.

(Detta är en dag när anteckningar ur den långa listan tas upp, det kan vara vad fan som helst.) Ett exempel handlade om risk för en kö, kanske gällde det trafik, kanske nåt ställe dit många ringde: en telefonkö. Om detta sa en annan person: ”Stänger man det här pajlar det upp sig nån annanstans”. Engelska ”pile up” ligger bestämt bakom.

Förhoppningsvis är detta något folk bara säger, ska de skriva frasen blir det till att välja mellan ”pajla” och ”pila” och det senare får väl betraktas som upptaget i svenskan. Hur som helst betyder användningen av engelska ”pile up” de svenska ”läggas på hög, staplas, travas, packas”.

Hörde även någon ”tweaka” något för hårt, och det låter ju inte bra, föreställer man sig. Det innebär ”nypa, klämma, vrida häftigt”, säger ens ordbok från 1969. Den som vill bli ännu mer upplyst kan läsa om ordet ”tweak” på en sajt som heter ”freeride.se”.

Somliga inlägg där är från 2001, så "tweaken" är nog ett känt fackord som ramlat ut ur skidvärlden. Apropå facksnack finns det folk i min närhet (och utanför) som gärna skulle tillämpa nästa exempel på mig. Ingen engelska denna gång, bara någon som uttryckte sig kul: ”Det har gått ideologiska skygglappar i det här”.

tisdag 14 oktober 2025

Oss väderkvarnar emellan: Vi tänker aldrig resa våra händer!

Engelskan står inte alltid för det uppenbara stöket i språket! Såvitt man kan begripa är dagens första exempel ett bevis på detta. I en rikstidning berättades om amerikanske presidentens framgångar och om honom stod i en rubrik: ”Hyllades till skyarna”.

Ånej, tänker en gamling, antingen ”höjdes” han ”till skyarna” eller så ”hyllades” han. Helt enkelt. Det är svårt att föreställa sig framtiden för ett språk som ändras lite hipp som happ, ständigt. Men enligt språkvetarna är dessa förändringar naturliga och en rikedom, så vem är en annan att döma?

En tydligare engelskpåverkan kunde dock skönjas i den bråkiga partiledardebatten i SVT härförleden. Det förekom handuppräckning i en fråga och när programledaren undrade varför en av partiledarna inte räckte upp handen sa hon: ”Det är upp till dem [de andra] hur de väljer att resa sin hand eller inte”. Är jag rätt underrättad heter ”räcka upp handen” på engelska ”raise one's hand”.

Programledaren ställde då frågan: ”Varför är det mindre självklart för dig att lyfta handen?” Naturligtvis är alla dessa konstiga språkturer sånt som göder en sbråkbloggare. Som sådan har man aldrig kunnat tänka sig att säga ”resa” eller ”lyfta handen” när man menar ”räcka upp” den. Det finns säkert kontexter (förr sa vi sammanhang) där man kan handskas lite hur som helst med språket, men denna stelbenta blogg är ute efter det mer seriösa folkets sätt att tala: politiker, medier, myndighetspersoner, undervisningsväsense.

Informanten P är inne på samma linje som de massivt (enormt, alltså) liberala språkvetarna: Det går inget att göra eftersom ”det är så här nu” och man får gilla läget. P tillägger: ”Du inser att det du håller på med är väderkvarnsvevande, va?”

Jo, på det kan P och resten av babblarna hoppa opp och sätta sig! Tänk bara på väderkvarnarnas fina arbete genom tiderna!

måndag 13 oktober 2025

Man kan undra över de konstiga uttalen av vanliga svenska ord

Nu har det varit så mycket babbel om sånt som inte intresserar folk att vi tar oss an ett lättare anslag. Och koncentrerar oss på uttalet! (Läsaren jublar och skriker ÄNTLIGEN!) Först ett erkännande (en bekännelse, alltså, inte lovprisande, ordet har fler betydelser) som gäller irritation av andras uttal. Nog har det väl länge varit märkligt – mer än så! – att en hel massa (ingen överdrift denna gång) människor som jobbar inom medierna säger POGRAM?

Hur går det till? De klarar ju det andra r-et och säger inte POGAM. Vad är i görningen, tänker man, och ger sig inte. Samt blir inte enbart upprörd, utan samlar ihop några vanliga ord ytterligare som verkar vara svåra uttalsmässigt: egentligen, ordentligt och institution.

Som de flesta måste ha hört säger många: ”ijänkligen, ordenklitt, instutition”. Går man ordenklitt (stavningsprogrammet reagerar inte på mitt skämtsamma tilltag!) till väga kan man själv känna (fråga inte hur) att det faktiskt är enklare att säga ”pogram”. Men då borde det även vara lättare att säga pofet, potest, pocess, pognos, pogress, podukt med flera.

Vad gäller ”instutition” är det konstigt såtillvida att det inte verkar svårt för folk att säga ”institut”. Även om -i- och -u- artikuleras på olika sätt (testa själv och lägg märke till vad munnen gör) kvarstår faktum: Den som kan säga ”institut” borde klara ”institution”. De är naturligtvis svåra och kanske främmande ord för många, men man hör även att de som jobbar på institutioner inte kan uttala sin arbetsplats.

”Egentligen” och ”ordentligt” kan förklaras med att -n- ofta påverkar bredvidliggande ljud i ord. Säger man t ex ”anka, skänka” så drar n-et åt g-hålletoch låter "angka, skängka". Uttalas n-et i dessa ord med enbart ett strikt n-ljud låter det konstigt.

Men nu stavas ju de båda exempelorden (egentligen och ordentligt) med -nt- och inte -nk- och då finns ingen annan förklaring än slöhet. Eller att man har verkliga problem med delar av talapparaten.

söndag 12 oktober 2025

Tvåspråkighet ingen blandad konfekt, snarare en blandad konfetti

                                                                                                                         Bild Jason Dent, Unsplash
”Whina”, ett av gårdagsinläggets sista ord: vad menas? Jo, några yngreäldre (ca 40 år) i min närhet använder det som jag i går. Fler exempel: Vad whinar de om? Han ska alltid whina om småsaker. En vanlig översättning av ordet ”whine” är ”gnälla”. På engelska uttalas det [oajn],
m a o som början av uttalet i ”white”. OK. Nu säger en del svenskar [oajna] och några skriver ”whina”. Engelska ordet för webbplats, "site", har åkt in i SAOL och SO som ”sajt”, så kanske ”whina” bör skrivas ”oajna”.

I ett radioprogram om Nobelpriset i litteratur sa en person: ”Det blir en bass kring litteraturen”. Det lät så: ”bass”. Man kunde räkna ut att det var ”buzz” som avsågs och då hitta fler på nätet: ”Vi hade en buzz runt bandet”. Engelska ordet betyder ”surr, rykte, prat” m m.

En del glosor (och även fraser samt hela meningar) utsägs i sin helhet på engelska, vissa till hälften av varje språk, ibland försvenskat (med t ex verbböjningen som ”whina” fast i övrigt med engelsk stavning) eller helt översatta men känns ovana och konstiga. En fras som ”jag kunde inte bry mig mindre” (”I could not care less”) har satt sig fast i svenskan och vinner över de gamla ”jag bryr mig inte /om det/” eller ”det struntar jag i”.

Den som skärskådar språket och glor på det under lupp, ser de ord vi slänger ur oss, eller slängs oss, som en blandad konfetti. Det finns inga standardisera/n/de normer nånstans, inte i skola, medier – ingenstans. Det är redan svårt att tolka de allt mer individualiserade språkvarianterna, som i sig är resultat av klass, ursprung, utbildning, politisk eller vilken jädrans tillhörighet som helst.

Man fruktar att sättet att tala/skriva blir socialt skiljande, kanske mer än i forna dagar, då ett ”stabilare” språk användes av fler i befolkningen. Lena L-P antyder i sin text att svenskan och engelskan redan samexisterar i Sverige: ”I dag vet vi att den parallellspråkighet som språkvården länge förordat är verklighet”. Men, fortsätter hon: ”Parallellspråkighet kräver viss likställighet mellan språken som ska användas parallellt”.

”Likställighet” är knappast dagens verklighet. Och svenskars kunskaper i engelska är ingen homogent lyckad historia heller. Vad är svenska i dag? Och i framtiden? Samma frågor kan ställas om dagens engelska och vart den tar vägen? Kommer språkens samexistens att se likadan ut för alla? Kan man undra.