Hur hitta hem om man knappt har en smula kvar av modersmålet?

Ja, jisses, en bare löver å löver: lovar runt och håller tunt. Likt en samtida amerikansk president som gör ett antal utfästelser per dag och sen glömmer dem. Och på denna plats i förrgår, stod det om en fortsättning som skulle ha publicerats i går. Vad ska bloggens fem läsare tycka?

Nå, tråden från senaste inlägget tas upp. Min egen ariadnetråd, alltså, inte de nya trådar som numera skapas i olika forum (som vi kallade fora förr). Läs förresten på Wikipedia om grekiska mytologins Ariadne och hennes knep för att få Theseus att hitta ur en grotta dit han skickats på ett uppdrag. Begreppet Ariadnetråd är, skriver W, ”synonymt med ledtråd, ett hjälpmedel för att komma ur svårigheter som man invecklats i”. (Lite som Hans och Greta fast de hade otur med sina knep*)

Jo: det fenomen jag anser vara ganska nytt är att barn och ungdomar talar engelska med varann. På bussar, gator och torg ropar de sina OH MAJ GADD! och sen förklaringar (också på engelska) till vad det är de fått dåndimpen av. Det här gäller såvitt jag begriper (tjuvlyssnar och tjuvstuderar ju som bekant) såväl svensksvenska ungdomar som unga från andra länder med modersmål som varken är svenska eller engelska.

Facktidskriften Vi lärare tog upp ämnet i januari 2022 med artikeln ”Barn talar engelska hellre än svenska”. Där beskriver lärare denna intressanta/hemska företeelse att unga ofta samtalar med varann på ett andra, eller tredje, språk, och ofta från förskoleålder. Det är nästan omöjligt att ha åsikter om saken, och föräldrar är ofta imponerade över barnens färdigheter i engelska eftersom de själva inte är så bra på språket i fråga). Den här vågen av ett språkbyte på väg går inte att hejda, modersmålet mister sin mentala klangbotten.

Och jag inser, tro inget annat, hur larvigt det är att sitta här och värna om ett språk som snart är gånget åt fanders. Men man kan, med samma intensitet som de barn och ungdomar som väljer ett annat språk för sina kommunikationer, fortsätta på sin egen väg. Envetet. VSB.



* Hans och Greta föstes iväg från hemmet, men hade råkat höra föräldrarnas hemska planer och smart nog samlat vita stenar. Dem kastade de efter sig när de tvingades ut i skogen och kunde med stenarnas hjälp hitta tillbaka. Barnen slängdes ut på nytt utan chans att få tag i fler stenar. I stället kastade de brödsmulor efter sig, men dem åt fåglar upp. Hans och Greta gick vilse igen och hamnade hos en häxa, som tänkte äta upp dem. Sen gick det ändå bra på nåt vis, vad man minns.

Försvar, förklar* och ursäkt för det skruttiga gerontologiska minnet

Visserligen upprepar sig även unga nu för tiden. Trettiofem- och femtioåringar berättar samma saker om igen och här sitter en som känner sig störtsäker på att det inte hände en själv vid så pass låga åldrar. Men det finns med all säkerhet förklaringar som digitalisering och internet.

Vi hade inte störtfloder av budskap, information, tv- och dataspel, serier att sträcktitta på samt annan underhållning som nu tar upp större delen av människors lediga tid. Jag vet yngre som beklagar oss: ”Vad tråkigt ni måste ha haft”. Det är lika svårt att formulera ett bra svar som det är att få dessa sönderunderhållna att lyssna till det svaret.

Anno dazumal, som man kan minnas det, hade folk fullt upp med att leva sina liv. De hade likheter med människors liv i dag, men också väldiga olikheter. Det fanns så mycket man ännu inte kunde tänka sig, önska sig, längta efter – man visste inte hur mycket som fattades en. (Det senaste läses ironiskt.) Detsamma sa ens föräldrar som kom från ett längre-bakåt-anno-dazumal och förfärades över allt vi bortskämda ungar ville ha: en docka, ett elektriskt tåg, en fotboll, en Fem-bok eller den spännande "Ett elddop på Singleton".

Och så där höll det väl på bakåt, till tidernas begynnelse. Inte så många nu levande har lekt bondgård med djur av kottar och pinnar (men jag känner några som gjort det), inte heller hade de dockor som var vedträn och några omlindade trasor till kläder.

Få se, hur började detta inlägg? Jo, med att allt fler yngre glömmer fortare än förr. Har man carte blanche i form av hög ålder, känns glömskan inte riktigt lika illa, men lika fan är den påträngande, och allt oftare är man osäker på vad exempelvis denna blogg innehållit. Denna gång gäller det en artikel i tidningen Vi lärare. Den måste rimligen ha tagits upp, den är närmare fyra år gammal, och jag borde ha stött på den tidigare i samband med ett fenomen som jag anser vara nytt. Men där fick man fikon. Vi får ta det i morgon.


*Ja, man tar sig friheter!

Framtidens frågetecken: dör språken ut med varje ny generation?

Det är inte dumt att läsa eller lyssna/se på saker man inte riktigt begriper. Tänker förstås inte på tilltagande krigsgalenskap utan sådant som, exempelvis, Vetenskapens värld i SVT eller Filosofiska rummet i P1. Det senaste (eller så var det en av de repriser som blivit legio) var just P1-programmet och denna gång hade lyssnarna ställt frågor, där en löd:

Är det omoraliskt att vi låter de döda bestämma över de levande? Varför måste vi till exempel följa Alfred Nobels testamente över hundra år efter hans död? Vanliga arv brukar övergå till nu levande som sedan får bestämma över egendomen.

Mellan ”filosoferna” utbröt förstås en diskussion om hur mycket man förväntas låta de döda bestämma. Det är verkligen en grannlaga uppgift att handskas med arv, får eller bör man ändra i stiftelsers stadgar eller testamenten? Några av oss som levt rätt länge vet hur det kan gå med de dödas intentioner: si och så.

En av de medverkande sa nåt självklart (dock för färre och färre, beroende på att vår värld blir mer och mer historielös) om att de döda bestämmer i en kulturskapande mening: mängde av människor som levt tidigare har bland annat skapat det språk vi använder. På många sätt har alltså de döda format våra liv: ”vi glömmer hur aktivt Det Döda är!” sa en i programmet.

Att vara människa i dag är att sitta mitt emellan historiens gigantiska byggstenar OCH de framtida byggblock som tillfälligt huggs ut. Det vore nog en fördel att försöka hålla fast i en del av historiens vingslag (se där ett riktigt dåligt bildligt uttryck!), men dessa fläktar förgäves (ett lika kasst…) för det Moderna Folket.

Varje gång jag sätter på min dator kommer vädermeddelanden gällande dagen. Man kan nog se dem som budskap – kommande från de ännu inte levande,  dem vars språk kommer att låta ungefär på liknande sätt:

Temperaturer att sjunka nästa måndag
Hög pollen imorgon
Diskret luftkvalitet

Låga temps som kommer att släppa nästa onsdag 

Det stod ”nästa måndag” med två dagar kvar till det vi skulle kalla ”nu på måndag”. Detsamma gällde ”nästa onsdag”, med tre dagar kvar. Svårt att avgöra om det är engelsk påverkan eller outvecklad AI-skit, men förmodligen kommer sådan kommunikation att bli vanligare.

Komprimera och förklara händelser i rubriker är en svår syssla

Den som skriver en sådan rubrik som till gårdagens inlägg ska kanske inte diskutera rubriksättning, men bloggen är laglöst land. Rubriker i tidningar och andra medier har blivit ett sorgebarn numera, men är det nån som bryr sig? Kanske jag ändå, lite grann. Kanske även andra som på något sätt haft att göra med tidningar och/eller redigering i andra sammanhang. En gång till: rubrikerna i den här bloggen är lite hejsansvejsan (liksom en del annat som skrivs härstädes), men den ligger utanför gängse kutym och regler.

Men jag har ändrat rubriklängden under åren. Lustigt nog kändes det om än inte nödvändigt så kul att utnyttja hela raden. Nog om det. Ibland försöker jag vara lite skämtsam, men putslustigheten faller lätt på hälleberget: man kan inte räkna med att andra har lika rörigt funtade hjärnor som man själv!

Vara rolig i rubriker sågs nästan som en styggelse förr – om det inte gällde en text på ”lätta sidan”, den som hade olika namn i olika blaskor. Häromdan fanns dock en svåravgörbar (hm, ingen markering från stavningskollen) rubrik i DN: ”Nattligt utegångsförbud kan pågå i dagar”. Det handlade om kaoset i Los Angeles och den aningens ofrivilligt (?) komiska kombinationen av ord skulle ha undvikits förr i världen.

En annan, mer stilmässig historia var rubriken ”Skattesänkningar tar ner regeringens betyg”. Vaddå ”tar ner”, tänker man först, men det vore inte snyggt att skriva ”Skattesänkningar sänker regeringens betyg”. Men, se! Tryckte man  på rubriken i webbtidningen ändrades den till en annan, när man väl var ”inne” i artikeln: ”Skattesänkningar och utsläpp ger regeringen lågt betyg”. Enkel och elegant lösning.

Ett sista exempel som man kan studsa till lite av om man är lagd åt sådant finlir: ”Bil har kört ner i vattnet i Norge – allvarligt”. Så där blir det ofta av den nya vrålsnabba rapportering som inte känner till vidden av olyckan genast. Ändå är det något som verkar fel: har en bil kört ner i vattnet så är det nästan alltid allvarligt. Om inte nån knuffat ner en tom bil (i Norge), vilket kanske inte skulle vara en nyhet i en rikstidning i Sverige.

Det börjar halvspännande och slutar med många busshållsplatser

I går utlovades en spännande fortsättning och det var möjligen överord, men äsch, döm själva. Det gäller i alla fall tendensen hos alla (de flesta, då) svenskar (tyvärr även den som skriver detta) att plötsligt – out of the blue, liksom – trycka ur sig ett engelskt ord eller dito fras. Vi har ett språk, man måste påminna sig detta. Nu skulle förstås ”plötsligt” vara det som låge närmare till hands i förra meningen och det är knappast helballt.

Begreppet som citerades igår kom från ett radioprogram om psalmer och den nya psalmbok som ska ”provsjungas” och som man får ha synpunkter på fram till slutet av 2026. I samtal med två sakkunniga talade en av dem om (minns som vanligt inte sammanhanget, men det kan den klurige tänka ut) om psalmer som en ”top-down-rörelse”. De uppifrån-neråt-rörelser jag känner till är golf och vinprovning, bl a, som överklassen blev snuvad på när sysselsättningarna togs över av kreti och pleti.

Ja, herregud. Och tillbaka till experterna i radion. Den andre av dem berättade hur folk förr ”kunde psalmen by heart”. I min tidiga barndom lärde jag mig det svenska ordet för "by heart". Det var ”utantill”.

Nu kommer annat ur exempelrullorna. Någon (politiker, tror jag) sa att ett beslut ”godtogs i konsensus”. Synonymer.se ger många varianter på konsensus, bl a: enighet, samförstånd, samstämmighet, samsyn, samtycke, harmoni, enhällighet.   

Spolar bort s-et? Bild Frankie Fouganthin (Wikipedia)

Tråkigt nog hörde jag någon i dag säga "busshållsplats". Trist nog googlade jag dessutom denna felstavning och fann en mängd. Den fanns i tidningar, kartor, Sveriges radio, museer. Konstigt. Man håller med den person som beskrev felsägningen så här på forumet Allt för föräldrar: ”Varför säger så många nuförtiden busshållsplats ist f busshållplats, som ju är mycket lättare att

säga (och korrekt)?"

PS Mer om felaktigt foge-s kan sökas i bloggen, 23 oktober och 16 november 2024

Hur kul är det att tvingas sitta på lektionen i fucking värdegrund?

Ofta är det kul att tjuvlyssna på folk. Eller så är det sorgligt av många anledningar. Egentligen är tjuvlyssna inte rätt ord, det låter ju elakt nyfiket eller liknande. Nu är inte heller det engelska rakt-av-snodda ”överhöra” något jag vill använda, men kan erkänna att ordet täcker fenomenet bättre: man bara råkar höra ett samtal mellan några personer som står/sitter i ens närhet.

”Du kom inte på fucking värdegrunden! Det var aaaastråkigt, jag sov i två timmar”. En flicka i 15–16-årsåldern riktade sig i anklagande ton till kompisen som tydligen bestämt sig för att skippa lektionen ”värdegrund”.

Ordet har varit i omlopp i flera år nu, och jag är inte helt säker på att jag själv i den åldern inte sett till att ”fucking” missa ”värdegrunden”. Men det går inte att jämföra. Vi hade den mer omkring oss, utan att den hade ett namn och behövde vara ett skolämne. ALLT var inte bättre förr, men tittar man i den berömda backspegeln samt försöker dagtinga med sitt minne, fanns enkelt uttryckt en fostran, som till stor del sköttes av folket självt.

Inte för att det vore nån vidare upplevelse att behöva diskutera den här saken ihop med andra människor i olika åldrar, men man får ta och lita på sin egen känsla av hur det var och hur det blitt! Mång fnyser åt ordet ”värdegrund”, och så långt vore dumt att gå, men det är väldigt svårt att tvinga på folk beteenden man själv tycker är självklart vackra och fina. Såna bör nog gå andra hållet: inifrån/nerifrån och upp. Vilket leder till ett annat fucking begrepp som jag överhörde från radion: ”top-downrörelse”. Läs den spännande fortsättningen i morgon!

Hör på det här, då! En annars vilt klagande brister ut i lovord!

En blogg som den här riskerar att låta gnällig och klagande. Det är inte konstigt med tanke på att det är språkets (av mig upplevda, då, för guds skull) fall som avhandlas. En blogg med ett enda ämne som dessutom är på fallrepet – kan det bli annat än höga klagovisor?

Men se det så här: om två gamla bekantingar möts på gatan och den ene frågar den andre hur denne mår, kan svaret bli: ”Jorå, fina fisken, huvet upp och fötterna ner”. Sen dör ofta samtalet. Eller så frågar den andre den förste samma sak och svaret blir ett annat: en hel del bekymmer. Med barnen, jobbet, hälsan och så vidare.

Då kan ett intressant samtal utspinna sig – under förutsättning av att man inte ogillar varann från början, förstås. Det negativa kan alltid, om det inte är alltför tragiskt, vara rätt så positivt. Det klagas alldeles för mycket på de klagande, det är vad denna dags epistel går ut på.

Å andra sidan är man inte den som inte kan vända på en femöring. Därför beskriver jag nu en annan sida av just mig. Men det ska inte bli någon vana. Alltnog, det gäller de positiva (glad musik spelas här) åtaganden jag tar på mig, helt frivilligt.

Om jag hör (ser) någon tala på ett ovanligt bra sätt mejlar eller sms-ar jag den personen och säger det. Senast i den raden är Julia Ravanis, doktor i teknikhistoria. Sbråkbloggen brukar ligga lågt med läs- och lyssnartips, övriga världen ger tillräckligt av sådana, så: ett undantag. 

Lyssna på henne i senaste God morgon världen i P1. Avsnittet rubriceras ”Bakom algoritmerna gömmer sig hårt, praktiskt arbete” och handlar om en del av digitaliseringens historia, den på 1960-talet. Ämnet är intressant i sig, men Julia R har också den inte helt vanliga talangen att hon berättar så att man verkligen vill lyssna. Dels till själva historien, men inte minst för att hon talar sällsynt väl.