Julens glada budskap förmedlas i år med personaliserade linjer!

När det sinar i ens digitala anteckningsbok – ja, ett Worddokument som klottrats i – så är det bara att ta en sväng runt huset för att hitta de analoga excerpterna. Här görs en blygsam jämförelse med hur man arbetat under tidernas lopp med enorma mängder av excerptlappar för att sammanställa den jättestora SAOB. De utgjorde alltså grunden: på dem stod uppslagsorden och vad som kunde tänkas höra till dessa glosor.

Mina motsvarande anteckningar ligger och dräller överallt, det är klotter på reklamblad, på tidskrifter, kvitton eller vilka små lappar som helst som ännu inte skrivits in i Worddokument. En av dessa anteckningar är ganska så ny. Det var en kulturpersonlighet (tv) som samtalade med en poet och sa: ”det finns en linje som går så här…”. En "rad" på engelska, en textrad eller sångrad, heter ”a line”.

Så här låter större delen av befolkningen, beroende på hur genomdränkt den samtidigt är i anglosaxiska språk. Den övriga delen tycker nog bara att man pratar konstigt. Som i följande kommersiella budskap (tv-reklam!) om en adventskalender. Nu skriker och lyser det visserligen översättningar samt nordamerikansk kultur över sådant, men tilltagen påverkar framför allt barn, eftersom de, i det här fallet, är målgruppen.

Alltnog. Här handlade det om en tomte som ”har fyra personaliserade meddelanden” till köparen av denna produkt. Ett antal snabba sökningar ger följande resultat: man kan nog på svenska säga ”personliga meddelanden”. Nätet har miljarders ”personalized gifts”, muggar, kammar, kuddar, nyckelringar som det står ”Lisa” eller ”Lasse” på. I kalendern önskar säkert tomten god jul till ”Kevin” eller ”Cassandra”. Läsaren har nog sett och hört en mängd gåvor av detta slag och som näppeligen överraskar någon nu levande människa.

I vilka språkliga sällskap vill man helst vara? Röda presidenters?

Det är lätt att bli knäpp i skallen av alltför ingående funderingar kring språket, dess roll och användare (visst ja, brukare, heter det nu). Man är väl vad som förr i världen kallades förläst. Egentligen användes ordet om dem som de flesta inte kunde förstå eftersom de (de förlästa) hade andra kunskaper i något än gemene man. Nu gäller det förstås inte undertecknad, det modernare ordet nördig är nog mer korrekt.

En slagning på "förläst" ger ett roligt resultat från SO, som är ”en deskriptiv definitionsordbok utgiven 2009 av Svenska Akademien; en ny utgåva utkom digitalt 2021. Den är betydligt mer detaljrik än den vanliga ordlistan (SAOL), då den innehåller betydelsebeskrivningar och många exempel på användning.” (Wikipedia)

I denna digitala utgåva beskrivs ”förläst” så här: ”som ägnat sig åt intensiva bokliga studier och där­igenom ofta blivit något världs­frånvänd, opraktisk etc”. Bokliga studier är att ta i, men kanske har ens ögon och öron blivit felkalibrerade av att vistas i en språklig djungel. Det som bättre beskriver saken (d v s mig) är som sagt odet ”nörd”. SAOL: ”person som har ett stort special­intresse och som där­för kan verka ngt enkel­spårig”.

Enkelspårig, varför inte? När man går djupt in i orden och grammatiken är det ofrånkomligt att även skärskåda sitt eget enkelspåriga språk. Går det att förstå? Kanske skulle man ge sig på ”automatisk skrift”? En sådan är ”en litterär metod som innebär att man försöker direkt återge vad som kommer fram ur det omedvetna eller från yttre krafter såsom andeväsen”.
     

Aha, andeväsen. Då blir det svårt även för en enkel nörd. Men här fortsätter beskrivningen: ”tanken är att ’skapa’ utan kontrollerande förnuft och utan estetiska och moraliska överväganden”. (de två citaten är från Wikipedia). Men det låter inte så lockande som när man i ungdomen första gången hörde talas om den automatiska skriften. Nu påminner det mer om en amerikansk f d samt nyvald presidents språkhantering.

För att upprätta sbråkbloggens något vimsiga stil är det bättre att benämna den ”inre monolog”, eller som det heter på utrikiska, ”stream of consciousness”. Då hamnar man automatiskt (!) i bättre litterärt sällskap än röda presidenters.

Inte lätt att förstå den som skriver, talar eller vevar med armarna

I går utlovades självkritik. Här är en portion. Genast ska sägas att detta inte är någon variant av den kinesiska självkritik som andra s a s tvingade en att genomgå. Nu är det ändå svårt, av olika skäl, att uttala sig om just den kinesiska sysslan, men min egen självkritik har också väldigt lite att göra med miljarder nutida psykologtips och allsköns KBT-läror (sa inte att ALLA är fel!).

Men mycket i genren är jolm och inte rekommenderbart. En terapeutisk inrättning säger: ”Försök att stötta och uppmuntra dig själv när du möter svårigheter. I stället för att bli självkritisk och 'straffa' dig själv när det inte går som du tänkt, ta ett djupt andetag och slappna av”. OK, för många ligger det något lite i det, men det är inget för oss allvarligt självkritiska!

Efter förrförra Sbråkinlägget inträffade nämligen något som händer ibland. Jag råkar läsa texten efteråt och tanken återkommer: ”Så konstigt jag skriver”! Det här är allvarligt menat, ibland förstår jag inte hur jag tänker. Eller vad och varför. Logiken kan halka efter när huvudet går för fort. Det är kanske inte bokstäver enbart i ens texter, det kan vara lite bokstäver i en själv också (skrev jag i går). Ska man låta bajgonns vara bajgonns, det vore enklare.

Men man måste se det från läsarens sida: hur ska den förstå nån som blandar neandertalare och klockor lite hipp som happ. Å andra sidan lär mycket går förlorat i skrivet språk eftersom kroppsspråket sägs spela så stor roll. Men hjälper det hur man ser ut när man babblar på om flera olika saker: det kanske skulle bli ännu värre?

Hur som helst är jag inte bara självkritisk utan väldigt nyfiken också och googlar ordet ”kroppsspråk”. Och HAHAHA, som mycket annat är snacket om det en överdrift och myt! Säger i alla fall sajten Framfot, som även vill att man prenumererar på ”Framgångsmagasinet”. Då osäkrar man sin pilbåge och lägger sig i skydd ett tag. Men samma sak berättas på en mängd andra ställen, och det är inget nytt. Leta på ”kroppsspråk" och läs om hur myten uppstod!

Som om alla ens tillkortakommanden inte vore nog: egna engelskan ligger ibland överst och föreslår ”låt bajgonns vara bajgonns”! Originalet, ”let bygones be bygones” kan ha en mängd svenska översättningar beroende på sammanhanget: ”Låt svunna tider vara (skit alt strunta i det som varit), begrav gamla synder, glöm gammalt groll, glöm den snö som föll i fjol”.

Låg hastighet och hinder i vägen: använd då tjugo-i-fyra-greppet!

Hur man talar om klockan var på tapeten i gårdagens inlägg. Det finns andra aspekter av tidsangivelser som virvlat runt i undertecknads skalle några år. Vi som fick lära oss tiden av och på analoga klockor har en kunskap, känsla, kanske, som yngre inte kommer att erfara. De får väl annat av den här världen, men det är svårt att veta vad.

I alla fall: jag har tidigare skrivit om de första gångerna moderna fenomen dykt upp i omgivningen. En sådan var en gubbe som talade i mobiltelefon – då helt nytt för mig. Minnet är fastetsat: vi satt i en tågkupé och gubben var viktig. Det förstod man av hans höga röst och alla länder hans firma ”körde på”. Hur det nu såg ut i verkligheten var svårt att föreställa sig: ”Vi kör på Spanien och Tyskland”, meddelade han personen i andra änden av luren – och oss andra i kupén. ”Lur” finns inte längre, även om man kan höra ungdomar (som en lattjo språkdetalj?) kalla mobilen för ”luren”.

Ytterligare en-första-gången-jag-hörde-eller-såg-nåt-nytt. Vi var ett antal obekanta som stod i en hiss. En person ställde frågan till oss alla: ”Vet någon vad klockan är”? En ung kille svarade "13.10" och det lät ovanligt och komiskt. Naturligtvis skedde det här i en annan era, men det gick att räkna ut där och då (mitt favorithatuttryck) att detta var slutet för de läro- och leksaksklockor (stora!) vi utsattes för som barn i undervisningssyfte.

Frågan är hur kommande släkten ska uppfatta en beskrivning som att ”man ska hålla händerna tio-i-två på bilratten”. Å andra sidan, om man googlar ”tio i två” kan man hos Mekonomen (m fl ställen), få läsa att greppet inte funkar bra i dagens bilar med krockkuddar: "Undersökningarna har anvisat att man istället ska hålla ratten i ett kvart-i-tre-grepp – eller rentav tjugo-i-fyra-grepp om man kör i låg hastighet och har många hinder i vägen". De gamla klockorna är alltså ännu användbara, om inte för tidsangivelser, så för positionsditon.

Egentligen hade jag tänkt klaga på mig själv som skribent, men tiden kom i vägen, så det skjuts upp i vanlig ordning. Det är inte bara bokstäver i texten, det är lite bokstäver i en själv också.

Vilket språk var neandertalarnas, och hur ofta slog deras klockor?

Så roliga saker man kommer på om man inte har höga anspråk på underhållning. När man tittar på ordet neandertalare och dess bestämda form neandertalaren samt – detsamma i plural – neandertalarna, kan man få för sig att de talade neander. Men så var det inte (vad man vet), deras namn kommer från platsen där de hittades, Neanderthal. 

Äldre släkting. Wikipedia

Neanderthal hette något annat före mitten av 1800-talet och dessutom, vid en senare stavningsreform (runt 1900), togs h-et bort och namnet skrevs Neandertal. Det märker man inte på nätet där många håller fast vid den äldre stavningen med th. Tyskans der Tal (eller Thal, då) är vårt svenska dal och i just ”Neanderdalen” hittades för inemot ett par hundra år sen fossil av våra förfäder, som levde några hundratusen år före oss. Kanske borde vi kalla dem neanderdalare. Vad och hur de talade vet ingen. Wikipedia skriver:

Både anatomiska och genetiska rön tyder på att neandertalarna hade åtminstone någon form av talat språk. Hur komplext deras språk var är dock omöjligt att säga säkert. Känt är att neandertalarna hade genen FOXP2, som har betydelse för språkutvecklingen, och särskilt den grammatiska förståelsen.

För min egen del har inte FOXP2 slagit igenom, men en härm-gen kan lära en att tala och skriva skapligt utan att för den skull begripa den abstrakta grammatiken. Detsamma är fallet med matematik, man klarar de fyra räknesätten. Däremot blir det värre med sinus, cosinus och partiella differentialekvationer.

Klockan kan man också. Så pass att det låter konstigt när en programpresentatör i radio säger: ”Klockan slår nu 12.44”. Men vad vet man, kanske neandertalarnas klockor slog varje minut.

Man misstänker att neandertalarna också tärnade upp grönsaker

Något mystiskt vilar över adverbet, eller snarare verbpartikeln, ”upp”. Om jag har rätt (50-50!) så var upp-et med bland de första småord som snabbt började omhuldas och användas i svenskan för några decennier sen. Många äldre minns särskilt ”starta upp”. Sen kom ”öppna upp” och fler som är svåra att fiska upp (haha) ur minnet.

Svenskan har väldigt många s k partikelverb med ”upp” som partikel: lägga upp, sätta upp, skiva upp, skriva upp. Det finns dock ett finlir i upp-andet, vi slår upp (igen!) det på Wiktionary, kallad ”den fria ordboken”, som berättar att detta "upp" beskriver något av följande: 1) från liggande till stående läge. Exempel: Hon satte sig upp. Klockan är åtta, dags att kliva upp. 2) från slutet till öppet läge. Exempel: Dansösen rev upp hela kjolen på en spik.

Sen kommer det komplicerade: 3) allmänt perfektiverande verbpartikel - i denna användning ibland utbytbart mot ned eller ner. Exempel: Vi delade upp päronen mellan oss. Vem skall ringa upp honom? Jag har skrivit upp det i anteckningsblocket (även: skrivit ned eller skrivit ner ned samma betydelse).

Perfektiverande? Här måste en annan instans anlitas. SAOB klassar ordet "perfektiverande" som språkvetenskapligt (förstås!): ”om verbforms aspekt eller aktionsart: angivande ett fullbordande, ett inträdande, en vändpunkt, en övergång, ett resultat o. dyl.” Det vore att ta i att ropa JAHA, PÅ DET VISET! Förklaringen överlämnas till dem som är kapabla att förstå.

Ursprunget till dagens drapa fanns i ett recept som föreslog att man skulle ”tärna upp” brödet. Den urgamla språksjälen hoppade högt: ”tärna upp”? Visst låter det någorlunda bekant, men ändå fel, såtillvida att undertecknad enbart ”tärnat” saker utan minsta ”upp".

Och här kommer nåt konstigt. Ordböcker (av skapligt seriöst slag) ger enbart ”tärna smör, rödbetor, äpplen” och annat tärnbart. Engelska verbet tycks vara ”dice” (samma som substantivet för ”tärning”) och här föreslår även engelska ordböcker ”dice the butter/beetroots and apples”, likaså utan ”up”. Letar man utanför dessa lexikon tärnar folk upp grejer hej vilt, såväl de svensk- som engelskspråkiga. De senare använder alltså ”dice up”. Är längtan efter ett ”upp” lika stark i andra länder, är det en neandertalgen som talar? Och vill tärna upp?

I huvudet sjunger gamla poplåtar att man ska släppa ner sitt hår

Ägnade lite tid ytterligare åt uttrycket från i går: ”samma samma”. Många verkar vara inne på min åsikt, att det borde heta ”samma lika” på svenska. Man hittar rätt många av den frasen på nätet, däremot mindre av engelska ”same same” (utan den tydligen ”thailändska” varianten som fortsätter ”but different”), men det är näst intill omöjligt att tolka ord, begrepp etc i den textsmet som vår tids digitala framgångar vispat ihop.

I slutändan bestämmer och skapar varje individ sitt eget språk, ett tidigare mer enhetligt dito lyser allt starkare med sin frånvaro. En del av oss äldre använder en del vändningar som började som slang och etablerades allt mer för att sen tyna långsamt bort. Många ungdomar förstår inte "pjuck, plånka, barr".

Det var också i kraft av ålder det gick att tolka en skribent som uppmanade (det gällde sport eller en konsert) folk att ”släppa ner håret lite”. Det klingar av gammaldags poplåtar i ens skalle och de sjunger sånt som ”let your hair (hang) down”. Nån gång gick det väl även upp för en del av oss att det inte handlade om det rent konkreta ”släppa ner/ut håret”.

Om uttrycket ännu används vete tusan, men i Cambridge Dicitonary står det först om ”let your hair down” att uttrycket är ”old-fashioned, informal”. Innebörden beskrivs så här: ”to allow yourself to behave much more freely than usual and enjoy yourself.” Förr (och kanske även nu) har det hetat ”släpp loss, lite, vetja”. Till exempel.

Sbråk släpper aldrig loss utan vandrar oavbrutet och mödosamt på språkets smala väg, den väg som till helvetet bär (hoppsan, där kom forntiden och klippte till igen!). Nå. Efter att ha hört tusentals som ”vaknar upp” när de bara menar ”vaknar” utan att ha legat i en dvala som de vaknar upp ur, kunde ännu ett upp-ande-beteende läggas till mina övriga samlingar.

Men detta får vänta till imorgon. Man är väl smart och vet vad klipphängare innebär för att hålla spänningen vid liv.

Vad skulle döda ha sagt och tyckt om de levat? Samma samma?

Man måste ibland ställa sig på de dödas sida. I dag börjar inlägget med det som ofta är lika förfärligt som språkets yttre (dess form), och det är innehållet. Tycker jag alltså, är bäst att tillägga, likt public service: för det finns ju andra som tycker annat! Det rör ändå just ett radioprogram i dag, ett som jag snabbt stängde av eftersom det inledningsvis beskrevs på ett rätt så dumt sätt med knepiga spekulationer.

Dessa gällde visserligen fiktiva personer, men ändå! Här misstänks att Karl-Oskar och Kristina (Vilhelm Mobergs utvandrare) ”hade röstat på Trump”. Nu lyssnade jag alltså inte på programmet, så någon liten brasklapp ska väl hållas upp (eller vad man nu gör med dem), men själva idén är ändå befängd.

Första gången det här slog mig var när någon, ett antal år efter Tage Danielssons död, hade mage att säga: ”Så här skulle nog T D ha sagt”. Den som levt några år vet att vissa förutsättningar för vad man tycker ändras och rubbas på. Det kan ske av yttre förändringar, större eller mindre: personliga ställningstaganden kan inte alltid vara ristade i sten.

För en del människor är inte livet, åsikter, känslor samma samma alltid. Nej, det där var inget språkligt förbiseende, man hör det gång efter annan, och nu var det en journalist som skrev att något var ”samma samma”. Sånt kan få en att börja tänka. Visst har svenskar ibland sagt ”samma lika” för att lite småskojigt betona att något är exakt likadant?

Ja, och vad säger en ens tankar då? Jo, ofta hör man även ett engelskt uttryck: ”same same but different”. Här tar något intressant vid när man söker efter det: uttrycket sägs mest användas i Thaliand! Exemplet som ges är (på flera ställen, t ex i Urban Dictionary) att en kund frågar en försäljare: "Is this a real Rolex?" och försäljaren svarar: " Yes sir, same same but different".

Utan att ha annat på fötter än en gammaldags och utgången språkkänsla, anser jag att ”samma lika” vore bättre än ”samma samma” som ovan nämnde journalist skrev.

Citat om bakfoten och konstiga mullvadar på ryggen, AI, hjälp oss!

Visserligen är mullvadar inte så stora, men på ryggen vill man inte ha dem. Bild: Dieder Plu, Wikipedia 

Vanligen och för det mesta, sysslar sbråkbloggen med de mer relevanta och allvarliga problemen som dyker upp i nutidssvenskan. Men det är svårt att låta bli roliga felöversättningar och andra lattjolajbansformuleringar. Ofta skriver jag ner sådant utan att notera eller minnas källan, och här är ett par sådana. Den första: Hon skapar roligt innehåll om böcker.

Den typen av mening är kul så det räcker, men med vetskap om hur underlig världen är googlar jag orden ”skapa innehåll”. En översatt sida på Wikipedia säger att ”innehållsskapande omfattar olika aktiviteter, inklusive underhåll och uppdatering av webbplatser, bloggande, artikelskrivning, fotografi, video, onlinekommentarer, konton i sociala medier och redigering och distribution av digitala medier”.

Det finns m a o även de som skapar roligt innehåll om innehåll, eller hur man ska uttrycka saken. Man känner sig enkel, men nästan bra till mods av allt man inte förstår. Nästa skojighet fanns på en AI-app om hudåkommor. Det verkar som om exempelmeningen (dagens andra) skickats in av en person (alternativt är påhittad) till denna app och där stod: Jag ville berätta att jag såg en konstig mullvad på ryggen på min bror och jag kollade det med …/.

Problemet för såväl svenskans som den artificiella intelligensens vidkommande i detta fall är att engelskans ”mole” kan betyda såväl ”mullvad” som ”leverfläck”. Men det här ska väl AI snart klara av. Vem vet, kanske är man behjälplig bara genom att skriva om saken här? Det är mycket man inte kan räkna ut med örona. Och för guds skull, AI: ”räkna ut något med örona” måste hanteras försiktigt, annars kan det bli fel.

Det skulle komma mer här, men eftersom bloggarens hjärna kokat över får det anstå till morgondagen. Och på tal om det skrev Lorenzo de’ Medici följande ”Gör dig glad, men skynda bara, morgondagen känner ingen”. Fast på italienska. På något ställe påstods Cristiano Ronaldo ligga bakom citatet. Det är farligt att googla.

Vi är många som inte har mycket att säga men ändå gör det

För att ha insikter om att det är svårt att ha bestämda åsikter om NÅGONTING är man förvånansvärt babblig. Men vad göra, det är allas vår lott. Mja, förresten, många vet inte hur fastnaglade vi är lite till mans i vår egen tid och vårt eget rum. Och varför börjar man tänka på en sån sak? Jo, man läser andra tvärsäkra åsiktsmakare. Som exempelvis Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen, där han i en DN-krönika meddelar följande om du-reformen:

Det finns en föreställning om att Sverige skrotade tilltal med ni och unisont gick över till du på 1960-talet. Så var det inte. Visst växlade den stora majoriteten över till du. Men trots du-reformens genombrott levde ni kvar i en del sammanhang.

Det eventuella ”ni” som A S påstår ”levde kvar” förde efterhand en rätt tynande tillvaro. Klart man inte kan säga att hundra procent av invånarna slutade med ”ni”, men personligen, och ett kvarts sekel yngre än A S, minns jag nästan inget niande alls efter 60-talets slut. Vad som däremot hänt är att bruket av ”ni” snarare återuppstått.

För ett par, tre decennier sedan började folk i allmänhet – kanske dock mest varianter av medelklassen – anamma det som tidigare varit de än ”högre” klassernas bruk av vanor som hade med mat, vin, golf, kläder, vett och etikett att göra. Förstå detta rätt: människorna dessförinnan var inga slarviga sluskar, men oj, vad de (vi) plötsligt började värdera annat i livet. Ytan blev viktigare och viktigare i nya egocentrerade tider.

Personligen har jag länge suttit med tappad haka (flera stycken, egentligen) de senast gångna decennierna. Och då måste man ju ändå anses vara ett vittne, åtminstone till NÅGOT, om man nu känner av en tydlig förändring. A S fortsätter att kommentera nuläget så här:

Ni används i synnerhet i servicesituationer och till främmande personer. Dessutom tycker yngre i betydligt större utsträckning att ni är artigt medan äldre ofta uppfattar det som nedlåtande. Den negativa synen på ni är en kvarleva från tiden före du-reformen när det var ett tilltal som främst användes uppifrån och ner i den sociala hierarkin.

Åter tillbaka till mina tankar: ”Ni” låter i mina öron tillgjort och larvigt, men påminner inte om några hierarkier eftersom jag personligen och som mycket ung – när du-reformen tog fart – inte kände av dem så starkt.

Vad det här inlägget försöker säga att det kan vara vanskligt att tala om flydda dagar samt vad de som levde då tänkte och tyckte. Det gäller också de ännu levande som var med om turerna kring "ni" och "du". Att de unga i dag anser niandet vara artigt är fullt möjligt, men vad de i övrigt tycker om/känner inför ”du” respektive ”ni” är svårt att veta.

Faller för jämnan i försåtliga fällor trots försök att förhindra dem

Att det äter sig in är otäckt. Man måste skita i det, men det kan bli skrämmande. Störst problem erbjuder de enkla orden och deras möjliga kombinationer. Ta det enkla ”gå efter någon”. På svenska innebär det dels att man ”går och hämtar” någon: ”Gå efter Lasse, det här kan han säkert”. Dels kan det handla om en position: ”Jag gå efter Susanne här på stigen".

Och så har vi den engelska importen ”gå efter” som kan betyda ”jaga, ge sig på, följa efter, försöka få tag i” med flera. Här ett citat ur en tidning i den verkliga världen: ”Jag tycker nog att man i första hand ska gå efter dem som är mer drivande i brottsligheten”. Kanske har jag fattat fel, men man hör då och då detta ”go after” i engelskspråkiga filmer när det handlar om att jaga en skurk eller liknande.

I en sms-konversation häromdagen skulle vi, ett par stycken, bestämma tid och plats för att gå ut och fika. När vi var överens svarade en av kompisarna ”can’t wait”. Det är, ifall någon missat den saken, ett uttryck för glädje över vad som bestämts och att man önskar att ögonblicket för denna fikastund redan vore inne.

Den mest relevanta översättningarna är ”jag kan inte ge mig till tåls, jag kan knappt bärga mig, jag längtar/tills vi ses/”. Det senare är mer lämpligt vid romantiska möten: är det kompisar som ska träffas låter nog längtandet lite överspänt. Grundbetydelsen kan förstås sägas vara ”jag kan inte vänta”, men nu är det så här det står till med särskilda uttryck som alla språk är fulla av och som inte alltid kan översättas ord för ord.

För vaddå ”jag kan inte vänta”? Det kan/måste man vanligen. Om någon däremot säger ”I can’t wait all day” – ja, då betyder det på svenska det enkla ”jag kan inte vänta hela dan”. Kanske hittar AI på nåt sätt att överlappa dessa glapp, vad vet man i dag? Men det blir nog ett grovt förenklat mänskligt kommunikationssätt, så hjälp oss alla milda makter.

Rädslan för språklig påverkan slår emellanåt undertecknad, och det som hände i dag, ska nu beskrivas. Vi satt i en bil och glodde på gps-en, men för det område som var målet kändes den föreslagna  riktningen felaktig. Då sa min egen röst: "Vilken konstig [dörekkschönn]". Rösten kom från en som tvingas bli ödmjukare för var dag som går. Ingen kommer undan. Än värre var det amerikanska uttalet, föredrar man brittiska varianten (jag), så heter den [dairekschönn]. Fast på svenska säger man som sagt ”riktning”. OMG m a o.

Något om mode samt även om ode, som det till en grekisk urna

Fortsätter kasta upp fynd på utgrävningsbordet. Eller vänta nu, hur menar jag? Det arkeologiska i bloggen skulle ju bestå av de gamla svenska ord och begrepp vi använde förr för det som i dag sägs på engelska. Jamen, kalla det nutida utgrävningar, då. Dagens exempel kan komma från vem som helst, det är inte alltid som sagespersonen tagits med i mina anteckningar. Nu börjar vi:

”Det är bra för att deala med de vi har omkring oss”. Sa någon och det visar sig drälla av formuleringen ”deala med” när man letar på internetet. Varje gång man tänker en längre stund än en sekund på såna här engelska glosor som flyger runt och ur oss lite till mans är det väldigt underligt. ”Deal with” erbjuder inga problem att översätta till svenska: "hantera, handskas med, ta hand om, sköta, behandla” med flera möjligheter.

 

Keats teckning av en urna.
 Wikipedia

”Nu är man i katastrofmode, vi får ta en sak i taget”, yttrades av någon som var med om svåra händelser. Sånt kan bli knepigt, det var inte mode, som i klädstil, personen menade – trots att det uttalades så – utan det engelska ”mode”. Detta kan närmast översättas med ”läge”, men det finns som vanligt fler möjligheter: ”position, ställning”, bland dessa.

Lustigt nog hörde jag samma dag någon prata om det ovanliga ”ode”. Och det komiska i kråksången var att det uttalades på engelska – [öud] – när ordet på svenska utsägs precis som det skrivs, ”ode”. Wikipedia beskriver det som

en högstämd lyrisk dikt till för att hylla något eller någon. Ursprungligen var den rytmisk men orimmad, i likhet med all klassisk litteratur från antiken. Denna grekiska form av hyllningsdikt framfördes som ett ackompanjerat recitativ.

Här nämns också några kända oden, bland dem ”Ode till en grekisk urna” (1819) av den brittiske poeten John Keats. 

Jähäpp, det var dagens skörd.