Man misstänker att neandertalarna också tärnade upp grönsaker

Något mystiskt vilar över adverbet, eller snarare verbpartikeln, ”upp”. Om jag har rätt (50-50!) så var upp-et med bland de första småord som snabbt började omhuldas och användas i svenskan för några decennier sen. Många äldre minns särskilt ”starta upp”. Sen kom ”öppna upp” och fler som är svåra att fiska upp (haha) ur minnet.

Svenskan har väldigt många s k partikelverb med ”upp” som partikel: lägga upp, sätta upp, skiva upp, skriva upp. Det finns dock ett finlir i upp-andet, vi slår upp (igen!) det på Wiktionary, kallad ”den fria ordboken”, som berättar att detta "upp" beskriver något av följande: 1) från liggande till stående läge. Exempel: Hon satte sig upp. Klockan är åtta, dags att kliva upp. 2) från slutet till öppet läge. Exempel: Dansösen rev upp hela kjolen på en spik.

Sen kommer det komplicerade: 3) allmänt perfektiverande verbpartikel - i denna användning ibland utbytbart mot ned eller ner. Exempel: Vi delade upp päronen mellan oss. Vem skall ringa upp honom? Jag har skrivit upp det i anteckningsblocket (även: skrivit ned eller skrivit ner ned samma betydelse).

Perfektiverande? Här måste en annan instans anlitas. SAOB klassar ordet "perfektiverande" som språkvetenskapligt (förstås!): ”om verbforms aspekt eller aktionsart: angivande ett fullbordande, ett inträdande, en vändpunkt, en övergång, ett resultat o. dyl.” Det vore att ta i att ropa JAHA, PÅ DET VISET! Förklaringen överlämnas till dem som är kapabla att förstå.

Ursprunget till dagens drapa fanns i ett recept som föreslog att man skulle ”tärna upp” brödet. Den urgamla språksjälen hoppade högt: ”tärna upp”? Visst låter det någorlunda bekant, men ändå fel, såtillvida att undertecknad enbart ”tärnat” saker utan minsta ”upp".

Och här kommer nåt konstigt. Ordböcker (av skapligt seriöst slag) ger enbart ”tärna smör, rödbetor, äpplen” och annat tärnbart. Engelska verbet tycks vara ”dice” (samma som substantivet för ”tärning”) och här föreslår även engelska ordböcker ”dice the butter/beetroots and apples”, likaså utan ”up”. Letar man utanför dessa lexikon tärnar folk upp grejer hej vilt, såväl de svensk- som engelskspråkiga. De senare använder alltså ”dice up”. Är längtan efter ett ”upp” lika stark i andra länder, är det en neandertalgen som talar? Och vill tärna upp?