Men mycket i genren är jolm och inte rekommenderbart. En terapeutisk inrättning säger: ”Försök att stötta och uppmuntra dig själv när du möter svårigheter. I stället för att bli självkritisk och 'straffa' dig själv när det inte går som du tänkt, ta ett djupt andetag och slappna av”. OK, för många ligger det något lite i det, men det är inget för oss allvarligt självkritiska!
Efter förrförra Sbråkinlägget inträffade nämligen något som händer ibland. Jag råkar läsa texten efteråt och tanken återkommer: ”Så konstigt jag skriver”! Det här är allvarligt menat, ibland förstår jag inte hur jag tänker. Eller vad och varför. Logiken kan halka efter när huvudet går för fort. Det är kanske inte bokstäver enbart i ens texter, det kan vara lite bokstäver i en själv också (skrev jag i går). Ska man låta bajgonns vara bajgonns, det vore enklare.
Men man måste se det från läsarens sida: hur ska den förstå nån som blandar neandertalare och klockor lite hipp som happ. Å andra sidan lär mycket går förlorat i skrivet språk eftersom kroppsspråket sägs spela så stor roll. Men hjälper det hur man ser ut när man babblar på om flera olika saker: det kanske skulle bli ännu värre?
Hur som helst är jag inte bara självkritisk utan väldigt nyfiken också och googlar ordet ”kroppsspråk”. Och HAHAHA, som mycket annat är snacket om det en överdrift och myt! Säger i alla fall sajten Framfot, som även vill att man prenumererar på ”Framgångsmagasinet”. Då osäkrar man sin pilbåge och lägger sig i skydd ett tag. Men samma sak berättas på en mängd andra ställen, och det är inget nytt. Leta på ”kroppsspråk" och läs om hur myten uppstod!
Som om alla ens tillkortakommanden inte vore nog: egna engelskan ligger ibland överst och föreslår ”låt bajgonns vara bajgonns”! Originalet, ”let bygones be bygones” kan ha en mängd svenska översättningar beroende på sammanhanget: ”Låt svunna tider vara (skit alt strunta i det som varit), begrav gamla synder, glöm gammalt groll, glöm den snö som föll i fjol”.
