söndag 3 november 2024

Vi är många som inte har mycket att säga men ändå gör det

För att ha insikter om att det är svårt att ha bestämda åsikter om NÅGONTING är man förvånansvärt babblig. Men vad göra, det är allas vår lott. Mja, förresten, många vet inte hur fastnaglade vi är lite till mans i vår egen tid och vårt eget rum. Och varför börjar man tänka på en sån sak? Jo, man läser andra tvärsäkra åsiktsmakare. Som exempelvis Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen, där han i en DN-krönika meddelar följande om du-reformen:

Det finns en föreställning om att Sverige skrotade tilltal med ni och unisont gick över till du på 1960-talet. Så var det inte. Visst växlade den stora majoriteten över till du. Men trots du-reformens genombrott levde ni kvar i en del sammanhang.

Det eventuella ”ni” som A S påstår ”levde kvar” förde efterhand en rätt tynande tillvaro. Klart man inte kan säga att hundra procent av invånarna slutade med ”ni”, men personligen, och ett kvarts sekel yngre än A S, minns jag nästan inget niande alls efter 60-talets slut. Vad som däremot hänt är att bruket av ”ni” snarare återuppstått.

För ett par, tre decennier sedan började folk i allmänhet – kanske dock mest varianter av medelklassen – anamma det som tidigare varit de än ”högre” klassernas bruk av vanor som hade med mat, vin, golf, kläder, vett och etikett att göra. Förstå detta rätt: människorna dessförinnan var inga slarviga sluskar, men oj, vad de (vi) plötsligt började värdera annat i livet. Ytan blev viktigare och viktigare i nya egocentrerade tider.

Personligen har jag länge suttit med tappad haka (flera stycken, egentligen) de senast gångna decennierna. Och då måste man ju ändå anses vara ett vittne, åtminstone till NÅGOT, om man nu känner av en tydlig förändring. A S fortsätter att kommentera nuläget så här:

Ni används i synnerhet i servicesituationer och till främmande personer. Dessutom tycker yngre i betydligt större utsträckning att ni är artigt medan äldre ofta uppfattar det som nedlåtande. Den negativa synen på ni är en kvarleva från tiden före du-reformen när det var ett tilltal som främst användes uppifrån och ner i den sociala hierarkin.

Åter tillbaka till mina tankar: ”Ni” låter i mina öron tillgjort och larvigt, men påminner inte om några hierarkier eftersom jag personligen och som mycket ung – när du-reformen tog fart – inte kände av dem så starkt.

Vad det här inlägget försöker säga att det kan vara vanskligt att tala om flydda dagar samt vad de som levde då tänkte och tyckte. Det gäller också de ännu levande som var med om turerna kring "ni" och "du". Att de unga i dag anser niandet vara artigt är fullt möjligt, men vad de i övrigt tycker om/känner inför ”du” respektive ”ni” är svårt att veta.