Det händer många nu för tiden: Man blir rasande, eller åtminstone upprörd, över resultat av fenomen man inte fattar ett dyft av. Här ett exempel från häromdan när en nyhetsnotis berättade om konstnärsroboten Ai-Da som fick 10 miljoner kronor för sitt utauktionerade porträtt av matematikern och en av fäderna till moderna datavetenskapen, Alan Turing.
 |
| Konsnären Ai-Da med självporträtt. Leemurz, Wikipedia |
Inte så att jag blev arg på Ai-Da, som inget rår för. Man blir inte arg på datorer på det viset, även om man ibland slår på dem, nej, inte slår PÅ dem, utan ger dem en tjottablänga.
Men en viss ilska la sig
som ett moln över ens annars klarblå himmel (mja). Utan att vara så insatt i
skapande människors liv, slås man ändå av den njugga tilldelningen och inställningen
till kulturell verksamhet.
Men ändå! Att man döper en robot till Ai-Da, det är väl ändå nån slags tribut? Till operakonsten? Och Verdis Aida? Fel, fel, fel. Men rätt kul visar en koll, för roboten har fått namnet av brittiska 1800-talsmatematikern Ada Lovelace, världens första programmerare. Hon var f ö dotter till en av de främsta poeterna inom engelsk romantik, Lord Byron.
Att en robot kan ”skapa” porträtt är inte förvånande, det var länge sen man slutade förvånas över vad ettor och nollor kan åstadkomma, och förresten har jag ingen aning om vad dessa uträttar. förutom ett par nollor. Men tillbaka till Alan T och ett test som bär hans namn, Turingtestet, vilket förklaras (av ”AI-bloggen”) som: "Tanken är att en maskin som klarar Turingtestet ska vara så bra på att imitera mänsklig kommunikation att den inte kan skiljas från en riktig människa i en textbaserad konversation.
För egen del besväras jag av att många helt vanliga, f
d genomsnittsmänniskor börjat tala som datorer och liksom sprungit AI-världen
tillmötes. Varför inte skapa det omvända testet där:
Tanken är att en person som klarar människotestet ska vara så bra på att imitera digital kommunikation att den inte kan skiljas från en riktig maskin i en textbaserad konversation.
