I alla fall: jag har tidigare skrivit om de första gångerna moderna fenomen dykt upp i omgivningen. En sådan var en gubbe som talade i mobiltelefon – då helt nytt för mig. Minnet är fastetsat: vi satt i en tågkupé och gubben var viktig. Det förstod man av hans höga röst och alla länder hans firma ”körde på”. Hur det nu såg ut i verkligheten var svårt att föreställa sig: ”Vi kör på Spanien och Tyskland”, meddelade han personen i andra änden av luren – och oss andra i kupén. ”Lur” finns inte längre, även om man kan höra ungdomar (som en lattjo språkdetalj?) kalla mobilen för ”luren”.
Ytterligare en-första-gången-jag-hörde-eller-såg-nåt-nytt. Vi var ett antal obekanta som stod i en hiss. En person ställde frågan till oss alla: ”Vet någon vad klockan är”? En ung kille svarade "13.10" och det lät ovanligt och komiskt. Naturligtvis skedde det här i en annan era, men det gick att räkna ut där och då (mitt favorithatuttryck) att detta var slutet för de läro- och leksaksklockor (stora!) vi utsattes för som barn i undervisningssyfte.
Frågan är hur kommande släkten ska uppfatta en beskrivning som att ”man ska hålla händerna tio-i-två på bilratten”. Å andra sidan, om man googlar ”tio i två” kan man hos Mekonomen (m fl ställen), få läsa att greppet inte funkar bra i dagens bilar med krockkuddar: "Undersökningarna har anvisat att man istället ska hålla ratten i ett kvart-i-tre-grepp – eller rentav tjugo-i-fyra-grepp om man kör i låg hastighet och har många hinder i vägen". De gamla klockorna är alltså ännu användbara, om inte för tidsangivelser, så för positionsditon.
Egentligen hade jag tänkt klaga på mig själv som skribent, men tiden kom i vägen, så det skjuts upp i vanlig ordning. Det är inte bara bokstäver i texten, det är lite bokstäver i en själv också.
