I vår värklighet finns mycken materia av rumfyllande karaktär

”Det här är färsk materia”, hälsade nyhetsprogramledaren i TV4 kommentatorn till ett av de senaste Trump-utspelen. Man slår i sina gamla ordböcker. Eller nya, kan man säga, för SAOL har generöst  generella betydelser/synonymer för materien: ”ämne, innehåll”. Men SO börjar bra: ”allt som har konkret, fysisk existens i motsats till den andliga världen”. Men läser man vidare har materien betydligt vidare innebörder än dem man varit bekant med.

Som vanligt ligger SAOB bättre till. Artikeln om ordet är av äldre årgång (1943), vilket passar de tankar och känslor ens egen årgång hyser: ”såsom generell beteckning för sådan värklighet som är av rumfyllande (fysisk, kroppslig) karaktär, och i användning som närmast ansluta sig till denna betydelse”.

I engelska, däremot, tycks motsvarigheten ”matter” under lång tid haft väldigt många överförda och bildliga betydelser som ligger spridda i vardagsnära områden – om man jämför med sin "egen" materia.  Äldre synonyma begrepp var urämne, stoff och annat finstämt. Men visst, eftersom nyheterna rörde en person ”i sådan värklighet som är av rumfyllande karaktär”, kanske ”materia” inte är fel valt när allt kommer omkring.

Nu till det svensktsvenska problemområdet! I ett blad stod: “Vi har gjort de åtgärder vi kan göra”. Det går förstås inte att önska språkhistorisk kunskap av nutida skribenter, men är det inte väl många göranden som låter? Etymologiskt betyder åtgärda ”åtgöra, göra åt”, som i den vanliga meningen ”vad ska vi göra åt det här?”. D v s ”hur ska vi åtgärda detta?” I citatet från tidningen står alltså egentligen ”Vi har gjort de saker att göra åt som vi kan göra”.

Frasen vidta åtgärder är en så kallad kollokation, det vill säga två eller fler ord som uppträder tillsammans i en fast fras.

Det kursiva är taget ur en språkspalt i GP. I morgon tänker bloggen kollationera fler kollokationer. Mera materia m a o.

Darra månde presidenters manschetter om det fanns nån ordning!

Annat var det förr, när ärat ens hemlands ”namn flög över jorden”. Till för något decennium sedan var det bara rykten och flygplan som flög över jorden. Vad gäller ryktena var de inte lika snabba som nu. Allt som sas och gjordes hann stötas och blötas, möjligen också revideras och ändras. Nu är det annat. Vad en president skrivit i sitt sanningsmedium, vad en klok eller helknäpp person (vilken som helst av närmare 200 nationaliteter) meddelat på sina sociala medier, går det på sekunder.

Det är väl klart som korvspad att mycket är 1) totalt ointressant, 2) till hjälp för en del eller 3) en katastrof (som om det inte fanns nog av dem). Ibland handlar det om en presidents tvärsäkra uttalanden i medicinska frågor, ibland är problemet felplacerade manschettknappar. 

Bild: Mark Cantle, Unsplash

En intervjuad person i radio sa (vad det nu gällde): ”Man får inte börja darra på manschettknappen”. Vanligen går det till precis så här: man gör nåt annat, slölyssnar, och hör plötsligt ett konstigt ord eller uttryck. Men det har gått så långt att man ofta tvivlar på sina egna kunskaper i takt med att tiden fräter sönder hjärnan. ”Börja darra på manschettknappen”?

Det heter ”darra på manschetten”. SAOB ger för uttrycket både ”manschetten” och ”manschetterna”, men av några knappar syns inte ett spår. Googlar man den intervjuade personens ”darra på manschettknappen” finns ett antal träffar av dem som gör samma fel. Just detta i sig är en bagatell, men tänk på allt som inte är banala småsaker och sprider sig utan att kunna hindras.

Är det kanske dags att lämna spåbranschen och kristallkulan?

Somt rår ingen på, men mycket kan vem som helst prediktera. Kanske kan inte vem som helst använda ordet ”prediktera”, som en gubbe i radion nyligen, men det finns en radda alternativ för nämnde ”vem som helst”: förutse, ana, sia, spå, förutsäga, förespå, förutspå. Kommen längre i sökandet på sajterna svenska.tre och synonymer.se, var det dags att lägga av.

Inte fanns bara hur många möjligheter som helst av ungefärliga synonymer att välja på i olika sammanhang (se resultaten ovan) – det dök även upp en variant av ”prediktera” som lyder ”predicera”. Vad som däremot går att ana, förutse, spå, predicera med mera, med mera, är att den som ständigt försöker förstå det nya språket kan bli tokig, galen, kokobello och vansinnig. För att uttrycka saken milt.

Å andra sidan kan man hålla med alla optimistiska språkvetare som kallar det en rikedom att få fler ord än dem man redan har. Det kan förstås bli lite svårt att förstå varann när några av oss medborgare använder gamla ord och andra enbart har rykande färska i ordförråden.

Lösningen står och väntar i farstun. Oscar Björk, forskare och lärare vid Mälardalens universitet med inriktning mot svenskdidaktik och barns literacyutveckling i förskola och skola, har skrivit en debattartikel i DN (27/9) med rubriken ”Slopa svenskämnet och ersätt med kommunikation”. Där skriver han bl a att

Australien kan tjäna som en inspirationskälla. Där har språkförmåga, eller literacy, inte begränsats till en metod eller ett enskilt ämne, utan har förståtts som en förmåga som genomsyrat hela läroplanen. Begreppet har omfattat både teknisk läs- och skrivförmåga och en bredare social, kritisk och multimodal kompetens.

Och här går en gamling och predikterar att det ska bli svårt att förstå varann! När det bara är att köra multimodal literacy.

Ungefär som att eskamotera Kirk och Spock (i Star Trek-serien)

Bloggens informanter är inte riktigt lika språkallergiska som bloggaren själv, ofta är de rätt gamla och med modersmålsrötter i en annan tid. Den (tiden) inte bara talade annorlunda, den brydde sig dessutom om hur språket lät. Dessa åldringar har blivit rätt lyhörda samt styrs av såväl tuffare skolbakgrund som – därför – starkare intuition.

Informanten M sa sitt milda ”va i h-e säger dom ta i beaktning i stället för ta i beaktande för”? Och bara nån timme senare: ”va i h-e säger dom eskalation istället för eskalering för”? Ja, vad svarar man på sånt? En annan (d v s jag) som är lite bokstavstrogen och fast i ordboksträsket, letar i de tre svenska stora ordböckerna. Där blev det intressant. SAOL ger både ”eskalering” och ”eskalation” i sin utgåva från 2015. SO, den som antagligen visar vägen, pekar framåt och antyder en upptrappning av engelska inflytandet, har enbart med ”eskalation” (2021). SAOB hyser ingetdera av orden, men har säkert "upptrappning”. 

Kirk och Spock ska teleporteras. Wikipedia

Däremot finns verbet ”eskamotera”, med betydelsen ”genom taskspelarkonster eller på ett behändigt eller fiffigt sätt förflytta (något)”. Man kan använda det om samtiden som nästan tvångsmässigt håller på att eskamotera in engelskan i svenskan.

I förstone kan man få för sig att det är engelskans -ing-form som lockar till användande: meteorologerna säger ju inte längre att vädret blir ”uppklarnande” utan använder ”uppklarning”. Men det faller direkt eftersom samtiden föredrar ”eskalation” framför ”eskalering”. Outgrundliga äro nutidens språkvägnar.

Nej, nu skämtas här igen, ”språkvägar”, ska det förstås vara. Men den som vill slå upp det gamla bibelcitatet ”outgrundliga äro Herrens vägar” (lite omstuvat, ur Romarbrevet) kan, som jag, få som första alternativträff ”outgrundliga äro Herrens vägnar”. Drabbas man då av en önskan att slå upp ordet ”vägnar” kan AI svara först av alla                       och säga följande: Exempel på hur "vägnar"                           används: "Jag vill framföra ett stort tack på 

                                                                                       alla som arbetar här vägnar." 

                                          Sannerligen säger jag Eder: Se för bövelen upp för AI!

Är man inte ute och cyklar händer det att man är ute och reser

Kort text i dag, bloggen är ute och reser. Inte ute och cyklar, vilket nu för tiden har två innebörder. I denna stund slår mig att man säkert kan använda verbet ”resa” också, med tanke på det ständiga ”det här var en resa”, som i dag betyder mycket annat än en vanlig resa. Säger någon åt en ”nej, nu är du allt ute och reser”, så förstår man att personen menar ”cyklar” d v s har missuppfattat något. Är läsaren med?

Att dra konkreta handlingar och skeenden ut i det bildliga och överförda är minsann en nutida resa! En annan iakttagelse man kan göra är den hur vissa ord från en viss tid försvinner efterhand – när de blivit så etablerade och upptagna (absorberade) av tidsandan att de inte längre behöver benämnas.

Dit hör ett ord från förra inläggets citat ur en DN-artikel. Där användes ordet ”svengelska”, som man hör mer sällan nu när svengelskan s a s är genomförd. Ej heller talar folk om snuttifieringar, när i våra dagar det Snabba och Korta vunnit terräng genom sociala medier.

Till det försvunna kan man även räkna begreppet ”våldsfilm” som sällan kallas så numera. Väldigt många filmer har betydande och, som den moderne svensken säger, ”explicita” scener av en art man hade svårt att föreställa sig i gången tid. Egentligen skulle man kunna kalla mycket i filmväg vad som helst med ordet ”våld” i. Tja, c’est la guerre, som det heter.

Lite språkligt finlir från 2008 som allteftersom förvandlas till fullir

Lite nygamla nerdykningar i den grammatik och struktur som språkvetare anser vara stabila i svenskan! När man söker efter sådant som jag söker efter, visar sig träffarna ofta vara förhållandevis gamla – om man håller sig till vår tids mått för vad som kallas ”gammalt”.

En belysande text om olika slags påverkan av engelskan på en mängd språk publicerades i DN 2008. Den var skriven av Gunnar Magnusson, docent emeritus i tyska vid Stockholms universitet, och handlade om det man ännu för 17 år sen kallade ”svengelska”. Ingressen löd:

Svenskan infiltreras stadigt av engelskan, både i grammatiken och ordförrådet. Det skapar en rad problem på olika nivåer – men ändå klarar sig svenskan bättre än många andra europeiska språk.

Artikeln beskriver ändå hur alla nordiska länder – liksom övriga Europa – bevittnar ”en allt snabbare anglifiering”. Bl a tas upp att tyskan haft lite lättare att assimilera direktlån från engelska, p g a att båda språken har framförställd bestämd artikel (the, der, die, das):

Svenskan får bland annat problem med den bestämda slut­artikeln på substantiven. Det heter ”der Countdown” på tyska men ”nedräkningen” på svenska, kanske på grund av att ”countdownen” stöter svensk språkkänsla.

I Sbråks samlingar finns exempel ur verkligheten på hur bestämd slutartikel i plurala svenska substantiv verkar vara på väg bort:

Med de här uttalanden från USA
Tidigt på kvällen befinner sig alla sju planeter i vårt solsystem över horisonten samtidigt.
/---/men såna här händelser har en påverkan på de internationella samarbeten och kontaktnäten över hela jordklotet.

Misstanken är att vår vana (av mycken skriven och talad engelska) vid första exemplets engelska motsvarighet ”all seven planets” (eller ”all five cars, all three girls”), gör att svenskt böjningsmönster som kräver ett slut-a i uttalandena, planeterna, samarbetena drabbas. Orsaken kan vara en dold påverkan som Gunnar Magnusson också skrev om 2008. Gissa om det blivit bättre sen dess!

Den värdekonservativa häver ur sig en mängd extrema åsikter

Angående gårdagsinläggets avslutning: Visst är det så att man inte ska kommentera hur en individ klär eller målar sig. Däremot kan man få ha åsikter och undringar om varför så många väljer att se ut som varandra – samtidigt som de hävdar sin unicitet (d v s egenskapen att vara unik). Det är ett av många intressanta tecken i tiden.

Men nu är detta en sbråkblogg, även om andra utvikningar lockar. Tur att man är sin egen chef så ingen stänger av en för alla extrema åsikter man häver ur sig. Som den om att svenska språket visst förändras även på djupet – inte bara på ”ordnivå”.

Ordnivå, förresten, vad ska man säga om utbyte av prefix? Jag förklarar: just idag hördes en person (i God morgon världen, för den som undrar) först använda ordet ”missinformation” för att strax därpå korrigera sig själv och säga ”desinformation”. Eftersom detta miss- (på svenska, på engelska mis-) är ganska vanligt numera, på bekostnad av tidigare svenska prefix, kan man undra. Särskilt när användare korrigerar sig själva.

Ordet missinformation finns inte i svenska ordböcker (men väl i Words stavningsprogram, tydligen). Men det är inte bara att byta ut det mot desinformation, för så här säger Wikipedia:

Oavsiktligt felaktig information (eng. misinformation) är oriktig information som sprids utan insikt om att mottagaren blir felunderrättad eller felinformerad. Begreppet skiljer sig från desinformation, som är avsiktligt spridande av felaktig information.

För språkanvändare, vilket väldigt många av oss är på ett eller annat språk, ökar förvirringen i en tid när globaliseringen påståtts föra oss närmare varann än tvärtom. Hellre att världens alla språk fortsätter ha stark förankring än övergå i det gnuggis-språk världen får nu...

Ens värdekonservatism må vara stark, men ändå bryter den lika starkt mot Wikipedias beskrivning av värdekonservatism:

Värdekonservatism är uppfattningen att samhället bör bevara och förstärka en viss etik, eftersom man anser att den är nödvändig för ett gott samhälle. Värdekonservativa identifierar vanligtvis Västvärldens traditionella kristna etik som den vägledande i samhället.

Första meningen stämmer bra på undertecknad, den andra inte riktigt lika bra.

Tittar inga ungdomar eller de med kolmaskar över ögonen på tv?

Som vanligt blir det en liten följetong i bloggen när språkvetare sagt något i etern, så här kommer lite mer från torsdagens ”Förmiddag i P1”. Där gav programledaren Språkrådets

chef ett förslag på hur man kan skapa intresse för dagens svenska: tävlingar i ordkunskap

och stavning, på bästa sändningstid och helst med kändisar som tävlande.

 

Ung människa, gammal tv - finns de? Bild: Almaz Galimov, Unsplash

Språkrådschefen svarade med ett oförställt roat skratt: ”Tittar ens nån på tv längre”? Kanske inte ens egen utblick sträcker sig ut över hela folket, men personligen är jag massivt (skämt med det moderna språkbruket!) förvånad över det massiva (se förra parentesen) intresset för tävlings-, skoj-, matlagnings-, dejt-, med-mera-program i svensk television. Med kändisar som deltagare.

Vad gäller dem som inte tittar på ”bästa sändningstid” så är det allom bekant att en mängd människor följer dessa program, oavsett sändningstid. Språkrådets chef sa även något som tycks följa språkvetarprofessionen: man ska inte skylla eventuella konstigheter på ungdomen.

Det har alla dessa språkmänniskor rätt i, även när de säger det för förtifjärde gången. Men de kanske någon gång skulle peka på ett intressant faktum: att dagens medelålders och äldre ofta och i hög grad anammar Det Moderna Sättet Att Tala. Antagligen i sin strävan efter ungdomlighet, som ju har hög status sen länge.

Det är bara att kolla hur mogna och övermogna människor följer utstuderade kläd- och sminkmoden. Först överraskade det utbredda bruket av lösögonfransar och den ”sotade” ögonmakeupen, nu senast förvånar en de kolsvarta korvar som utgör ögonbryn. Måste upprepa vad en kompis kallar dem: ”kålmaskar”. Eftersom kolmasken skulle uttalas likadant om den funnes, så blir det roligt, förstår läsaren!

Lyss till Språklagen och Språkrådet och känn ett styng av tvivel

”Språket är välbeskrivet och det finns en standardnorm”. Så utryckte sig Språkrådets chef Lena Lind Palicki i gårdagens ”Förmiddag i P1”. Hon menade att detta faktum är en garant för det svenska språket och dess stadga samt något för medborgarna att lita på.

Språklagen nämndes också i programmet, en ytterligare garanti för majoritetsspråket svenska. Lagen i fråga består av en räcka betryggande ord om hur språket ska hanteras. Bl a står: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Om man undrar över ”det allmänna” ger NE en kort beskrivning, det innebär helt enkelt ”stat, kommun och deras anställda”. Och från språkvården på SVT/SR hittar man följande uttalande:

I sändningstillstånden för Sveriges Radio, SVT och UR slås fast att språkvårdsfrågor ska beaktas i programverksamheten. I vår språkpolicy är grundtankarna att språket ska kännetecknas av gott omdöme, användas med medvetenhet och att lyssnare och tittare utan störningar ska kunna uppfatta och tillgodogöra sig sändningsinnehållet.

Dessutom konstateras att det för medarbetarna (inom SVT/SR och UR) gäller ”att alltid ha publiken i centrum. Nya ord och uttryck kan till exempel behöva en förklaring innan de är bekanta för en större allmänhet”. Allt det här låter lugnande, men är naturligtvis bara en uppvisning i fromma förhoppningar. Den som lyssnar mycket på radio, liksom det språk som används i tv, inser att de vackra orden inte efterlevs – och hur skulle de kunna det i en tillvaro där allt sagt (och skrivet) är bortsvept inom en sekund: bort, bort, kommer aldrig igen!

Både lärde och olärde twistar om engelskans påverkan, tro mig!

Bloggens gigantiska (hahaha) läsekrets vet att här ges inte så många vitten för landets språkvetare. Naturligtvis ska man inte ”dra alla över en linje”, som en privatperson uttryckte saken, men mitt intryck är att språkprofessionen oftast är ganska lös i kanterna. Men så vill många ha det, så à la bonne heure! Eller ”kör i vind” som man också kan säga ett par nivåer längre ner på den stilistiska skalan.

Dagens program ”Förmiddag i P1” hade besök av Lena Lind Palicki, chef på Språkrådet. Hon fick frågan om huruvida svenskan påverkas i grunden av all engelska som slåss om det språkliga utrymmet i vårt land.

Hon sa inte ordet nja, men så kan nog hennes svar tolkas. Den största förändringen sker på ordnivå, ansåg hon, medan svenskan är ett ”välbeskrivet språk” och ännu har ”stabil grammatik och struktur”. Den synnerligen noggranna programledaren ställde frågan ytterligare en gång, och Lena L P medgav att strukturen möjligen påverkas ”lite grann”. Det tydligaste tecken hon nämnde var s-plural på lånord, att vi säger avokados i plural och inte avokador.

Vad gäller de många engelska lånorden anser hon det – i likhet med många i språkbranschen – bara vara något som berikar svenskan. Så kan man tycka, med under de år jag suttit här och korrekturläst hela verkligheten framträder något annat tydligare: många svenska ord, synonyma med de utländska, försvinner. Ganska snabbt, vad det verkar.

Om det här ämnet tvistar både de lärde och de olärde, den saken är säker. Eller så ”twistar” de därom, för att nu vara folkligt skojig.

Med språk som P Ramels: "Du riggar dej flott/ Det diggar ja hot"

Det finns ett samtida narrativ – nä, brutalskojar som vanligt, inte kan man säga narrativ som folk gör utan att mena det! Ordet bytte ordklass för inte så många år sen och gick från att vara adjektiv till ett omåttligt populärt substantiv. Numera har alla ett narrativ: personer, firmor, politiska rörelser, m fl. Det kan egentligen också utsägas: ”en berättelse/historia”.

Att hålla fast vid ett äldre men fullt gångbart språk gör en skum i mångas ögon. Det ses som tecken på tröghet och stagnation, tydligen. Belackarna kommer rännande med historier om hur folk i alla tider klagat på yngre generationer.

Redan romarna ansåg att ungdomens musik skramlade förfärligt, jo, förmodligen har man hört om vad alla äldre generationer sagt om de kvickare och smartare yngre under samma period. Många har skojat om saken, som t ex Povel Ramel och Wenche Myhre i låten ”Jag diggar dig” från 1974. Här ett stycke ur den: ”Jeansen e all righta?/För tajta för tajta/Var ska vi gå å najta?” och avslutas med ”Zoom bäng gloschamadosch.”

Mycket engelska redan då, det vet vi. Men det blir svårare ju mer som trillar in. Det gäller engelsk engelska, men kanske framför allt den försvenskade. I ett inte helt nytt radioprogram berättade en författare om sina kriminalhistorier och talar då om ”plotten och kejset”. Vad författaren menar är sin ”plot”, engelska för ”handling”, som i bokens handling. ”Kejset” är engelska ”case”, och liksom plotten här i svensk bestämd form ovanpå det engelska ordet. Som i sin tur betyder ”fall”, som i kriminalfallet i fråga. Var är Povel Ramel?

Med plotten och kejset
Och spotten i fejset
Vicken j-a najsing
Fast vajsing o Sing Sing
”Zoom bäng gloschamadosch.”

PS Povel Ramel står enbart bakom den sista raden...

Associationsbanorna löper amok och börjar sjunga stamsånger

”Röda stugor tåga vi förbi”, började en sång vi sjöng i skolan och kanske på andra ställen. Vad var det för sång egentligen, tänker man och vänder sig till Wikipedia, som upplyser om att:

Sången är i Sjung svenska folk! noterad i 4/4-takt i G-dur. Den ingick bland de stamsånger som var obligatoriska i skolundervisningen 1949–1969.

W berättar även att ”Sjung svenska folk! är en sångbok i Sverige som gavs ut första gången 1906”. Som ”offer” för dessa glada trudeluttar blir man mest förvånad över att de kallas (kallades?) stamsånger, som måste vara nåt annat än stämsång. W har även svar på vad som menas med ”stamsånger” i ett svenskt sammanhang (medan ChatGPT ännu gissar):

Stamsånger kallades ett antal unisona sånger som var fastställda av Kungl. Maj:t ”till allmänt inlärande vid sångundervisningen i de under Skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalter vid vilka sådan undervisning bedrivs.” Denna förordning gällde läsåren 1943–49, reviderades och förlängdes till 1956.

Mer och mer känner man av faktum att man levt i många världar och tider, men vad föranlåter såna tankar? Det gör hjärnan som beter sig underligt på äldre dar, den började automatiskt sjunga ”röda stugor” för att gårdagens ämne var ”röda flaggor”. Det är samma antal stavelser och så arbetar associationerna på, lite som hos en outvecklad AI.

Egentligen skulle ämnet ha varit (också rester från samma blogginlägg) ”dealbreakers”, som i en del Google-träffar angavs vara synonym till ”röda flaggor” (som betyder varningstecken). Äldsta innebörderna på engelska tycks ha varit saker i stil med ”avgörande faktor, stoppad uppgörelse, brutet avtal”.

Men det var säkerligen länge sen som detta konkreta begrepp startade sin vandring ut i de överförda betydelsernas enorma träskmarker. När såna rörelser börjat skönjas inom engelska (amerikansk, främst), anammas de fort som attan hos oss. År 2017 skriver Aftonbladet om uttrycket under rubriken Relationer/Kärlek: ”En dealbreaker är något som man faktiskt inte kan tolerera i ett förhållande, oavsett om det handlar om kärlek eller vänskap”.

När röda flaggor övergår i dealbreakers är det dags att ta en rast

Vad gäller ordens antal i ett språk ligger det nära till hands att travestera psalmisten, teologen mm, Lina Sandell-Bergs psalm: ”Jag kan icke räkna dem alla”. Musiken har gjorts av Albert Lindström, och det är  inte, som står vid ett Youtube-klipp, ”Låt av Carola Häggkvist”. Men nu skulle inte denna epistel handla om religion, trots att just epistel även betyder ”bibeltext”.

Nej, bloggen lunkar på i gamla vanliga spår, oförtrutet nibblande på de ord vi får oss till livs numera. Som "nibbla", t ex, alltmer vanligt i svenskan (och skrivet om på denna plats nån gång eller ett par), senast på matsidan i en papperstidning. Där gavs tips om ”små munsbitar att nibbla på”. Ordet finns i SAOL, då endast med förklaringen ”maskinellt stansa tunn metallplåt med rörlig stans”.

Engelska ”nibble” kan sägas på många sätt i vårt språk, knapra, t ex. Knapra finns förstås i SAOL och beskrivs så här: ”gnaga el. små­äta på ngt”. Synonymer.se räknar, förutom småäta, upp ”gnaga, mumsa, tugga, fnalla”. Det sista är mig obekant, men finns i SAOB, som bl a beskriver det som ”bygdemålsfärgat”, med betydelsen ”plocka i sig”. 

Bild: Bernd Dittrich, Unsplash

Ens vanliga och rätt tjatiga fråga är förstås: behöver vi fler ord för småätandet och mumsandet? Det är lätt att se sånt aningslöst ökande av ord som dessutom tagits från andra språk. Är det rentav en röd flagga? 

Skrev ner en lösryckt fras ur ett samtal: ”Det var en röd flagga”. Visst tolkar väl de flesta av oss det utsagda som ”det var en varningssignal”, vilket engelskan ofta beskriver som ”a red flag”.

De "röda flaggor" man får som resultat vid en sökning i svenska Google är sådana som fungerar som olika slags varningstecken, men även (från engelskspråkiga Wikipedia och översatt): ”Inom politiken är en röd flagga främst en symbol för vänsterideologier, inklusive socialism, kommunism, anarkism och arbetarrörelsen”. AI, allas vår framtidsvän, ger även synonymen ”dealbreaker”, vilket fungerar som ett varningstecken för stunden och betyder ”sluta kolla mer nu så du inte blir galen!”

Lite snack från sidlinjen som be­gränsar spel­planen för oss alla

Här kommer mer från det oförblommerade siktandet av och mot samtidens lingua franca. Det senare är en term som Wikipedia förklarar så här: Lingua franca är ett språkvetenskapligt begrepp som i nutid generellt betecknar ett språk som används vid kommunikation mellan människor som inte förstår varandras modersmål. Det kan vara ett fullt utvecklat språk eller ett förenklat pidginspråk, alternativt även regional jargong.

En av de tre stora svenska ordböckerna, SO, beskriver det med följande ord: ”bland­språk som är fattbart för alla språk­brukare i om­råde där flera språk före­kommer”. Dagens exempel måste rimligen höra till ett sådant språk, möjligen med den invändningen att undertecknad till nöds förstår innehållet, men är mycket osäker inför enstaka glosor.

Ta det här (ur resumé av en ny film som skapats som avknoppning till populär tv-serie): ”Här finns inte en tjänare som inte är missnöjd med att stå vid sidlinjen och titta på när herrskapet dansar på balen”. Hjärnan söker febrilt efter ”sidlinje”, men finner ingen. Det gör dock den nyss nämnda SO: ”linje som av­gränsar spel­plan parallellt med dess längd­riktning”.

Vi enklare människor hade kanske bara sagt ”stå vid sidan”. Men man får vända sig till medier som använder ett språk man förstår. Som Borås Tidning: en recension av filmen får rubriken Överklass-tjo och arbetarklass-tjim i nya ”Downton Abbey”. Kul för dem som hajar det klyket, men inte vad sidlinjer har i språket att göra – om det inte handlar om sport.

Det kom mer linjetal (avancerat skämt) i ett radioprogram där en person (mediedito, antagligen) sa: ”/…/en precis nyhetsrapportering som använder ett språk och begrepp som linjerar med verkligheten”. Å ja’ ba’: Va’? (Och jag bara: Va?) ”Linjerar?” Osjälvständigt drar man åter sin SO ur hyllan (nejdå, nätet förstås!) och läser: ”vara i linje med något”. 

SO som har en helsikes massa modern s k svenska i sig är publicerad 2021, och klarar av mängden eftersom den inte är vad som kallas ”fysisk” ordbok. Den ger faktiskt även ungefär samma innebörd för ”linjera” som SAOL: ”förse med räta linjer”. Tänkte skriva en rolig slutkläm, men det linjerar inte med sinnesstämningen man hamnar i som språkpetare.

Ens utvidgade fältarbete skänker inget annat än osäkerhet

Jodå, såklart man är medveten om ens inkonsekvenser (de flesta, i alla fall). I går använde jag ordet ”random”, och det i en sammansättning: ”randomutbrott”. Det kan i sanningens namn även uttryckas på svenska. Man kan säga ”godtyckliga utbrott”, vilket inte är särskilt komplicerat. Men ändå tyder allt sånt här – jag menar språkbruk, och även det egna – på att språket ändras fortare än fort.

Å andra sidan finns ”random” upptaget i SAOL från 2015. Där sägs det betyda ”godtycklig, slumpmässig”, vilket det engelska ordet också gör. Det ansågs alltså viktigt att ta in glosan, men i utgåvan dessförinnan (SAOL 2006) fanns den inte med, vilket däremot verbet ”randomisera” gjorde. Termen används speciellt av statistiker och betyder (eller betydde 2006…) ”ordna slumpmässigt” (vilket borde kallas ”oordning”).

Även substantivet, ”randomisering”, fanns (och finns ännu) medtaget. Det nya ”random är ett oböjligt adjektiv och känns lite bängligt att använda för ett substantiv som är neutrum: man vill gärna säga ett ”randomt” beslut. Men si det går icke. Engelskan, lyckost, har bara ett ”it”, inte två som vi!

Nu lite svensk svenska – eller åtminstone svensk i den bemärkelsen att den har flera hundra år på nacken (säger SAOB). En av landets språkmänniskor, en sådan som likt många i skrået har en mycket liberal inställning till ”vad saker heter”, tillfrågades häromdagen om nåt jag glömt.

I sammanhanget sa sig personen ”dra på läpparna” åt något annat jag likaså glömt, eftersom det var läppdragandet som tilldrog sig min uppmärksamhet. Det månghundraåriga uttrycket är ”dra på munnen”. Dessutom finns ”dra på smilbanden”, kanske något hundratal år yngre. En sann forskare drar ut i fält (= nätet) och finner där en stor mängd ”dra på läpparna”, som skribenterna uppenbarligen anser betyda ”le”. Några träffar med frasen i verkar avse det konkreta ”dra på” eller ”dra i läpparna” som en del av ett sminkarbete.

Mycket små barn visste redan för länge sen vartåt det barkade

 I 1200-talets Novgorod, ristade pojken Onfim teckningar och skrift på näver som hittades på 50-talet. Wikipedia

    
När en äldre människa försöker komma ihåg vilken dag hon gick till doktorn i förra veckan, vad hon åt till middag i går och andra intressanta detaljer ur hennes liv, kör det ihop sig emellanåt. I går var jag bombsäker på att bloggen aldrig skrivit om ordet ”älskvärd”. Fel. Den 10 februari i år skedde det, delvis med likalydande citat, insikter och funderingar som i gårdagens inlägg.

Men vad göra? Inte bara är man i en ålder när dåligt minne slår följe med artros, högt blodtryck o s v, man har även den kroppsliga och mentala existensen i en tid som nästan bestrålar Människan med s k information, intryck och kalla-det-vad-ni-vill. Även yngre tycks numera ha problem med minnet. Turligt nog håller vi dock på att transformeras till en varelse som snart frigör oss från kroppsliga lyten – ja, kropp överhuvudtaget – för att bli allvetande AI-mojänger.

Något liknande hade inte många av oss kunnat föreställa sig under barnaåren. Kanske kommer den nya AI-personan att se ut som de huvudfotingar barn alltid ritat i sin trevande början som konstnärer. Läsaren hummar tveksamt. Undertecknad får ibland kritik av omgivningen för sina mycket långtgående perspektiv och sin analytiska siarförmåga, men skjut inte på pianisten!

Som sådan är det lätt att uppfatta små tonfall som pekar fram mot AI-människan. En expert på mänskliga beteenden (det gällde ungdomsbrottslighet) sa i morse i en intervju: ”Vi vet ju vad som funkar i andra länder – what works – men vi behöver….” De oerhört besynnerliga randomutbrotten, där ett annat språk blandas in i helt vanlig svenska, är några av tecknen på att AI-huvudfotingen är i vardande.

Har den samtida älskvärdheten gått fel, eller – fasa! – man själv?

En kritiker talade i radion om rollgestalten i en tv-serie och kallade skådespelaren lysande och ”helt älskvärd”. Frågan är vad som hänt detta ord, eller kanske en själv? Ibland måste man inse att man haft fel om ett och annat under en hel livstid. Letar efter vad som sägs om ordet och går med på ”förekommande, vänlig, ämabel, hövlig, tillmötesgående”.

Man stöter även på den nya (om den nu är det) glidningen till vad som kanske passar bättre: ”älskansvärd”. Här ur en bokrecension: "Boken är berättad ur Lauras perspektiv. Bästa sättet att beskriva henne på är att hon är extremt älskvärd. Hon har alldeles för korta kjolar vilket är lika älskvärt som hennes övermänskliga förmåga att förlåta".

I en gammal (drygt 30 år!!!) artikel beskrivs olika levnadstecknare av Franco. En av dessa hyste stor beundran för diktatorn, men karakteriserades själv så här av en betydligt mildare författare: ”Han är mycket älskvärd, men sedan dödar han dig”. Det låter som ett äldre (och korrektare, förlåt...) sätt att hantera ordet på.

Äldre (och korrektare, igen) exempel på användningen ger Svenskt språkbruk: ”De fick ett mycket älskvärt mottagande/…/, han kostade på sig ett älskvärt leende, till skillnad från sin elaka styvmor hade hon ett älskvärt sätt”.

På många ställen ges innebörden ”värd att tycka om, värd att älska” och det låter förstås troligt, men mitt eget ordförråd skulle, som sagt, välja "älskansvärd" om den betydelsen. Sen vore det förstås långt till att använda även det ordet överhuvudtaget, det finns en massa synonymer att välja bland.

Det engelska ordet ”lovable” översätts av Google Translate med ”intagande” – förvånansvärt bra val av GT! Men nu måste denna älskvärdhet ta slut, hjärnan är överhettad av all charm och ämabelitet. Det sista ordet i föregående mening finns inte, det är förvanskad fulfranska.

”Varför är allt en trasa?”, skrev Almquist, utan att mena klädtrasa

Språket tar inte slut. Inte så länge hälsan tiger still. Och så tar det ju inte heller slut p g a den stora rikedom som språkförändringarna skänker oss (hoppsan, räknas ironi och cynism till sjukdomar?) Bland mycket annat nyttigt som väller in finns inte enbart to-go-kaffe och to-go-mat, det finns mera to go (att ta med sig) än många kan tänka sig.

Nu får äldre läsare hålla sig i gungstolskarmarna! På radion gick ett i sig intressant program om folkdräkter, neutrala sådana, som inte används som ”signalpolitik”. En ung man hade låtit sy upp en Delsbo-dräkt till sig och berättade bl a om hur komplicerad den var att tillverka samt, förstås, hur dyr den blev. 

Delsbodräkten, t h festvariant (bild från 1895). Wikipedia

Sen följde en kort historisk exposé samt några ord om plagget som modedito. Eftersom det i långeliga tider använts som högtidsdräkt, prisades också det faktum att ägaren till ett sådant klädesplagg inte måste bläddra bland sina Armani- och Gucci-kostymer när hen bjudits till en fin fest.

Det gör folkdräkten lämplig som ett to-go-plagg, sa en expert. Ens hjärna tror först inte sina öron: To-go-plagg? Det är väl alla persedlar? Associationsbarken (i hjärnan, ännu) sa: ”menade hon toga?” Men så var det ju inte. Togor var gamla romares unisex-to-go-plagg. Fortsatt googlande på ”togo” gav förstås även Togo.

Men inte bara dök det afrikanska landet upp, utan även brutala bibelcitat, där illdådare ”togo av Jesus hans kläder”. Förutom den åldriga pluralformen för svenska verb fanns även To-go-kläder för herrar. De såg inte ut att vara från Togo utan våra breddgrader. Plagg man både har med sig och på sig. Tänk en stund på saken: ”kläder to go”. Bara ta på sig och gå...

Har amerikanska administrationen och Sbråk något gemensamt?

Småord, och då särskilt prepositioner, kan vi fetglömma (Wordprogrammet protesterar mot ens ungdomliga tilltag och tilltal) i dag. D v s de finns där och här och var, men inte där de brukade vara enligt alla grammatiska regler. I en del fall har undertecknad själv fel, en tragisk sanning. Eller förresten, fel och fel, NATURLIGTVIS har det ofta förekommit att man kan ”använda både den ena och den andra (eller tredje, o s v)" prepositionen, eller vad det nu gällt.

Men det kan inte hjälpas att dagens valda ord ibland vrålar högt och skriker: FEL! Kan man själv rent av ha rätt i vissa fall? Döm själv, exempelvis i denna mening från en av riksdrakarna: ”Administrationen har också upprättat en lista med hundratals ord som förbjuds från offentliga dokument”. Det handlar om 1984-landet USA. Nå. Förbjuda ord "FRÅN dokument" känns skumt. Jag tycker att ”i” känns som det enda raka. Plus en massa andra formuleringar som att ”man förbjuder forskare/ politiker/annat viktigt folk att använda vissa ord". (Lycka till med den saken, förresten.)

I det här typiska språkras/eri/et kan även nämnas de oräkneliga ord som jag själv vill förbjuda användningen av. Ett av dem är togo, eller to-go. Kanske även to go. Antagligen var en av de första to-go-produkterna i Sverige kaffe. Den tydliga idiomatiska frasen på engelska är ungefär densamma som ”take-out” och ”take-away”.

En jättesnabb koll säger att ”take-away” är den brittiska varianten, ”take-out” den amerikanska. Vid to go tröt orken. Men reklam etc, visar att en kaffe to go är ”en mugg kaffe att ta med”. Antagligen kan man även ta med to go-mat. Eller så tar man med "takeout-" och "takeaway-mat". (Stavningen används lite hallaballoo). Vi sa i början hämt-mat, men en så löjlig mat är nog äcklig, det hörs på namnet.

Just idag kändes det rätt att sticka ut med oviljan mot skriva fram

Partikelverb – de är en av många stötestenar för dem som vill (måste) lära sig svenska. Medhåll får man på hemsidan Albrechts kommunikation, där ett stycke för intresserade har rubriken ”En utmaning med det svenska språket: partikelverb”. En titt på det avsnittet kan få t o m en svensk att tänka ”hjälp ett sånt språk”:

Partikelverbet hitta på kan betyda att uppfinna (“mamman hittade på en berättelse för sin dotter under sagostunden”), ljuga (“det där hittar du bara på”) eller att göra något tillsammans (“ska vi hitta på något?”).

Som ”Albrecht” skriver ”finns ingen bakomliggande logik" till varför vissa partiklar ger upphov till vissa betydelser. (Kanske om man gräver långt ner i språkarkeologiska marker, om det nu är möjligt.) Med svenska som modersmål har man i allmänhet inte mycket ont av partikelverben utom om man, som jag, tycker att det blivit alldeles för gott om dem. Särskilt såna som tagit vägen från konkret till bildlig betydelse.

Det är ingen nyhet för eventuella läsare av Sbråks litanior att ”sticka ut” är ett av ilskeobjekten (hatobjekt är att ta i, ordet ”hat” används alltför frivolt). Normal användning ä rexempelvis att ”något sticker ut ur/från avgasröret, en balk sticker ut ur väggen”. Det är det här uttrycket ”sticker ut”, och inget mer, som sticker i mina ögon och öron.

Under en Ekot-sändning (20 minuter) häromdan använde tre olika journalister i tre olika inslag frasen ”sticker ut”. Det finns en massa annat att använda i stället för det modernslappa språket (ursäkta att man låter som 1950-talet, men det är ju från den tiden man kommer). Låt oss ta en exempelmening: ”På vilket sätt sticker det här ut?”. Det kan utan stor ansträngning uttryckas: ”Vad är speciellt med det här? Utmärker det här sig på något sätt? På vilket sätt skiljer sig det här från /…/?”

Vårt omåttligt populära ”sticka ut” har säkert tagits från engelska ”stand out”. Det kan vi inte översätta ”rakt av”, för då blir det ju "stå ut". Och stå ut är vad jag håller på med utan att direkt sticka ut. Det finns ett likartat, "litterärt", gissel som håller på att trötta ut en, och det har inte partikeln ”ut”, ej heller ”upp”, en annan lågoddsare. Nej, det senaste tycks vara ”fram” i förbindelse med ”skriva”. Nu får folk snart sluta ”skriva fram berättelser” i vilka de ”skriver fram ”kvinnor, män, samhällen”! Här skriver en uttråkad sbråkbloggare fram den leda och trötthet om framkallats av fantasilösheten.

Ibland känner man sig ensam i sin irritation: Hallå, är det nån där?

Att vara artig, vänlig och trevlig är en sak. Att upprepa översatta, nordamerikanska fraser är en annan. För flera år sen kunde man inte föreställa sig att ”ha en trevlig dag” skulle yngla av sig. Avkommorna (åkommorna) heter bl a ”ha en fortsatt trevlig dag/kväll/helg”. De som, liksom man själv, kände att det kliade i själen började säga ”ha ett fortsatt trevligt liv”. Men det uppfattades spydigt, arrogant och otrevligt.

Schabloner och klyschor är förfärliga, men i en tid som vår kan de halka ur en själv. Ibland känns det som om man MÅSTE yttra dem för att inte verka avig. Men eftersom jag jobbat i kiosk och affär sitter en rätt så normal och neutral trevlighet i ryggmärgen. Kommer man in i en affär hälsar man, i mataffärer säger man ”hej” till den som sitter i kassan.

Den säger oftast ”hej” också. Sen kan det förekomma annat småprat samt glosorna ”varsågod” och ”tack”. Om läget i affären är lugnt säger man kanske ”hej då” när man går. Personen i kassan gör vanligen detsamma. Det där har funkat i hela livet, såvitt man kan minnas. Om man som nu ska börja önska saker hit och dit känns det inte lika normalt. Inte ens artigt, eftersom det är polityr. Önskandet kan man väl spara till släkt och vänner?

Inte helt ny i floskelvärlden, men minst lika irriterande, är det som utspelar sig när en person är gäst hos en tv- eller radiointervjuare. Hur tusan kan det komma sig att inte en enda varelse avviker i det avslutande meningarna? Intervjuaren säger: ”Tack, NN, för att du kom!” NN, uppfostrad och hjärntvättad ut i fingerspetsarna, svarar sitt: ”Tack för att jag fick komma”.

Det kan väl hända att man är ”sjuk i huvet” som en del beskrivit en under årens lopp, men det vore jättekul om någon enda – en enda – uttryckte sig liiite annorlunda. Vad som helst! Det måste inte vara svårt eller fyndigt, bara något eget! Vore det frivolt om en intervjuad svarade ”det här var ju jättekul!” Alternativt ”svårt”. Det finns fler exempel, men ”tack för att jag fick komma fram” är upptaget.

En mjukare variant av en nostalgisk ton – hur fint kan det fina bli?

Gårdagens bild skulle förklaras i dag, stod det visst i samma gårdags blogginlägg. En barre löver å löver! Översättning: man bara lovar och lovar. Mer översättning ska det bli. Bilden togs från en prima gratistjänst (för bilder), Unsplash. Som förklaring fanns en mening: ”The glorious misfits. Unwanted inflatable animal toys saved from landfill”. 

Djur på mur, gårdagsinläggets illustration

Fotot är rätt kul och sägs ha tagits på en återvinningscentral. En massa ord angavs som nyckelord, eller nåt, till bilden. Här är en del av dem, oöversatta dock: Diversity, autism, different, pet, inclusion, variety, ethnicity, odd one out, asylum seekers, med flera.

Däremot fuskade jag ihop en översättning av meningen i första stycket ovan. Google Translate gav: ”De fantastiska missanpassningarna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen.” Fantastiska missanpassningar? Ett infall riktade uppmärksamheten mot ChatGPT, vars översättning löd: "De härliga udda figurerna. Oönskade uppblåsbara djurleksaker räddade från soptippen."

AI-n är ju en generös natur och undrade om jag kanske ville ha en mer poetisk formulering, svårt att tacka nej till! Den lät: "De strålande särlingarna – uppblåsbara djur, en gång ratade, nu räddade från glömskans avgrund." Förslagen började dugga tätt, hur vore det med en mer formell variant av meningen?

Visst, här är den: "De ärofulla avvikarna – uppblåsbara djurleksaker som annars skulle ha kasserats, nu bevarade från deponi." En mer nostalgisk ton, erbjöd intelligensen, och man fortsätter att svara jakande, överväldigad av alla möjligheter (pass på, min privatpersonliga ironi är påkopplad nu). ChatGPT berättar att ”här kommer en nostalgisk version med tonvikt på barndomsminnen och en varm, lätt vemodig känsla: De älskade udda figurerna – uppblåsbara djurleksaker från en svunnen tid, en gång bortglömda, nu räddade från glömska och soptippens tystnad."

Intelligensen hade blivit riktigt varm i kläderna och föreslog nu ”en något mjukare variant: De charmiga barndomsfigurerna – uppblåsbara djur som länge legat undangömda, men nu får glänsa igen, räddade från att försvinna för gott."

Den egna hjärnan började becka igen (finns med i SAOB…) och erhöll nu en uppmaning (nästan) som påminde om en dödsstöt: ”Vill du använda detta i ett specifikt projekt, t.ex. ett konstverk, en utställning eller ett varumärke? Då kan vi finslipa det ännu mer.”

Efter en sån session är man färdigslipad. Det här AI-joxet känner de flesta till, men om någon mot förmodan inte är beredd på vad som börjat titta fram bakom knuten: se det då som en upplysning. Det mänskliga språket kommer att få draghjälp, sanna dessa ord. Mycken text (och annat), litteratur kanske till och med, kommer att glittra, flamma och blomma mer än den blommigaste av Skåneförfattare kan uppbåda.

Godhetsorden som för tankar till en annan ojämlik värld. Konstigt...

Valet av bild kommer att få sin förklaring i morgon. Foto: Ben Wicks, Unsplash

 
Informanten I sa häromdagen till sin äkta hälft: ”Kan vi inte låta bli att nämna Trump under en endaste dag?” Det är lättare sagt än gjort. Och många har sagt sig strunta i kanonlistan, jag själv, bl a. Och ändå babblar folk (liksom man själv) som attan om den. Här kommer genast en egen kommentar om den kulturkanon jag i förra inlägget påstod inte fanns mycket att säga om. I sanningens namn handlar det inte om kanonen i sig, utan vissa ord av typen politruksnack som känns störande för en gamling.

Mängder av politiker (och andra i upphöjda positioner) börjar för många meningar med ”givet”. Med liknande frenesi talades på kanondagen om ”inkludera/exkludera” (verb) och ”inkludering/exkludering” (substantiv). Avsikten är nog god, ändå kryper de in under skinnet som kletiga välgörenhetsord. Äldre kan minnas barndomens berättelser om välklädda och välbeställda damer som gick runt med fyllda matkorgar till Di Fattige. På julafton.

De moderna godhetsglosorna framkallar samma känsla av obehag. "Inkludera" betyder (SAOL) ”in­beräkna, in­begripa, räkna med”. Den snabbare SO ger exempel av den nygoda sorten: ”hon inkluderar honom i sin vän­krets”, men även det ekonomiska språk där de två orden ofta varit centrala: ”priset inkluderar rum och frukost”. SAOB ger innebörd liknande SAOL:s, ”innefatta; inbegripa; medräkna”. Artikeln om ”inkludera” publiceras 1933, exempelmeningarna är påfallande få och har inte börjat omfatta (inkludera?) den mänskliga välviljan ännu.

”Exkludera”, med samma latinska ursprung som motsatsordet ”inkludera”, får i SAOL och SAOB betydelsen ”utesluta” (SAOB ger även ”utestänga”). Ett annat svenskt ord är ”utelämna”. SO:s exempel på innebörd lyser av den politiska nutiden: ”(formellt) tvångs­mässigt av­lägsna viss grupp”. Vi har massor av gamla synonymer som kan användas för att variera sitt språk. ”Utesluta” och ”utestänga” säger väl precis vad det är fråga om? För ”inkludera” funkar ”räkna med/in” och varför inte begrepp som ”ta med” och ”inbegripa”?

Kulturministern begagnade sig av ett eget ord under kanonpressträffen: i stället för substantivet ”inkludering” använde hon ”inklusion”. Detta är i sig inte inkluderat (förlåt…) i någon av de tre stora ordböckerna, men Wikipedia förklarar ordet så här: ”Inklusion är inom matematiken relationen ⊆ på mängden av delmängder till en given mängd”.

Med rötter i inte ett annat land men en annan tid, tycks det allt svårare att ha invändningar mot språkbruket utan att stoppas in i ett felaktigt fack. Det är som Orwells böcker fast med en ytterligare vridning.

Ibland är företeelser för konstiga för att kunna fångas i en rubrik

Listan över bloggämnen är lång nu, men så är det också dagen efter en uppmärksammad lista, den dag då kulturkanonen small. Och man själv small av, kan tilläggas. Projektet är något av det underligaste som skett inom den s k kultursfären på år och dar, det sticker verkligen ut! De sista orden där var, förstår en van läsare, ironi. ”Sticka ut” är en av tusentals styggelser som tagits upp på denna plats tidigare. Och snart dras upp igen ur det språklödder till utarmat modersmål vi får hålla till godo med.

Mitt i detta en kanon! Det ska icke bli långpratat om denna anomali, som många ger blanka fanken i, särskilt en rad s k kulturmänniskor – givetvis. De är kanske de första att förstå det meningslösa med så stort rabalder och mycket väsen för ingenting. Trots det satt undertecknad klistrad vid pressträffen och skälen var inte helt renhjärtade. Inte heller är känslan av vrede/

avsky mot kanonprojektet så himla jättestor heller, så egentligen finns inte mycket att säga. Jo, en sak: Nån av de klyftiga som tillfrågades sa att han kände sig nöjd med de hundra förslagen på listan och att han antagligen skulle ha varit nöjd med hundra helt andra också!

Ytterligare en klok person (som f ö undervisar på lärarhögskolan) sa att skolan är viktigare än det mesta på listan. Och i skolan svenskämnet särskilt. Det hon då förmodligen menar är att svenska språket är grunden för alla andra skolämnen samt grunden till den tanke-, yrkes- och individvärld var och en bygger åt sig. Skolan är viktigast av allt samt att barn inte ska hindras av låga betyg vid låg ålder utan ha fler chanser. Jo, en sak till. Under direktsändningen rullade en textremsa där det stod:

Den ständige sekreteraren Mats Malm deklarerade tidigt att Svenska akademien inte ville inte vara delaktiga i projektet

Min invärtes, och ännu delvis fungerande, korrekturläsare sa att Akademien skrivs med stort A, och att man glömt korrigera ”inte ville inte vara”. Dessutom är nämnda akademi ett entalsord (som innefattar ett flertal personer) och därför heter det ”S A ville inte vara delaktig…”. Det brukar folk i allmänhet strunta i numera, men på självaste kulturkanondagen kunde väl språket ha putsats på, när det ändå ska vara så flådigt. I vilket fall som helst var SAOB, bra verktyg för alla, ett av förslagen på kulturkanonlistan.

Frukten av ens möda: Bananer och jordgubbar fortsätter bråka

Ställer man frågor på nätet ramlar man givetvis över allehanda bi- och restprodukter. Senast gäller det bloggens efterforskningar angående vad som räknas som frukt respektive bär. På webbplatsen/diskussionsforumet Reddit (med säte i Kalifornien) visade sig en annan mänsklig varelse ha ställt frågan ”Hur kan en banan vara ett bär men inte en jordgubbe?” Forumet är översatt från engelska och originalet löd: ”How is a banana a berry and a strawberry not?”

Frågan låg under en särskild rubrik: ”Förklara som om jag vore fem” (original: ”Explain like I am five”). Det är en bussig rubrik som man skulle ha nytta av många gånger om dan. Och den blev genast aktuell för undertecknad som inte på egen hand kan räkna ut vad det är för fel på den svenska meningen ”Hur kan en banan vara ett bär men inte en jordgubbe?”

Vad är den grammatiska förklaringen till vad som är knas med den? Man har lärt sig begrepp utantill såsom (exempelvis) ”satsförkortning”, men är detta en sådan? Visst förstår de flesta svensktalande innebörden i meningen (även jag…), men vad gör den konstig? Man måste gå till botten med saken.

Frågade en representant för den mer språkkunniga omgivningen, informanten A, som genast ropade till: ”Satsförkortning, nejnej, det är bara en klantigt formulerad mening!” Och fortsatte: ”Det är ju enkelt, flytta bara på inte: Hur kan en banan vara ett bär, men en jordgubbe inte?” Nu låter den inte så vidare värst ändå, men betonar man inte är saken är biff.

Anledningen till språkdebaclet kan vara intressant: Förmodligen är denna amerikanska webbplats översatt av ett AI-program som ”vet” att formuleringen ”how is a banana etc…” inte kan översättas med ”hur är en banan o s v...” utan måste skrivas som ”hur kan en banan vara…”. Jahapp, sen går det ändå fel. Om valet av ”men” istället för ”och” har med det hela att göra vet jag inte. Däremot står klart att om denna AI i just detta fall ägnat sig åt vad som vanligen går fel, nämligen direktöversättning, så hade meningen, just i detta fall,  blivit rätt”.

Det här väcker tankar som knappt går att tänka färdigt kring. Liksom.

Är man på ett bra ställe eller mår man finfint i största allmänhet?

Det finns ännu översättare som klarar av en bra svenska, en sån som det blir intressant att se hur AI ska få till inom den närmsta tiden. I och för sig kommer språket att ständigt knådas om, och framtidens människor tala på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag.

Bloggen har tagit upp de löjliga direktöversättningarna av ”I’m in a good place now” och ”I know where you’re coming from”. Dessa har då låtit: ”Jag är på en bra plats nu” samt ”Jag vet varifrån du kommer”. Naturligtvis kan de också vara relevanta: i första exemplet kanske någon är på en bra/trevlig plats. Vi kan gissa på en äng i Alperna, en liten by i Anderna, under en palm i Långtbortistan.

I de flesta fall bör den första meningen översättas med ”Jag mår bra nu” eller ”Jag har det toppen nu”. Eller liknande. I det andra fallet ”jag vet varifrån du kommer”, och med sammanhanget tydligt i en film eller vad det nu var, hade en översättare valt det påfallande enkla och korrekta: ”Jag vet hur det är”.

Tro på mej (jag är tjej*) – det kommer att vara MYCKET svårt att förstå vad som meddelas en framöver, från såväl medier som resten av mänskligheten, även den svenska delen. En tröst är att alla kommer att få det lika svårt. De flesta språk (i alla fall många) påverkas på liknande sätt av engelska, mest den amerikanska varianten.

I min dunkla kammare funderar jag ibland på alla möjliga språkkollisioner. Om låt oss säga tyskan drabbas på liknande vis, kommer ”I know where you’re coming from” att heta ”Ich weiss wo du herkommst”, vilket betyder ”jag vet varifrån du kommer”. Vid tillfälle ska jag försöka hitta nån modern tysk och fråga den om det förutom att man säger sig veta varifrån nån kommer också kan betyda ”Jag vet hur det är” alt ”jag vet hur du har det”.


*Ur en låt som sjöngs av den kvittrande Gunwer Bergqvist (född 1932) i en Knäppupprevy (1960–61) och börjar med ett spralligt utrop: ”Livet är stenkul, tro på mej jag är tjej”. Frasen sitter i ens i huvud, vare sig man vill eller ej. Tro på mej, jag är tjej.