”Varför är allt en trasa?”, skrev Almquist, utan att mena klädtrasa

Språket tar inte slut. Inte så länge hälsan tiger still. Och så tar det ju inte heller slut p g a den stora rikedom som språkförändringarna skänker oss (hoppsan, räknas ironi och cynism till sjukdomar?) Bland mycket annat nyttigt som väller in finns inte enbart to-go-kaffe och to-go-mat, det finns mera to go (att ta med sig) än många kan tänka sig.

Nu får äldre läsare hålla sig i gungstolskarmarna! På radion gick ett i sig intressant program om folkdräkter, neutrala sådana, som inte används som ”signalpolitik”. En ung man hade låtit sy upp en Delsbo-dräkt till sig och berättade bl a om hur komplicerad den var att tillverka samt, förstås, hur dyr den blev. 

Delsbodräkten, t h festvariant (bild från 1895). Wikipedia

Sen följde en kort historisk exposé samt några ord om plagget som modedito. Eftersom det i långeliga tider använts som högtidsdräkt, prisades också det faktum att ägaren till ett sådant klädesplagg inte måste bläddra bland sina Armani- och Gucci-kostymer när hen bjudits till en fin fest.

Det gör folkdräkten lämplig som ett to-go-plagg, sa en expert. Ens hjärna tror först inte sina öron: To-go-plagg? Det är väl alla persedlar? Associationsbarken (i hjärnan, ännu) sa: ”menade hon toga?” Men så var det ju inte. Togor var gamla romares unisex-to-go-plagg. Fortsatt googlande på ”togo” gav förstås även Togo.

Men inte bara dök det afrikanska landet upp, utan även brutala bibelcitat, där illdådare ”togo av Jesus hans kläder”. Förutom den åldriga pluralformen för svenska verb fanns även To-go-kläder för herrar. De såg inte ut att vara från Togo utan våra breddgrader. Plagg man både har med sig och på sig. Tänk en stund på saken: ”kläder to go”. Bara ta på sig och gå...