Språklagen nämndes också i programmet, en ytterligare garanti för majoritetsspråket svenska. Lagen i fråga består av en räcka betryggande ord om hur språket ska hanteras. Bl a står: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Om man undrar över ”det allmänna” ger NE en kort beskrivning, det innebär helt enkelt ”stat, kommun och deras anställda”. Och från språkvården på SVT/SR hittar man följande uttalande:
I sändningstillstånden för Sveriges Radio, SVT och UR slås fast att språkvårdsfrågor ska beaktas i programverksamheten. I vår språkpolicy är grundtankarna att språket ska kännetecknas av gott omdöme, användas med medvetenhet och att lyssnare och tittare utan störningar ska kunna uppfatta och tillgodogöra sig sändningsinnehållet.
Dessutom konstateras att det för medarbetarna (inom SVT/SR och UR) gäller ”att alltid ha publiken i centrum. Nya ord och uttryck kan till exempel behöva en förklaring innan de är bekanta för en större allmänhet”. Allt det här låter lugnande, men är naturligtvis bara en uppvisning i fromma förhoppningar. Den som lyssnar mycket på radio, liksom det språk som används i tv, inser att de vackra orden inte efterlevs – och hur skulle de kunna det i en tillvaro där allt sagt (och skrivet) är bortsvept inom en sekund: bort, bort, kommer aldrig igen!
