 |
| I 1200-talets Novgorod, ristade pojken Onfim teckningar och skrift på näver som hittades på 50-talet. Wikipedia |
När en äldre människa försöker komma ihåg vilken dag hon gick till doktorn i förra veckan, vad hon åt till middag i går och andra intressanta detaljer ur hennes liv, kör det ihop sig emellanåt. I går var jag bombsäker på att bloggen aldrig skrivit om ordet ”älskvärd”. Fel. Den 10 februari i år skedde det, delvis med likalydande citat, insikter och funderingar som i gårdagens inlägg.
Men vad göra? Inte bara är man i en ålder när dåligt minne slår följe med artros, högt blodtryck o s v, man har även den kroppsliga och mentala existensen i en tid som nästan bestrålar Människan med s k information, intryck och kalla-det-vad-ni-vill. Även yngre tycks numera ha problem med minnet. Turligt nog håller vi dock på att transformeras till en varelse som snart frigör oss från kroppsliga lyten – ja, kropp överhuvudtaget – för att bli allvetande AI-mojänger.
Något liknande hade inte många av oss kunnat föreställa sig under barnaåren. Kanske kommer den nya AI-personan att se ut som de huvudfotingar barn alltid ritat i sin trevande början som konstnärer. Läsaren hummar tveksamt. Undertecknad får ibland kritik av omgivningen för sina mycket långtgående perspektiv och sin analytiska siarförmåga, men skjut inte på pianisten!
Som sådan är det lätt att uppfatta små tonfall som pekar fram mot AI-människan. En expert på mänskliga beteenden (det gällde ungdomsbrottslighet) sa i morse i en intervju: ”Vi vet ju vad som funkar i andra länder – what works – men vi behöver….” De oerhört besynnerliga randomutbrotten, där ett annat språk blandas in i helt vanlig svenska, är några av tecknen på att AI-huvudfotingen är i vardande.
