Att hålla fast vid ett äldre men fullt gångbart språk gör en skum i mångas ögon. Det ses som tecken på tröghet och stagnation, tydligen. Belackarna kommer rännande med historier om hur folk i alla tider klagat på yngre generationer.
Redan romarna ansåg att ungdomens musik skramlade förfärligt, jo, förmodligen har man hört om vad alla äldre generationer sagt om de kvickare och smartare yngre under samma period. Många har skojat om saken, som t ex Povel Ramel och Wenche Myhre i låten ”Jag diggar dig” från 1974. Här ett stycke ur den: ”Jeansen e all righta?/För tajta för tajta/Var ska vi gå å najta?” och avslutas med ”Zoom bäng gloschamadosch.”
Mycket engelska redan då, det vet vi. Men det blir svårare ju mer som trillar in. Det gäller engelsk engelska, men kanske framför allt den försvenskade. I ett inte helt nytt radioprogram berättade en författare om sina kriminalhistorier och talar då om ”plotten och kejset”. Vad författaren menar är sin ”plot”, engelska för ”handling”, som i bokens handling. ”Kejset” är engelska ”case”, och liksom plotten här i svensk bestämd form ovanpå det engelska ordet. Som i sin tur betyder ”fall”, som i kriminalfallet i fråga. Var är Povel Ramel?
Med plotten och kejset
Och spotten i fejset
Vicken j-a najsing
Fast vajsing o Sing Sing
”Zoom bäng gloschamadosch.”
PS Povel Ramel står enbart bakom den sista raden...
