Bekännelser ur en dubbel personlighets avgrundsdjupa inre

Om det man uppvisar är en juxtaposition till ens persona (se gårdagens epistel) vete tusan, men nåt dubbelt är det. Ödet gav mig under några år ett jobb som hade med KULTUR att göra och i vuxen ålder utsattes jag för det sprängämnet. Som bekant väcker bara ordet "kultur" många olika känslor hos människorna.

Jobbet blev i sig en utbildning och det smälte även ihop med den lite lägre ansedda sysslan korrekturläsning OCH en barndom utan vare sig någon utpräglad egen talang eller styrning i någon som helst bildningsväg. Detta utgjorde en långsam tabula rasa där olika erfarenheter krafsades ner.

Det var inte svårt att känna respekt inför olika slags kulturutövare. Publiken till dessa, däremot, kunde det vara knepigare med. I en del sammanhang märkte man exempelvis av fjäsk samt överdriven och inställsam beundran. Det är ännu svårt att stå med en fot i ett läger man uppfattar som seriöst medan den andra foten står kvar i en folkligare mylla där man måste hantera eviga fördomar. Bland dem finns det välkända verbala utbrottet ”Ska det där vara konst? Jag skulle kunna göra nåt mycket bättre”. Märkligt nog kan man bli strängare av att ständigt vistas i två läger.

För egen del skiljer jag på nöje och kultur, vilket kan störa omgivningen. Den folkliga härkomsten har nämligen haft en god sak med sig: att skilja dessa båda åt säger inget om vad som är ”fint” och ”fult”. Gafflandet om saken är förfärlig. Och allt detta redovisande kom ur juxtapositionen! Den är, enligt Wikipedia, ett substantiv som innebär:

placering eller att vara placerad i närheten, eller sida vid sida av något, ofta för att jämföra eller kontrastera två element för att visa likheter eller skillnader.

Man ska inte flina åt eller förakta sånt som är allvar för andra, men definitionen av juxtapositionen kan få en att inte veta vilket ben man ska stå på. Eller tro sig vara barnet som ser att kejsaren är naken.

Persona, kära generationskamrater, är mer än en Bergmanfilm

Man måste – ibland t o m vill man – förstå vad som berättas för en i radio, tv och tidningar. Eller ”vad som kommuniceras”, som det heter på dagens mer utbroderade svenska. I det program som skärskådades i gårdagens Sbråk sas om en modepersonlighet att något var ”en juxtaposition till hennes persona”.

Sådana utsagor känns utmanande för dem av oss som undrar vad som menas. ”Persona” tillhör vår tids många favoritbegrepp inom den s k kultursfären och passerar väl oftast den kända vägen, in genom ena örat och ut genom andra. Denna gång tänkte jag ”nu jäklar ska här tas itu med personan”. De tre svenska stora ordböckerna gjorde det enkelt: Persona betyder ”personlighet” (SAOL). Den aktuellare SO gav mer (?) kött på benen: ”personlighet som någon väljer att visa upp för om­världen”. Jahapp, så träder vi längre in i vår ultraindividualiserade värld, där "visa upp" hör till de största konsterna.

I SAOB fanns ordet endast med i exempel (från latinet, gissar jag) från 15- och 1600-talen, känt i vår tid genom uttrycket ”persona non grata”. SO, däremot, säger att det är belagt sedan 1973. Svära på något är vanskligt, men en ytlig koll antyder att schweiziske psykologen Carl Gustav Jung ligger bakom det moderna begreppet ”persona”. Wikipedia säger att han beskrev det

som den "roll" individer spelar i sociala sammanhang, alltså det beteende som de visar upp för omvärlden – "en sorts mask som är konstruerad dels för att göra ett intryck på andra, och dels för att dölja individens sanna natur"

Nu blir det så knepigt att ens egen persona måste söka andlig frid i naturen för att se efter om den har några trattkantareller att erbjuda. Juxtapositionen jäser och marineras en stund till.

Ironiskt om ikoniskt. Övrig modeterminologi går lyssnaren förbi

Ens ideologiska skygglappar (se gårdagsinläggets sista mening) sitter som berget, men ideologi kanske låter som en fel vald term. Nåväl, Wikipedia förklarar den så här: ”En ideologi är en uppsättning sammanhängande idéer om hur exempelvis ett samhälle ska organiseras och styras”. Nu är man lite mer blygsam och vill inte påstå att det går att ha åsikter om hur samhället ska styras: sätt in språket i dess ställe i W-citatet!

Som en illustration tas i dag ett radioprogram som handlar om mode och ibland kan vara riktigt intressant. Men hur det talas om ämnet kan man ha invändningar emot och nedan följer ett antal meningar och ord från ett 25 minuter långt program.

Vi måste bara toucha/…/ en händelse

Vad ska han göra för preview

De vill höra din take på hans reveal

Bring him on!

En expansion av hennes hälsobrand (det handlar om en amerikansk skådespelares företag)

Hon har gjort wellness till fashion

Det finns ytterligare två aktualitetskrokar på henne

En juxtaposition till hennes persona

Ja, obviously!

Folk stannar till och tänker: WHAT???

Skaffa ett lifestylebrand

Modemärket adderas in i hennes imperium

I början av denna modespråkssoppa fördes – det måste tilläggas i hederlighetens namn! – ett längre och ironiskt (tack för det!) samtal om det väldigt ofta använda ordet ”ikoniskt”. Programledaren var även en smula kallsinnig inför "magiskt”. Sedan lång tid har det också funnits anledning att tröttna på att mycket beskrivs som "episkt" och "historiskt". Många tycker dock uppenbarligen att dessa ord behövs.

Ska man till syvende och sist blunda för det som pågår språkligt?

Vissa tvingas bära skygglappar, andra kanske bör - för att behålla sitt mentala lugn     Bild: Andre Engels, Unsplash

   
För några dagar sen citerades på denna plats en person som sa (angående Nobelpriset) att det blir ”en bass (buzz) kring litteraturen". Denne talade även om ”receptionen av priset”, och med det avsågs nog  ”mottagandet” av priset. Reception är väl ännu mest förknippat med diskar där kunder av alla slag tas emot: i hotell, idrottsanläggningar, konferenslokaler och liknande.

(Detta är en dag när anteckningar ur den långa listan tas upp, det kan vara vad fan som helst.) Ett exempel handlade om risk för en kö, kanske gällde det trafik, kanske nåt ställe dit många ringde: en telefonkö. Om detta sa en annan person: ”Stänger man det här pajlar det upp sig nån annanstans”. Engelska ”pile up” ligger bestämt bakom.

Förhoppningsvis är detta något folk bara säger, ska de skriva frasen blir det till att välja mellan ”pajla” och ”pila” och det senare får väl betraktas som upptaget i svenskan. Hur som helst betyder användningen av engelska ”pile up” de svenska ”läggas på hög, staplas, travas, packas”.

Hörde även någon ”tweaka” något för hårt, och det låter ju inte bra, föreställer man sig. Det innebär ”nypa, klämma, vrida häftigt”, säger ens ordbok från 1969. Den som vill bli ännu mer upplyst kan läsa om ordet ”tweak” på en sajt som heter ”freeride.se”.

Somliga inlägg där är från 2001, så "tweaken" är nog ett känt fackord som ramlat ut ur skidvärlden. Apropå facksnack finns det folk i min närhet (och utanför) som gärna skulle tillämpa nästa exempel på mig. Ingen engelska denna gång, bara någon som uttryckte sig kul: ”Det har gått ideologiska skygglappar i det här”.

Oss väderkvarnar emellan: Vi tänker aldrig resa våra händer!

Engelskan står inte alltid för det uppenbara stöket i språket! Såvitt man kan begripa är dagens första exempel ett bevis på detta. I en rikstidning berättades om amerikanske presidentens framgångar och om honom stod i en rubrik: ”Hyllades till skyarna”.

Ånej, tänker en gamling, antingen ”höjdes” han ”till skyarna” eller så ”hyllades” han. Helt enkelt. Det är svårt att föreställa sig framtiden för ett språk som ändras lite hipp som happ, ständigt. Men enligt språkvetarna är dessa förändringar naturliga och en rikedom, så vem är en annan att döma?

En tydligare engelskpåverkan kunde dock skönjas i den bråkiga partiledardebatten i SVT härförleden. Det förekom handuppräckning i en fråga och när programledaren undrade varför en av partiledarna inte räckte upp handen sa hon: ”Det är upp till dem [de andra] hur de väljer att resa sin hand eller inte”. Är jag rätt underrättad heter ”räcka upp handen” på engelska ”raise one's hand”.

Programledaren ställde då frågan: ”Varför är det mindre självklart för dig att lyfta handen?” Naturligtvis är alla dessa konstiga språkturer sånt som göder en sbråkbloggare. Som sådan har man aldrig kunnat tänka sig att säga ”resa” eller ”lyfta handen” när man menar ”räcka upp” den. Det finns säkert kontexter (förr sa vi sammanhang) där man kan handskas lite hur som helst med språket, men denna stelbenta blogg är ute efter det mer seriösa folkets sätt att tala: politiker, medier, myndighetspersoner, undervisningsväsense.

Informanten P är inne på samma linje som de massivt (enormt, alltså) liberala språkvetarna: Det går inget att göra eftersom ”det är så här nu” och man får gilla läget. P tillägger: ”Du inser att det du håller på med är väderkvarnsvevande, va?”

Jo, på det kan P och resten av babblarna hoppa opp och sätta sig! Tänk bara på väderkvarnarnas fina arbete genom tiderna!

Man kan undra över de konstiga uttalen av vanliga svenska ord

Nu har det varit så mycket babbel om sånt som inte intresserar folk att vi tar oss an ett lättare anslag. Och koncentrerar oss på uttalet! (Läsaren jublar och skriker ÄNTLIGEN!) Först ett erkännande (en bekännelse, alltså, inte lovprisande, ordet har fler betydelser) som gäller irritation av andras uttal. Nog har det väl länge varit märkligt – mer än så! – att en hel massa (ingen överdrift denna gång) människor som jobbar inom medierna säger POGRAM?

Hur går det till? De klarar ju det andra r-et och säger inte POGAM. Vad är i görningen, tänker man, och ger sig inte. Samt blir inte enbart upprörd, utan samlar ihop några vanliga ord ytterligare som verkar vara svåra uttalsmässigt: egentligen, ordentligt och institution.

Som de flesta måste ha hört säger många: ”ijänkligen, ordenklitt, instutition”. Går man ordenklitt (stavningsprogrammet reagerar inte på mitt skämtsamma tilltag!) till väga kan man själv känna (fråga inte hur) att det faktiskt är enklare att säga ”pogram”. Men då borde det även vara lättare att säga pofet, potest, pocess, pognos, pogress, podukt med flera.

Vad gäller ”instutition” är det konstigt såtillvida att det inte verkar svårt för folk att säga ”institut”. Även om -i- och -u- artikuleras på olika sätt (testa själv och lägg märke till vad munnen gör) kvarstår faktum: Den som kan säga ”institut” borde klara ”institution”. De är naturligtvis svåra och kanske främmande ord för många, men man hör även att de som jobbar på institutioner inte kan uttala sin arbetsplats.

”Egentligen” och ”ordentligt” kan förklaras med att -n- ofta påverkar bredvidliggande ljud i ord. Säger man t ex ”anka, skänka” så drar n-et åt g-hålletoch låter "angka, skängka". Uttalas n-et i dessa ord med enbart ett strikt n-ljud låter det konstigt.

Men nu stavas ju de båda exempelorden (egentligen och ordentligt) med -nt- och inte -nk- och då finns ingen annan förklaring än slöhet. Eller att man har verkliga problem med delar av talapparaten.

Tvåspråkighet ingen blandad konfekt, snarare en blandad konfetti

                                                                                                                         Bild Jason Dent, Unsplash

”Whina”, ett av gårdagsinläggets sista ord: vad menas? Jo, några yngreäldre (ca 40 år) i min närhet använder det som jag i går. Fler exempel: Vad whinar de om? Han ska alltid whina om småsaker. En vanlig översättning av ordet ”whine” är ”gnälla”. På engelska uttalas det [oajn],

m a o som början av uttalet i ”white”. OK. Nu säger en del svenskar [oajna] och några skriver ”whina”. Engelska ordet för webbplats, "site", har åkt in i SAOL och SO som ”sajt”, så kanske ”whina” bör skrivas ”oajna”.

I ett radioprogram om Nobelpriset i litteratur sa en person: ”Det blir en bass kring litteraturen”. Det lät så: ”bass”. Man kunde räkna ut att det var ”buzz” som avsågs och då hitta fler på nätet: ”Vi hade en buzz runt bandet”. Engelska ordet betyder ”surr, rykte, prat” m m.

En del glosor (och även fraser samt hela meningar) utsägs i sin helhet på engelska, vissa till hälften av varje språk, ibland försvenskat (med t ex verbböjningen som ”whina” fast i övrigt med engelsk stavning) eller helt översatta men känns ovana och konstiga. En fras som ”jag kunde inte bry mig mindre” (”I could not care less”) har satt sig fast i svenskan och vinner över de gamla ”jag bryr mig inte /om det/” eller ”det struntar jag i”.

Den som skärskådar språket och glor på det under lupp, ser de ord vi slänger ur oss, eller slängs på oss, som en blandad konfetti. Det finns inga standardisera/n/de normer nånstans, inte i skola, medier – ingenstans. Det är redan svårt att tolka de allt mer individualiserade språkvarianterna, som i sig är resultat av klass, ursprung, utbildning, politisk eller vilken jädrans tillhörighet som helst.

Man fruktar att sättet att tala/skriva blir socialt skiljande, kanske mer än i forna dagar, då ett ”stabilare” språk användes av fler i befolkningen. Lena L-P antyder i sin text att svenskan och engelskan redan samexisterar i Sverige: ”I dag vet vi att den parallellspråkighet som språkvården länge förordat är verklighet”. Men, fortsätter hon: ”Parallellspråkighet kräver viss likställighet mellan språken som ska användas parallellt”.

”Likställighet” är knappast dagens verklighet. Och svenskars kunskaper i engelska är ingen homogent lyckad historia heller. Vad är svenska i dag? Och i framtiden? Samma frågor kan ställas om dagens engelska och vart den tar vägen? Kommer språkens samexistens att se likadan ut för alla? Kan man undra.

Ens egen guldålder har inte kommit än, och språkets har gått

I förrgår påbörjades en ny liten följetong i Sbråk. Eftersom jag först läste svaret (från Språkrådets chef Lena Lind-Palicki i SVD) på en text i DN, blev det inledningsvis lite oordning i bloggen. Det ordnades till i går, när Aron Lund flitigt citerades. Nu ska vi betrakta svaret från av en de lingvister som upprepar de reflektioner om ska kullkasta ”språkfascisternas” skäl. 

I sanningens namn håller Lena Lind-Palicki delvis med, och om AL:s skarpa text skriver hon:

Undertexten är den vanliga. Det var bättre förr, det fanns en storhetstid för svenskan – den som nästan alltid sammanfaller med när man upplevde sin egen guldålder – men nu går det utför och språket håller på att förstöras. Narrativet om språkets förfall är konstant över tid, liksom språkvetares förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras.

För mig är hennes tolkning kul: Personligen har jag inte haft någon guldålder, men tyckte att språket hade det, från min skoltid (även innan dess, förstås) och fram till av 80-talets början. Vad gäller AL (född 1980) borde han inte ha så mycket emot det nya språk som nu plågar undertecknad, trettio år äldre.

Vid sidan om: L L-P:s användande av modeordet ”narrativ” är ett av de småfåniga språkliga tilltag som Sbråk brukar skriva om. På senare tid har det bytt ordklass från adjektiv till substantiv och låter ännu för en del av oss som aningens överspänt.

Men hon instämmer i språkvetarnas ständiga "förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras". Fast egentligen motsätter sig varken jag, eller AL (antagligen) de språkliga förändringar som tidigare skett "naturligt", d v s långsammare. Nu kommer, som de flesta märker, en störtflod med engelska begrepp, ord, översatta hela fraser och allt det kan vara – något som ofta hamnar på kant med den svenska vi ”språkfascister” hävdar skulle vara ett bättre gemensamt språk för svenskar.

Som det nu är skils generationer åt av att gruppen med s k tolkningsföreträde gladeligt dekorerar sitt modersmål med sånt som även anses vara floskler på engelska. Det måste bli lite mer i morgon av en som varit med om svenskans storhetstid och gärna whinar lite till!

När ens skrivkonst är vida överträffad får man väl citera hej vilt?

I går berättades om Aron Lund som skrev om ”svenska språkkrisen”, en text med schvung i.

Bland annat anser han att ”Sverige behöver inte färre, utan fler och värre språkfascister”. 

Nu är det larvigt att vara mesig, men kanske stöts någon av det kraftfulla ordvalet.

Slår på ”fascism” i SO som förklarar ordet så här: ”en antidemokratisk politisk lära som betonar ledar­principen och sär­skilt bekämpar arbetar­rörelsen”. Men eftersom vår tid alltmer tycks skippa ett konkretare språk till förmån för bildliga överföringar, får väl förutsättas att den genomsnittliga svenskan (vem hon nu är) förstår att man avser ett rejält auktoritärt beteende.

Det blir en del citat nu för att göra AL:s text rättvisa. Med massvis av exempelord (som vem som helst av oss kan samla ihop enkelt) i ryggen skriver han:

Trots att andra europeiska länder är lika utsatta för globaliseringstrycket märks anglifieringen av offentligheten mycket mer här, i den anpassliga ängslighetens Sverige.

Det känns alltid bra när någon delar ens erfarenhet (menar inte det nya ”delar” som folk gör i sociala medier). Nästan så man får nackspärr av alla nickningar man utför av hans text. Exempelvis om vad som händer efter att han i ett sällskap klagat på språkeländet och

någon till slut börja skruva på sig och, efter en sidoblick på sällskapet, anlägga ett avmätt småleende. Har inte det här sagts hundra gånger redan? Är det inte lite pinsamt att hetsa upp sig över engelska reklamaffischer – kanske farbror oroar sig för dansbaneeländet och videovåldet också?

Det här är fruktansvärt roligt för mig, den s k igenkänningsfaktorn är hög (ny fjantfras f ö):

Strax infinner sig en lingvist som vet berätta att språk utvecklas genom korsbefruktning, sedan en postkolonial forskare vars känsliga instrument funnit rasistiska spårämnen i retoriken, följd av en snedgrinande Timbrolobbyist som yrkar på språklig öppenhet mot världsmarknaden.

Med revolutionärens glöd fortsätter AL: ”Det är viktigt att skita i sådana människor”.

Det är inte bara jeremiader. Med klarsynthet och skarpa formuleringar ger han förslag på åtgärder som undertecknad kan mer än instämma i (hur det nu går till):

Vi kan strama åt språklagen och införa skarpa krav på offentlig verksamhet och näringsliv. Vi kan skapa stödfunktioner för terminologiarbetet och subventionera översättningar.

Det var fler ord från honom än mig själv, ett enkelt sätt att skriva inlägg på. Men vad gör man när någon så vältalig (och förhållandevis ung) har så väldigt många hästar hemma? I morgon en lingvist med annan uppfattning.

Man är inte längre en enkel språknörd/-polis utan en språkfascist!

Sättet att tala och skriva snävas in i en trång värld. Man skulle kunna förvänta sig att den blir rymligare, men så är inte fallet. Osäkerheten skapar ängsliga människor. Som bekant rycker en programledare på radion in (det kan gälla andra gammelmedier) om någon säger att den just åt en Japp: ”Vi måste påpeka att det finns andra chokladbitar också!”

Denna rädsla omfattar många och därför kommer här ett brasklappsutbrott: Om jag kritiserar ”språkmänniskor” betyder det inte att jag haaaatar dem, ofta känner vi inte varann. Får väl lägga till en sägning (modern svenska, betyder ”något som sägs) från forntiden: ”Man får väl tycka vad man vill, va? Är inte detta ett fritt land, kanske?”

Över till Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, och hennes språkspalt i SvD 7/10. Rubriken lyder: ”Språkfascism är inte lösningen”. Det låter bestickande, tänker en annan slags språkmänniska, undertecknad. Men om denna värld är trång i anden så är den fullbelagd när det gäller folks tankar i skriven och talad form.

Genast visar det sig att texten under denna lockande rubrik är ett svar på/hänvisar till en annan språkperson, Aron Lund, som gör mer än ”håller på med språk” (mina citattecken). Hans inlägg ligger i DN (30/9), som presenterar honom som ”fristående kolumnist på DN:s ledarsida, Mellanösternanalytiker knuten till bland annat Utrikespolitiska institutet och arbetar till vardags på Totalförsvarets forskningsinstitut”.

Rubriken till hans text lockar likaså till noggrann läsning: ”Fascism är det enda rätta svaret på den svenska språkkrisen”. 

Häng på, nu åker vi, som svensken tjoar med lite hjälp från ett annat språk. (Inte nu, i morgon.)

Det är pengar bakom allt, mänskan jämt de har befallt! (Travesti...)

I dag något om bloggens lite styvmoderligt behandlade innehåll i det språk som formmässigt halkar iväg. Det ska bli mediekritik, och de stora ”morgondrakarna” får var sin släng av sleven. Nobelpristider, då gås det nämligen i gång i alla ”kultursfärer”. Varför citattecken kring ordet, kan någon (eventuellt) undra. Jo, det beror på att det litterära priset börjat anta samma skepnad som många andra samtida företeelser: mediemässig elefantiasis (sjukdom som bl a består av svåra svullnader) och guldkalvsdans.

Man låter förstås icke-generös och kanske t o m elitistisk, men det kändes mer seriöst på den tid när såväl tillkännagivandet som efterföljande ”festligheter” inte blivit opium för folket. Ni hör hur man är: snål och ogin inför folklig underhållning. Mediekritiken då? Kommer här:

DN har rubriken För läsarna är Nobelpristagaren ett engångsligg – så fort dalar intresset. Artikeln kan man inte klaga på, men varför ständigt detta sexualiserade språk? Ordvalet kan i sammanhanget kännas sisådär. Och varför har de tidningar som förr var allvarliga börjat med ”så-journalistik”? I ens karga värld kan t o m ”engångsligget” få ligga (!) kvar, men ett förslag är att efter tankstrecket, det mest söndertrasade skiljetecknet, skriva ”intresset dalar ganska fort”.

SvD har: Möjlig ledtråd: Ledamot i Akademien i publiken. Som rubrik betraktad är den knepig OCH i gott sällskap i nutida tidningssvenska. Förr var det tänkt att man skulle få en skaplig hum om innehållet i en artikel. I bildtexten under tre ansikten får man veta att det gäller Nobelpriset. Det ska man kanske fatta eftersom artikeln ligger på avdelningen kultur? Men vaddå ”möjlig ledtråd” i hop med ”ledamot i Akademien i publiken”. Här finns mycket underförstått. Om avsikten var att ”tvinga” en att läsa texten så lyckades det. I mitten av artikeln förklaras det kryptiska med att en av tidningens kritiker sett en akademiledamot i publiken till en pjäs som skrivits av en författare som då kunde misstänkas vara pristippad.

I dag hade pjäsförfattaren oddset 7 hos ett bettingbolag. Eric Rosén, Aftonbladet, skriver under rubriken ”Så styr bettingbolagen elitens Nobelläsning” (där kom dock en så-rubrik till…):

Vi lever Parisa Liljestrands dröm: spel- och dobbelmiljardernas spekulation i prispotential bidrar till att kvalificerad litteratur lyfts från periferi till piedestal. Det är så här man bygger kultur i Moderaternas land.

PS Travesti på "Det är kvinnan bakom allt", med text av Ernst Rolf 

En filosofi som inbegriper tusenbladstårtan och spunnet socker

Den som ändå vore legitimerad filosof! Då kanske det gick att sammanfatta de allergier, epidemier och pandemier tillvaron tillhandahåller. Det gäller inte fysiska sjukdomar utan den flykt in i den bildliga världen som verkar dra med sig språk, folk och fä.

Den nya torftighet som streamas utan att man kan värja sig får det emellanåt att kännas som att bebo ett jättelikt sockervaddsfluff.  Påminner förresten om att det är jag som brukar anmärka på den stora mängden bildspråk, metaforer och liknelser.

Verkligheten och verklighetens viktigaste föda, språket (se hur bra det går att undvika bilderna) har tappat sin autenticitet (äkthet, ursprunglighet). Man låter själv som en föreläsare och konsult i falskt medvetandegörande blahblaha.

Vadan utbrottet? undrar bekymrat bloggens stora läsekrets (alla fem). Hör det senaste grundskottet mot ens ännu existerande 50-talsväsen som inte begripit vad som numera är otäckt PÅ RIKTIGT (som Kristersson säger). En närstående ung människa skickade ett roligt ”klipp”, en kort episod med festligt tecknade figurer. Det var rätt kul, vilket jag svarade ungdomen som i sin tur frågade: "Du ser varifrån det kommer, va?"

Det visade sig vara ett mem (eller meme) av (? på?) en sekvens ur en film (okänd för mig) och hade alltså mer ”information” i sig än en gammal kärring kunde begripa. Men som alltså tyckt att redan lager nummer ett var rätt roligt. Det går förstås att nöja sig med det, men känslan är att bli talad till på ett språk man bara förstår till knappt hälften.  
    

Det finns för många lager i dag. Och inte är det som att bo i spunnet socker utan i en tusenbladstårta. Nu är det visserligen inte tusen blad i mille-feuille-tekniken (som i Napoleonbakelsen), men många lager är det. PÅ RIKTIGT.

                                                                                               Bild: Wikipedia

Inte bara orden flyger omkring, det gör även en relativt ny stålman

Även om tanken rör sig – rubriken i går skämtades till med lite Hamlet* – så går den långsamt numera. De nya ord som flyger runt når somliga av oss först när de snurrat några jordvarv. Gårdagsinläggets ”halmgubbe” hör till de flygande orden. Även om begreppet funnits en tid, kan man inte begära att en svensk känner till det sen upphovsmannens (Martin Luther!) dagar.

De nya halmgubbarna, de som har en överförd innebörd, verkar ha vandrat in jämsides med digitaliseringen. Men den här gubben har även en – ja, motsats, kan man nog kalla det, i den ”stålman” som utlovades igår. Tur för engelskan, förresten, att deras Stålman (filmgubben) inte kallas ”Steelman” utan ”Superman”. (Och bra för oss att vi slapp byta logga på honom…).

I min halvsekelgamla engelsk-svenska ordbok finns nämligen ingen steelman. Nu måste tanken börja röra på sig, som tidigare nämnts. Resumé av egna sökningar: I de stora engelska eller amerikanska lexikonen har inte steelman tagit sig in än. På de ställen man hittar ordet används det vanligen som verb. Det går ut på det ganska ovanliga, men vänliga försöket att sätta sig in i motståndarens argument i ett försök att förstå denne. Wiktionary ger förklaringen ”(retorik) förstärka ett argument” och ett bra, förenklat och komprimerat exempel:
   
Can you steelman the criticism and arguments they make in the documentary as a way to understand their concern?

Kan du förtydliga den kritik och det resonemang de för i dokumentären för att vi ska förstå vad som bekymrar dem?
 

I svenska texter (ibland kanske översatta) används verbet som ”stålmanna” eller ”steelmanna” någon eller något. Som substantiv används sällan ”stålmanning”, men desto fler ”steelmanning”. Om man ingick i en nutida ordboksredaktion (vilket gud förbjude!) vore ens förslag ”steelman/steelmanning”. I detta sammanhang är engelsk stavning att föredra.

En märklig slutsats: Jag har ansträngt mig för att steelmanna informanten P:s uppfattning om ordets användning. Men hårt inne sitter det. En vacker dag kan det eventuellt behandlas vidare. Just i dag stormar och regnar det.

*Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når (Hamlet III:3)

Upp flyga orden "halmgubbe" och "stålman". Tanken står inte stilla

Det är lätt att råka i språkgemäng med informanterna. Särskilt om de är förhållandevis unga. Nyligen använde informanten P begreppet ”halmgubbe”, en retorisk figur som ökat i antal på senare år. Nog för att man sett/hört ordet, men något i en vill protestera: jag drog till med att en halmgubbe är en fågelskrämma. Försöket att protestera med åldringsironi bet inte på P som sa: ”Vad sa ni förr då kanske, när ni ville beskriva en halmgubbe?”

Tja, vi kunde använda fler ord av vårt språk för att beskriva fenomenet utan att veta hur ett (1) engelskt ord ”täckte” vår längre beskrivning. Tidningen Syres språkspalt, ”En syl i vädret” (30 september 2021), handlar om denne halmgubbe och är skriven av Malin Bergendahl. Hon ger gubbens "historia" och förklarar att den används som "en återkommande figur i samhällsdebatten. Han har nog alltid funnits, men i svenska medier är han belagd sedan 2006".

Bild: Polimerek, Wikipedia

På senare tid kommer begreppet (som det mesta annat i språkväg) från engelska uttrycket ”strawman”. Men det visar sig (som är fallet med mycket annat i språkväg 😉) ha en betydligt längre sträcka bakom sig tidsmässigt. Malin B igen:

Den första som använde uttrycket halmgubbe var troligen Martin Luther, som tyckte att den romerskkatolska kyrkan argumenterade på ett ohederligt sätt emot honom i en diskussion om hur man bäst borde tjäna Kristus. ”De bygger upp en man av halm som de sedan kan attackera” skrev han.

Hur som helst utbröt en diskussion mellan P och mig om nyttan av att översätta (eller ta över som de är) alla möjliga nya inne- och modeord från (främst) amerikanskan när de ändå kan uttryckas på svenska, om än i fler ord. Vi var inte eniga, olika uppväxter i olika tider och lika olika (hoppsan) världsbilder skiljer sig åt, och vi halmgubbade nog varann en smula. Jag kan ha varit värst.

P kände sig föranlåten att undervisa Den Motsträviga lite mer i tidens ofantliga och ändlösa ordförråd, och sa: ”Men vet du vad en 'steelman' är? Stålmannen var inte rätt svar, men att steelmanna (har sett det användas som verb i svenskan dessutom) känns inte främmande. Den som mot förmodan missat denna ”stålman” kan återkomma i morgon.

Är de fina linjerna inte så fina? Och vad kan det bero på, månntro?

En artikel som likt TT-material (men inte är just det, denna gång) jazzar runt i diverse lokaltidningar hade rubriken ”Varför kallas det fina linjer?” Det är inte mycket man kan svara på, men den här frågan är nog inte så svår. Inte ens för en icke-dermatolog.

Om än med rynkigt ansikte är det inte en hudläkare man främst behöver, utan någon som kan skriva ut lugnande piller. Artikeln har skrivits av en professionell skribent, en journalist. Det är nu det börjar bli skrämmande (för undertecknad, ska tilläggas, många blir inte alls rädda).

En som är någorlunda van vid texter och språk borde nästan genast hoppa högt av uttrycket ”fina linjer”. I det här fallet finns fler inblandade, inte bara skribenten. Denna vänder sig nämligen till en professionell språkvårdare med frågan. Problemet är alltså att de rynkor det gäller inte bör kallas ”fina linjer”, för fina är de ju inte, enligt artikeln!

Språkvårdaren anser att de nog kallas så och är ”en förskönande omskrivning för rynkor”. Jag har en annan idé som verkar troligare. Adjektivet ”fine” används ofta i engelska, svenska ”fin” kan betyda ”snygg, vacker, söt”, OCH ”tunn”. Hela internetets hudvårdsavdelning (större än NK:s och Harrods) kallar dessa förargliga rynkor det engelska ”fine lines”.

Jaha, tänker den hudbesatte, men man kan inte kalla dessa ”tunna linjer” för ”tunna rynkor”. Nej, den svensk som känner sig nödgad att på ett korrekt sätt adressera (SKÄMTAR!!!) sina skavanker har en möjlighet att kalla dem ”hårfina rynkor”. Men det kommer inte att ske, de kommer att få heta ”fina linjer” på svenska, på grund av det stora direktöversättandets konst.

Skulle någon mot förmodan intressera sig för såna här linjer går det att söka efter vad översättarsidor föreslår – inte de som tar den snabba direktöversatta vägen, dock. På en av de mer seriösa står följande exempel, det gäller då inte främst rynkor:

There is a fine line between devotion and delusion: Det är en hårfin gräns mellan hängivenhet och villfarelse.

Se på fan! "Hårfin!" På andra ställen kan "fine line" översättas med ”tunn skiljeline, hårfin skillnad”. Vårt ”fin” kan, som sagt, också innebära "tunn", man talar t ex om fina penslar, men det innebär inte att man anser dem vara snygga, utan smala och tunna. Randanmärkning: Gränser är oftare tunna än fina, för övrigt. Det känns som en lärdom utanför språket.

Man hasplar på fast inte haspen är på, för att inte tala om haspeln

Ens informanter är ibland mer observanta än man själv. Sbråks informant A skrev igår ett meddelande: ”Heter det inte när inte haspen är på? Du har skrivit haspeln.” Ja, jädrar i ens lilla låda, först stod det "haspeln" i gårdagens inlägg, nu korrigerat av en f d korrekturläsare.

Visst heter det hasp: nu måste genast skillnaden på hasp, haspla och haspel benas ut. Det senare ordet betecknar bl a verktyg för fiskare. Undertecknad har visserligen inte känt till skillnaden på haspelrullar och spinnrullar, kastspö och haspelspö, men umgåtts med fiskeredskap en hel del i sin tidiga ungdom. 

Haspel- eller spinnspö? Wikipedia

Uttrycket ”så kan det gå när inte haspen är på” har givetvis dykt upp under livets gång, både på arbetet och utanför. Ändå skriver man ”haspeln”. Men äsch, får man utbrista, och istället kolla släktskapet mellan substantiven ”hasp” och ”haspel” samt verbet ”haspla”. För såna kunskaper får man fråga SAOB, vars texter om orden skrevs 1930.

”Hasp” är en hake, som i anordningen ”fönsterhake” medan ”haspel” är ett redskap eller en maskindel med vars hjälp man lindat/lindar upp garn, linor, tyger, papper etc. Haspeln kan exempelvis vara en del på en spinnrock eller spinnmaskin. Eller sitta på ett kastspö. ”Haspla” är verbet för det som en haspel utför, men beskrevs av SAOB också så här:

bildligt: i fråga om hastigt eller torrt eller själlöst föredrag o dyl, rabbla upp, ”veva”, ”dra” (ngt)

"Haspla ur sig något", alltså. Verbet ”haspa” betyder ungefär detsamma som linda-upp-hasplandet, substantivet "haspa" har även innebörden ”gammal eller elak eller sladderaktig käring”. Ett citat från en 1700-talstext lyder: ”Tvij dig, du gambla haspa!” Ett invektiv som kan användas i de sociala medier vars osnygga benämningar på kvinnor är lite enahanda.

Trenden visar ”brist på självkänsla. Ett gömsle, byggt av ludd”

Man kan sluta lyssna på vad folk säger och låta bli att läsa texter, med mera. Men en del av oss som sitter kvar i en annan tid har svårt med det och måste tyvärr inte leta efter språkliga konstigheter, de kommer självmant och springer emot en vareviga dag.

Och det måste sägas igen: varje enskilt fall går förstås inte att rya* om, folk har en mängd skäl till att missuppfatta ord och begrepp. Förr var det inte på långa vägar lika synligt eller hörbart som nu. Orsakerna till det är kända och behöver inte malas om igen.

Mitt i detta elände går inte att stirra sig blind på engelska inflytandet. Det som nu brer ut sig är ett blandspråk av fan vet vad. I ett tv-inslag sa ett barn i tioårsåldern att det är mycket lättare att ”socialisera” när skolan beslagtar mobiltelefonerna under dagen. När började barn använda detta slags floskler (i detta fall från engelskan, i och för sig)? Sen rätt länge, antagligen. En del får det med modersmjölken och faderspratet, om de hör till vissa socialgrupper. Eller påverkas av dagens mediespråk, vilket Andreas Ekström går hårt åt i en artikel i Sydsvenskan (2024):

Svenska medieföretag har tappat greppet om sitt språk. Den vanliga svenskan har ersatts av ett slags Linkedin-svenska med fåfänga, överdådiga titlar och hårresande anglicismer.

Han föreställer sig också vad orsaken kan vara till detta blajblajlingo:

Den tilltagande corporate bullshit-trenden handlar dock om något större än enstaka ordval. Jag anar en brist på självkänsla. Ett gömsle, byggt av ludd.

Bland dagens egna exempel är en mening som yttrades när jag passerade några människor i mellantonåren: ”Jag kan stå upp för mina misstag!” Så kan det gå när inte haspen är på. ”Stå upp för något” betyder rimligen ”försvara, stödja, kämpa för” något. Vad denna ungdom menade var förmodligen ”stå för” i betydelsen ”erkänna, ansvara för”. Det attans upp-et står i sin tur för många nya skituttryck.

Bland veckans nyheter finns den om en AI-tillverkad skådespelare som upprört "kollegor" av kött och blod. En av våra unga, framstående teknikexperter berättade följande om Tilly Norwood (AI-produkten): ”Hon verkar vara bebodd i London”. Sbråkbloggens hela (nästan) syfte är att kommentera det nya språk som kan kallas ”blandska”.


*Ryamattor hör 2025 till ”Måste-ha-looker du kommer att älska” (översatt inredningsannons)

Kollokationerna får sällskap av reflexiva och icke-reflexiva verb

Är det någon/något man återkommer till som språkpetig är det (vid sidan av svenska språkvården i Finland) professor emeritus Lars-Gunnar Anderssons språkspalt i GP. Han medverkade också i P1:s Språket 1997–2014. I gårdagens blogginlägg citerades han och här kommer mer om den fras det gällde:

Men vad säger man? Ska man vidta åtgärder eller göra åtgärder? Båda alternativen förekommer, och det är främst i talspråket som göra åtgärder är vanligt. Det äldre mönstret är vidta åtgärder, medan göra åtgärder är nytt och får en del näsor att rynkas.

Får erkänna att jag sållar mig till dem. Oj, rynkades fler näsor nu? Antagligen hos dem med sitt språkliga luktsinne kvar. De vet att det inte heter ”sålla sig” utan ”sälla sig”. Många är ur samhällets alla hörn känner inte till uttrycket. Alltså: inte enbart arga unga och gamla som skrivit inlägg överallt, felaktigheten förekommer på överraskande ställen. I rikstidningar, av såväl reportrar som ledarskribenter, i näringslivstidningar, bland dem kanalen Börsvärlden. ”Sålla” har f ö inget ”sig” efter sig (!), medan ”sälla sig” är ett typiskt reflexivt verb.

Kanske kan man kalla dessa två ord något av varandras motsatser: ”knösar sällar sig oftast till varandra medan de sållar bort påvrare personer” (eget exempel...). Här måste dock inflikas att det finns trevliga knösar också, såna som tål att ha påvert folk i sitt sällskap!

Men åter till kollokationerna. En annan vanlig sådan är ”begå självmord” som håller på att förändras. Om det skriver L-G A:

Begå är ett verb som i dagens språkbruk i stort sett enbart kan följas av brott, självmord och möjligen misstag. Ibland möter man begå i exempel som begå en premiär eller begå sin första charterresa, men ofta sägs det då med en blinkning som fungerar som citattecken i samtalet. Frasen begå självmord har i dag fått konkurrens av ta självmord.

Över huvud taget tycks just ”ta” föredras i fraser som tidigare hade andra verb i ”handlingen”. Ett typiskt exempel är ”ta beslut” istället för att ”fatta” dem. ”Ta återfall” låter inte bra i mina öron. Den som kämpar med missbruk ”tar” vanligen inte återfall för skojs skull utan ”får återfall”. Här spelar möjligen ens egen inställning i saken in angående vilket verb man föredrar: är återfallet resultat av en beroendesjukdom eller bara dålig karaktär i största allmänhet? Men den frågan hör till andra slags bloggar.