Ett amerikanskt språkinstitut undersökte Donald Trumps sätt att tala och skriva och påstod att hans grammatik ligger på en elvaårings nivå. Nu är inte Sbråkmakaren tillräckligt insatt i amerikansk (eller vilken som helst) engelska för att kunna ha en åsikt om den åldersmässiga nivån hos inhemska språkbrukare, men det är inte djärvt att anse ett av Trumps tweets om Sverige vara rätt barnsligt:
”Immigration in Sweden is working out just beautifully. NOT!” 🎵
Nåväl, i samma veva såg jag en svensk annons från en fond som samlar in pengar för att bekämpa sjukdomar. Här användes samma variant, om än på svenska:
”Du dog. Inte.”
Det finns de som har överseende med formuleringen, de tycker att just den konstruktionen har ett berättigande. Till dem hör inte jag – mest för att jag känner hur not-et är på väg in för att pula med svensk syntax, svenska sätt att uttrycka sig.
Man kan se skrivna meddelanden (på svenska) där ett engelskt NOT! plötsligt dyker upp. Inte alltid med stora bokstäver och/eller utropstecken som signalerar att nåt skumt är på gång. Ofta står bara ett (en) självklar(t) ”not” i en mening. Därmed upphävs påståendet av den som skrivit det: ”Det här var jättekul – not!”.
🎵
Vi andra som skrivit vårt larvigt enkla ”Det här var (sannerligen) inte (så) jättekul” har kunnat få till något liknande genom att stoppa in ord som ”sannerligen” eller ”så” för att förstärka vår känsla av icke-kul. Även ”jätte-” funkar på liknande vis – är ni med? Alltså: ”det här var inte jättekul” ger en annan information än ”det här var inte kul”.
Jag värnar om de pyttesmå språkliga medel som är mer informationsbärande än användarna alltid inser. Och visst är det smart att kunna använda det lilla ”inte” som den negation ordet är? NOT?
