Men nu är jag en försiktig general (⭐⭐⭐⭐, fast på fel ledd) och kollar (vanligen) här och där innan jag skriker. I detta fall finns, hör och häpna, molnet med silverkant i Pelle Holms ”Ordspråk och talesätt” från 1960-talet. Där fick jag så jag teg.
Aldrig i hela mitt liv har jag använt uttrycket, aldrig har jag hört någon annan göra det heller. Däremot finns en helt annan formulering med samma innebörd: ”Inget ont som inte har något gott med sig”.
Jahajasepåfanken, ibland får man bli förvånad.
En mer bekant kant är den numera rätt uttjatade guldkanten. Den dyker upp stup i kvarten och visst känner jag igen den, men den var inte lika använd förr i världen. I de betydligt påvrare tiderna borde det ha varit mer angeläget att tala om guldkanter än i dag.
Och ni vet ju hur det var: när vi var barn var vi glada för ett par vedklabbar som vi sydde kläder till och låtsades att de var dockor. Vi gjorde kor av kottar, pinnar var deras ben.
Nej, naturligtvis åldersskämtar jag igen, men en fråga dyker ändå och envist upp:
Varifrån kommer den starka känslan av att allt färre ord och uttryck används allt oftare?
