Eleverna får ett avbräck i pluggterminen
Ålrajtålrajt, en enstaka rad av en enstaka person, om än journalist, är det någon big deal (eller ”spelar det nån roll”, som man också kan säga, lite gammalsvenskt sådär)? Som undersökande och grävande sbråkmakare kollar jag med Google. ”Trevligt avbräck” skriver jag och får drygt 500 träffar, ”bra avbräck” har 400, ”kul avbräck” uppåt 300 och ”mysigt” dito har sådär 100 träffar*. Och så finns det ett antal ”avbräck” som utan ”trevligt, bra, kul” uppenbarligen ändå har en positiv innebörd.
Men först tittar vi på ordet ”pluggtermin”. En termin är den tid i skolor/på universitet när man pluggar. Icke-termin heter lov. Det kan också innebära plugg för en del, men vanligen är det helt enkelt bara ett lovlov, för att förtydliga. Men jag är inte den som är den, kanske kan en pluggtermin vid vissa skolor skilja sej från en termin med praktiskt inriktning.
↭↭↭↭↭↭↭↭
Avbräck, däremot, blir det svårare med. Vi halv- och helgamla har sällan glatt oss åt avbräck. I min omoderna, småtråkiga ordbok står det att ordet betyder ”förlust, skada, men”. (inte ”men” utan ”men” med långt e, ett trist ord med trist innebörd).
Tänk om det är lite löjligt att skilja på ”avbrott” och ”avbräck”? En mer positiv ansats vore kanske på sin plats. Det är ju bruket som bestämmer, anser språkmänniskor, och avbräcket är uppenbarligen på god (och trevlig) väg att få en annan innebörd. Vem vore då jag att plädera för att stoppa dylika positiva insatser?
Hjälp till, bästa läsare, gör en språkhistorisk insats innan historien är historia: ta bort den trista innebörden från ”avbräck”. Med lite ansträngning bräcker vi det tusental som redan vet att avbräck är både trevligt och roligt!
Och jag ska återkomma till det nyspråk som börjar bli vad det heter: nytt.
* Det här med träffar är nog egentligen inte vad jag tror, men om jag fattar fel fattar inte fler än jag fel då – eller är det att förhäva sej? Återkommer även om träffar.
Tänk om det är lite löjligt att skilja på ”avbrott” och ”avbräck”? En mer positiv ansats vore kanske på sin plats. Det är ju bruket som bestämmer, anser språkmänniskor, och avbräcket är uppenbarligen på god (och trevlig) väg att få en annan innebörd. Vem vore då jag att plädera för att stoppa dylika positiva insatser?
Hjälp till, bästa läsare, gör en språkhistorisk insats innan historien är historia: ta bort den trista innebörden från ”avbräck”. Med lite ansträngning bräcker vi det tusental som redan vet att avbräck är både trevligt och roligt!
Och jag ska återkomma till det nyspråk som börjar bli vad det heter: nytt.
* Det här med träffar är nog egentligen inte vad jag tror, men om jag fattar fel fattar inte fler än jag fel då – eller är det att förhäva sej? Återkommer även om träffar.
