 |
| Bild Plumbago, engelska Wikipedia |
Ödet ville att jag skulle hamna bakom två killar (i övre tonåren) på bussen. Ingen av dem var etnisk europé, så vitt man kunde se, en hade rötter i Afrika, en i Asien. Vilket som var deras modersmål gick inte att veta utan att fråga vilket hade varit konstigt. Av tjuvlyssnande framgick att de pratade engelska med amerikansk accent – som de flesta unga i Sverige.
Efter en stund började de tala svenska med regionens dialekt (inte ansedd som den vackraste) – och så där höll det på: amerikanska, svenska, amerikanska, svenska. I mina öron behärskade de båda lika bra, och det spelade uppenbarligen ingen roll vilket språk de talade i sekunden.
Ett par dar senare petade samma öde, som nyss nämndes, in mig i ett sammanhang med många människor, de var mellan fyra och åttiotvå år. Majoriteten var runt femtio år, alla med svenska som modersmål. De medelålders talade ett sånt språk man hör omkring sig dagligen: engelska ord och begrepp, översatta eller ej, i säkert 20 procent av allt som yttrades. Det handlade bl a om något som ”replikerades”. Mina små grå sa att det inte kunde ha gällt det enda ”replikera” jag själv kunnat använda: ”svarade/kommenterade”. Nej, här avsågs ”kopiera”.
Och jag förvånas och förvånas och förvånas. ”Replikera” kommer från engelska ”replicate”, som betyder ”kopiera”. Men engelska ”copy”, betyder också ”kopiera”, ett ord vi väl använt för förfarandet ifråga under bra mycket längre tid?
Jag minns inga mer glosor från kvällen än detta märkliga verb, men anglicismerna skallrade: rattle, rattle, rattle.
