Vad är egentligen värt att snacka om? Jo, k-s-t-n-j-b-l-m-s-t-r!

Är det för att tiden går fortare än den brukat som man blir så vilse? Plötsligt kom en anledning susande, den att spåra artiklar som återgav en universitetsstudie om hur mycket vi förstår även om en texts bokstäver utsatts för en stormvind. Ett exempel som faktiskt flög runt i sig, mest i mejl (det här var början av 2000-talet) lät bl a så här:

Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm.

Pessimistiska delar i hjärnan (min) påstår att det var ungefär smatidigt (haha, jag skrev fel, men det gör ju inget) som man började skita alltmer i stavning och syntax, och mediernas (särskilt tidningars) ledning fick upp vittring på s k stavningsprogram. Hur bra det gått vet de flesta som lärt sig skriva och läsa, men inte har dyslexi o likn.

Visserligen försöker jag låta bli att se eller och/höra den språkliga katastrofen, men påminns om en tid när ett ordlattjande var mest för att roa – ibland på ett lite obstinat vis. Så kul och så nytt innan språket hade gått sönder!
  

För att återge det här måste jag delvis våldsöversätta en norsk poet, Jan Erik Vold, och hans dikt (70-tal, kanske) om kastanjeblommor. Det sker ur minnet, vill man hitta RIKTIGA grejer duger nätet inte mycket till. Ungefär så här lät det:

Innerst inne i det vita finns det nåt rött
Det er kastanjeblomster som jeg snakker om: 

k-s-t-n-j-b-l-m-s-t-r!

Nu kanske någon kan begripa vad vi roade oss med när inte Joråvischön tagit över våra sinnen och förvandlat oss till ”underhållningsförlamade hjon”. Nu citerade mig själv för några dar sen, där jag i min tur citerade tecknarna Berglins.