För undertecknad har det visat sig enklare att förstå vad som står i kokböcker från 1908 (en sådan var avbildad igår) – möjligen med undantag för måttenheter som inte använts under lång tid. Jag brukar minnas när vissa ord plötsligt börjat användas efter att tidigare ha lyst med sin frånvaro bland bakverk och maträtter. ”Topping” var ett sådant ord. Det ersatte ofta ”fyllning”. Och när det (80-tal?) stod ”toppa med kokos”, hade man förr sagt: ”strö kokos över kakan”.
Hur som helst var rubriken dålig, men det är ju något nutidssvensken fått vänja sig vid: skitrubriker som får toppa artiklar. Och då är det bara att övergå till ”fyllningen”, d v s ord som numera utgör språkets inkråm. Detta är en av tidens nya ingredienser: inkapacitera. Ingen av nutidsordböckerna (SAOL och SO) har fått med glosan. Jag går till Wikipedia som skriver:
Inkapacitering är en straffpåföljd som syftar till att försvåra möjligheten för fortsatt brottslighet. Påföljden är ett frihetsbegränsande och kan vara både kroppsligt och rumsligt.
Varför känns detta som lufttugg? Brukar inte avsikten med straffpåföljder vara just det som nu fått en ny orddräkt? I en artikel om inkapacitet i SAOB (från 1935), står att ordet betyder ”oförmåga”. Vidare står att ”kapacitet” betyder ”förmåga”.
Det här påbrödet ökar medborgarnas inkapacitet att förstå det modersmål som är deras. Och det gör en och annan rasande, särskilt dem som inser vilka lågt hängande frukter allt handlar om. Förresten har "den låga frukten", precis som många andra anglicismer, rakat i höjden från 2010-talet och framåt.
