Håller man på med en blogg som denna samt är språkbesatt, lär man sig ofta (inte alltid!) att tolka vad folk säger. Men gör alla det? Eller är det jag som INBILLAR mig att mycket låter konstigt? Tänk om alla förstår det här språket som tvingar in MIG i en overklighetskänsla?
Det är nog dags att skriva den där romanen (sfi?) som alla människor skriver på – eller vill skriva på. I ungdomen, låt oss säga att det var i mitten av 70-talet, återkom en av kompisarna till att han ”skulle ha skrivit en bok före fyrtio års ålder”. Den blev aldrig av, såvitt jag förstår.
Nu skriver folk som aldrig förr, bokutgivningen, både den genom förlag eller som egenbetalas, är ENORM. Samtidigt är många upptagna av det faktum att barn inte läser. Särskilt böcker. Jag vet inte vad man ska tycka om något av detta, för jag har aldrig velat skriva en bok. Ej heller läsa så många.
Tiden går åt till att förstå vad människorna i omvärlden säger. Ta det här från radioprogrammet Spanarna: ”Och dit gick jag direkt”. Av sammanhanget förstod jag att det borde ha hetat ungefär ”så tänkte jag genast”. Det här låter inte klokt, ska försöka förklara en av dessa dagar (one of these days).
