 |
| Räven raskar runt i lera. Bild (något beskuren), av Jonn Leffmann. Under uppslagsordet "Rävar" (rödräv), Wikipedia |
I går fanns en förhörsinteriör från ett lokaltåg i bloggens inlägg. Under detta ”läxförhör” hände något komiskt. Ur lokförarhytten stack en man ut huvudet och frågade sina blivande kolleger: ”Heter det räven raskar över isen eller räven raskar över risen?” De äldre av oss i kupén flinade överlägset, sa ”isen, förstås”, och tillade när killen stoppat tillbaka skallen: ”ungdom, håhåjaja!”
Men en av dem som inte är lättlurad kollade med allas vårt Wikipedia. För faktum är att både isen och risen fungerar bra i denna ordkombination, där över ställer till det med sitt slut-r. Döm om allas förvåning hur som helst, för W skriver att ”från 1950 finns en variant som börjar Räven raskar över riset".
Dem av oss som flinat förstod att nu var det dags för botgöring och lovade att aldrig mer uttala oss dogmatiskt om någonting. (Den goda avsikten brukar stanna en vecka, åtminstone.) Här står man med sin tvättade hals och tror att man vetat allt om den räv som raskar (skyndar) över isen. Riktigt gammal är den här visan som många svenskar sjungit på julgransplundringar. (Fy för tråkiga godispåsar med russin och citrusfruker, men väldigt lite riktigt godis.) W fortsätter:
Olof Rudbeck beskriver i sin Atlantica 2 (1689) ett julfirande hos det vanliga folket där gästerna efter maten roar sig med lek och dans:
Månge Personer komma tilsamman och dantza alla uti en ring, och då begynnes siungas: Hå, hå, Räfwen han låckar på Isen, och iag will dig siunga en skrifware wijsa. Och då wijsar han med åthäfworna i dantzen, huru en Skrifware bär sig åt.
Jag vill sjunga en bloggares visa och visar med åthävor (pekar menande på mitt eget huvud: kokobello!) hur en bloggare bär sig åt: Är för snabb med dömandet. Förlåt, lokförarhytten!
