I alla fall: vid den nya tidens event, vad det än handlar om, är det vanligt att besökarna får goodiebags. Jag tvekar att skriva ner ett så löjligt ord, för att inte tala om uttala det högt! Från julgransplundringar för snart ett sekel sen (mja, nästan) fick vi nåt som kallades godispåsar.
Anledningen till att folk får en goodiebag med smink när influerarna är ute på sina krämartåg är inte helt lätt att förstå. För, låt oss vara sanningssökande, en goodiebag har sällan vanliga godisbitar och karameller i sig. Alltså är det delvis förståeligt att inte kalla eländet för godispåse. Men de är ändå påfallande lika, och visst tänker man väl barn när man hör ordet goodiebag?
Vad vet väl jag, full av fördomar som jag tycks vara? Men det går inte att missuppfatta att dessa påsar är attraktiva, man hör om dem ofta nog. (Hälp!) Och här (i bloggen) fortsätter tillvaron att ösa in språkliga baddies (min kreativitet känner inga gränser) dagligen och stundligen.
I en av de poddar (eller är det program?) jag lyssnar på, Det politiska spelet, förekommer mode/lånord ganska rikligt, tyvärr. Så här sa en av deltagarna: Vi kan väl ta lite Memory lane här. Jovisst, jovisst, de som hänger med skapligt har lärt sig att den svenska varianten, som vi dock aldrig haft, vad jag vet, vore ”en promenad längs minnenas allé”.
En tråkig typ, som skriver detta, vet att det också går att säga ”låt oss blicka (ålrajt, titta, då!) lite bakåt”. Det finns ännu många som (här spekuleras, men på goda grunder) kanske känner till barnspelet ”Memory”, som går ut på att ha ett gott minne. Nu är språket ett läggspel av kaotisk karaktär, sanna mina ord.
