När man trasslar in sig i orden och det blir besvärligt att komma ut

Apropå ord som inte finns (gårdagsdrapan), kan en hel del sådana leva en stund (eller längre) i familjer, på arbetsplatser eller hos andra grupper. Särskilt barn brukar bidra med nybildningar av olika slag. I kompiskretsen finns ett numera vuxet barn som kallade den sysselsättning många har som favorit – fika – för ”pika”.

Decennier efteråt kan man i just den familjen bjudas in till en ”pikning”, trevligare än det låter. Och bättre än den moderna världens underliga humorform, "roasting". I tidskriften Resumé (2020) skriver Ludwig Jonsson i en artikel om företeelsen: ”Roasting, alltså att göra sig lustig över någon för att roa en bredare publik, är vid det här laget en utbredd humorform, både i komikervärlden och på sociala medier”.

Personligen kallar jag ofta alla slags träffar "meetingmöte": är vi några som ska ses för att ”pika” undrar jag hur dags vi ska ha meetingmötet. Skrev i bloggen för drygt fem år sen om varifrån ordet kom. Vi får flytta oss mer än ett halvsekel tillbaka, när folk som då var i femtio-sextioårsåldern ännu inte var vana vid alla engelska inskott i svenskan.

En kollega hade just hört talas om ”meeting”, insåg att det var en träff av något slag och tyckte säkert att det lät häftigt. Hen började använda ordet ”meetingmöte” – utan att mena det skämtsamt eller ironiskt. Det rotade sig efterhand hos undertecknad och några i omgivningen, men sprids nog inte så långt som in i SAOL...

Väl inne på kontaminasammanblandningar, som vi åldringar säger på vårt skämtsamma vis, måste ett ord från en minister, det kan ha varit en statsminister f ö, tas upp: "följdkonsekvens". Kommen ända fram till regeringen som följdkonsekvens av kontaminasammanblandningar, bör det senast skrivna genast korrigeras: varken meetingmötet eller följdkonsekvensen är kontaminationer, utan tautologier. Samma kanal imorgon: Sbråk!

Ibland vore det inte dumt att hitta ord som egentligen inte finns

Går det att säga att vissa ord inte finns? Många av oss tycker nog det. Ändå är det lätt att hitta på sånt som "inte finns", men skapligt följer svensk ordbildning: ”plönk, klyrk, snajd”. De kunde vara substantiv, medan ”plönka, klyrka” och ”snajda” skulle kunna vara verb samt ”plönkig, klyrkig, snajdig” funka som adjektiv.

Och se på sjutton, där hamnade man i alla fall i ens hemhamnstads-arbetarklass egna gamla klyk! ”Snajdig” finns i SAOB. I en artikel skriven 1965 ges ett exempel från 1957 (ur SvD): ”Officerarnas skärmmössor är (i Tyskland) inte längre så demonstrativt schneidiga, uniformsfärgen är diskret blyertsgrå…”

Etymologiskt sett är det förstås tyska i botten och har med ”schneiden” (skära, snida) att göra. Svensk innebörd för snajdig sägs vara ”snitsig; snärtig; stilig”. Snitsig är nog likaså släkt med ”snida”, och absolut även med vårt ”snitta”. I det här sökandet dök en lysande exempelmening upp och man önskar sig en bättre klädstil så att den kan användas utan att man far med osanning: ”Vi var alltid snitsigt svidade”.

Under uppslagsordet ”svid” (substantiv) finns följande förklaring och upplysningar: ”kläder, kostym”. Vidare: ”sannolikt ombildning av rommani sivdo, perfektparticip av sivava, sy, ytterst av sanskrit sīvyati, syr, etymologiskt identiskt med sy.

Konstigt nog finns ordet ”ostoppbar” inte i någon ordbok, i alla fall inte våra tre största, trots att det snart används om allt som inte går att hejda. Ett annat begrepp som inte finns är "binge", om man inte menar ”av­balkning eller (stor) lår för torra varor”.

Engelska ”binge” har en innebörd ungefär som vårt ”råsupa”. Det ordet har kommit att användas om ett annat fenomen, nämligen "binge-titta" (sträcktitta) på tv-serier o dyl. När SVT Play beskriver ett av sina dramer som ”bingevänligt kostymdrama” känner man behov av orden från inledningen: ett sånt jäkla plönk och klyrk, rent ut sagt.

Man bör ta det piano med att ifrågasätta ljudexperternas fackspråk

   

Allt är inte klagovisor som präntas ned i denna blogg. Att inte förstå modernt språk kan även visa brister hos en själv, det är en tung insikt. Eller nåt. Apropå visor så ska det i dag handla om musik. Eller nåt.

En musikkritiker recenserade (i DN) en konsert (popgrupp) och rubriken innehöll något som säkert är lovord från skribenten: ”Känslan är supersonisk”. Halvt ointresserad skummade jag igenom recensionen men slutade när effekten av de tillresta fansen beskrevs: "Boostar inhemsk ekonomi genom att shoppa bucket hats i drivor från officiella merchsamarbetet med Adidas".

Nej, det var inget av intresse ens när man tolkat/översatt meningen. Däremot gick det inte att släppa ordet ”supersonisk”. Bekant är förstås ”super” som förstärkningsord, men vad faderuttan är ”sonisk”? Tillfrågade ordböcker svarar samfällt ”som har samband med ljud”. Jodå, en sonor stämma vet man ju vad det är: nåt som låter bra. Men sonisk? Och supersonisk?

Att det ljuder (låter) under en konsert verkar troligt, men min egen känsla är superkomisk: vad är det som sägs EGENTLIGEN? En sajt som heter AMW (vad det nu står för) skriver i alla fall nåt som visar att fler undrat över ”sonisk” (sidan är översatt):

Termen ”ljudmässig” har blivit allt vanligare i musikdiskussioner, men många lyssnare och även vissa musiker undrar vad det egentligen betyder. När kritiker eller artister beskriver en låt eller ett album som ”ljudmässigt rik” eller ”ljudmässigt mångsidig” syftar de på musikens övergripande ljudkvalitet och karaktär utöver bara noter och text.

Texten fortsätter: ”I grund och botten avser 'soniskt' musikens soniska egenskaper – hur den låter i termer av textur, klangfärg, frekvensomfång och rumsliga egenskaper”. Man får väl nöja sig med det, fast för femtusende gången känna sig som barnet i ”Kejsarens nya kläder”. Men anser en hel yrkesgrupp att ordet ”sonisk” (ljudmässig) bringar ett ytterligare förståelse-element (höhö) så gör det väl det då. Superljudmässigt, var ordet.

Säg mig vem tycker väl om en pessimist?* Här skriver dock en

Det händer att man tänker: ”Vad sker om folk inte bara tappar DET utan tappar ALLT?” Vi är inte framme vid den punkten än, men nog masar vi oss närmare, med ökande hastighet. Då kommer vi att få i oss mer av såna mystiska nyheter jag nyss läste i en av de blaskor som förr hette kvällstidningar, men nu, i likhet med allt annat, finns dygnet runt:

Dessutom har tennisikonen en ansträngd relation till dottern Anna, 25, som han fick med Angela efter att ha varit otrogen med sin gravida fru.

Det är svårt att sluta tänka på ikonen som varit otrogen med sin gravida fru. Ett filmsynopsis känns nära, med tanke på skandalgraden. Googlar synopsis. Träff nummer två är en sida som heter Festagent. Den säger: ”Synopsis är en kort linjär presentation av filmens manuskoncept, dess innehåll och essensen av den dramatiska konflikten i en fascinerande form”.

Det finns mycket att glädjas åt. Att man inte är en ung filmmakare in spe, exempelvis. Men sådana kanske förstår vad som menas med ”essensen av den dramatiska konflikten i en fascinerande form”. För så här: vad är det som gör att den meningens slut låter omöjligt?

Då var det lättare med reportern som sa ”också Örebro och Norrköping har inte fått in några ansökningar”. Förr hade vi använt följande ord ”inte heller har Ö och (eller, kanske snarare) N fått…”. Men man ska väl inte vara sån, det går att begripa! ”Rut och Stina kom inte hem till oss. Också Lars och Sven kom inte.”

Eftersom det går att förstå innebörden, får man evidens för att det funkar. Nej, så talar inte jag. Snodde en bit av fras uttalad av en forskare: ”då får man en evidens för blabla”. Jag fattade det som ”då får man ett bevis på”, men bevis och evidens är tydligen inte samma sak, fast man kan tro det – är det tex inte mycket ”evidence” från domstolar i engelskspråkiga tv-serie-scener?

Forskning.se ger lite kött på benen: ”När det finns tillförlitliga bevis som stödjer ett forskningsresultat säger man att det finns 'evidens'. Evidens är inte detsamma som sanning.” Det står mer, förstås, men får räcka för i dag. Forskning.se är en sida att tro på, hoppas man. Wikipedia beskriver den så här: "Forskning.se drivs av Vetenskapsrådet och finansieras också av fyra andra statliga myndigheter: Forte, Vinnova, Naturvårdsverket och Rymdstyrelsen". Särskilt den senare låter betryggande med tanke på alla utomjordiska upplevelser numera.

 

*Ur "Den som glad är" med Siv Malmkvist 1958. Originalet trallades fram av Doris Day

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, hur sant är detta icke?

Jovisst, nu kommer åter en upprepning. Det är inte enbart p g a gaggighet (fast ibland, kanske) utan att vissa fåter måste påpekas om och om igen. Ta det här med ”take”. Tycker att folk ofta säger sånt som ”vad är hans take [tejk] på det här”? Rätt dumt eftersom det betyder ”uppfattning, mening, åsikt” m fl synonymer en medelsvensson-svensk säkert kan komma på.

På engelska take rimmar engelska rate, som en pratshowvärd i dag använde: man skulle ”gå in och [rejta]” något. Det handlade om att man bör gradera, värdera en vara, en tjänst eller liknande på nätet. ”Gå in och rejta” är med all säkerhet en obegriplighet för många: "Va? Vart ska man gå in och rita?" undrade en generationskamrat som lyssnade på samma program.

I diverse tv-serier som deckare etc, kan man reta sig på när ”does he have something on you?” översätts till ”har han nåt på dig?” Många förstår nog snabbare om det i stället står ”har han en hållhake på dig?” Men språket rör sig i en annan riktning: bort från en stor del av människorna.

I ett program om för tidigt födda barn och vården av dem, sa en reporter (det var en svår diskussion om tidsgränsen för att rädda dessa barn): ”Vad händer med barnet som kommit till liv?” Det är ett belysande exempel på hur tveksamt språk kan röra till det för lyssnaren. Flera år har man hört det osvenska ”komma till liv” (come to life) som (rätta mig om jag har fel!) i vårt språk heter ”bli levande”.

Journalistens fråga gällde (får man tänka sig) hur det barn som fötts ”nedanför” den bestämda tidsgränsen skulle tas om hand. Förmodligen kom sig den osäkra formuleringen av en sammanblandning av ”komma till” (betoning på till) och engelska ”come to life” för att det verkade passa.

Det är svårt att beskriva alla dagliga, konstiga yttranden, men nog tränger en märklig språkoförmåga genom mycken mänsklig kommunikation? Och stämmer de förklaringar man tänker ut – försöker tolka – för att göra det dunkelt formulerade begripligt? Är man själv dunkel och/eller har man, som svensken säger, ”tappat det”?

Här finns råd och tips för dem som är lite sugna på en kopp kaffe

Måste fortsätta på den handfallna världens stigar med en undring: När började det här med att vuxna behöver hjälp med de enklaste saker? Inte finns det bara tusentals tips om vad man ska se, läsa och lyssna på, det dräller även av expertpaneler i bladen (för att inte tala om i ”relationsprogrammen”), och råden som ges får en att undra över många ting.

En s k sexolog tipsade om hur man ska skämma bort sin partner under ledigheten (annars också, får man hoppas) för att ”bli bästa semestersällskapet”. Så här löd en vägledning i ämnet: ”Ett lätt ryggstryk eller en spontan hand på axeln stärker känslan av närhet”. Man undrar förstås hur ett råd kan innehålla ordet ”spontan” om det finns med som tips om hur man kan vara gullig genom att komma ihåg det ”lätta ryggstryket”.

I ett radioprogram berättar en tidningsredaktör att sidorna med ”experterna svarar” är poppis, där får tidningen många ”tittar” eller vad det kan heta. I dessa dagar handlar det om hur man ska hindra barnen från att vara fastklistrade med mobiler (när de flesta andra är det) och hur man ska hantera svärmor på semestern. Samma problem varje år och råden som ges har en ganska normal och läskunnig person redan hört många gånger. Men det är klart, det finns kanske nån som inte sett att man ska försöka ”vara i nuet” på semestern och prioritera man verkligen vill göra. Så kan tipsen från en psykolog låta.

I expertsfären finns bl a annonser om en ”konsultexpert” som ger tips och råd åt människor som vill frilansa inom olika jobb. Ett exempel: "Det allra viktigaste som frilansare är att synas på rätt ställe. Du måste finnas där uppdragen är och där uppdragsgivarna letar. Om du vågar visa vad du kan och vad du vill göra framåt, är chansen större att rätt uppdrag hittar dig".

Den som ändå vore frilansare! Synas på rätt ställe och finnas där uppdragen är, och så göra ett bra jobb! Allvarligt nu:  Vad är det med folk? Jag vill ha en kopp kaffe nu, ska nog ta och koka en. Tror jag, eller så ska jag höra med någon utbildad om det är en bra idé.

Är det inte så att ALLA borde läsa Shakespeares samlade verk?

Serendipity, från gårdagens sista mening, är en företeelse som förekommit i denna blogg. 

Den som är obekant med termen vet säkert ändå hur fenomenet funkar, och det går nog upp en talgdank när Wikipedia (som använder ordet försvenskat) förklarar: ”Serendipitet är en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat”.  

 

Förmodligen ett MÅSTE i gången tid

Av någon underlig anledning önskar medier och människor som talar till medborgarna ta bort denna finfina möjlighet från oss, mänskligheten. De som har bättre minne en bit bakåt i tiden kan komma ihåg hur det började: tipsen blev fler, listorna över ”bästa” böcker och filmer blev längre: ”Det här bör/måste/ska du läsa, titta/lyssna på!”

Det kunde bli värre. Senaste sjuka (ett adjektiv som normalt inte går att skriva med mina tangenter) idé kommer från DN. Som säkert inte är ensamma om det absurda: De kallar det en ”läsguide i DN”, och därefter den ja, korkade rubriken ”Vad du ska läsa – baserat på vem du är”. Under en bild av de ”typer” man kan tänkas tillhöra, lyder bildtexten: ”Är du månskensbonden, singeln i stan eller tågluffaren? Låt dina semesterplaner styra din sommarläsning”.

Det är inte ofta man vill ropa efter förbud, men här är det bra nära. Givetvis är det överspänt från min sida, men en formulering längtar ut ur hjärnan: Varför görs kommers och konsumtion även av andliga värden? Så bryskt och nästan befallande?

Beträffande serendipiteten: även ett föraktat zappande kan avslöja guldkorn i den vanliga tv-träskmarken. Låt bli serierna som omgivningen samfällt hojtar om: ”Den här bara måååste du se!” Oväntat hamnade jag i ett musikprogram: instrument, tekniker, utövare. Programrubriken hade inte lockat mig, ej heller om nån sagt att man "bara måste" se just det programmet.

Serendipitet!