I ett reportage utförde reportern en snabbenkät genom att ställa frågor till ”mannen/kvinnan på gatan” som man sa förr i stället för ”random”. Uppenbarligen hade de intervjuade ombetts att först säga sina namn, vilket kan formuleras som ”jag heter” eller ”mitt namn är”.
Några personer sa i stället ”jag är Stina/Sture/Stefan/Sara” och det var dags att åter häpna. Särskilt som en av dessa ”jag är-människor" var en äldre man. Jag kommer aldrig att säga ”jag är Sig-Britt”, och inte bara för att jag inte heter så.
Ett annat, förhållandevis nytt, tilltag är att använda adjektivet ”sexig” för allt möjligt. Men kör i vind, det följer liknande mönster som tidigare ”jättebra, skitdåligt, fett bra, sjukt roligt”. SAOL skriver om sexig: ”sexuellt tilldragande; bildl. spännande, intressant” och SO (i viss mån även SAOB) ger ungefär samma betydelser för den äldre mer bekanta innebörden, och för den ”nya”: ibland äv. allmänt positivt om (andra) föremål en sexig sportbil; företaget har försökt göra sin image lite sexigare.
En skicklig författare och journalist kåserade i P1 om utbildning och sa: ”när politikerna bråkar om skolan då handlar det alltid om sexiga saker som skolpeng och friskolor, sällan om lärarnas status”. Ja. Man lär sig i alla fall vilka ord man ska undvika i vilka sammanhang!
