Ni vet hur det är. Man lyssnar eller läser och tänker: Va? Och sen går det ändå inte att reda ut och få svar på va-et. I dag småsnackade ett par journalister i en slags ”tak shau”, som det heter nu när brittiska uttalet ”tåk” försvunnit. En av dessa berättade om ett inslag av det ”väldigt förglömliga slaget” som han skulle ha missat på något sätt sin tidiga karriär.
Det är då man tänker: Va? Och eftersom det utvecklat sig på så vis att ens tidigare, relativa, men emellanåt alltför tvärsäkra tvärsäkerhet försvunnit, så blir det till att söka i ordböckerna. Denna gång visade sig den relativa tvärsäkerheten signalera rätt: ”förglömlig” finns inte i dem.
Däremot existerar verbet ”förglömma”. Kanske en uppmärksam läsare såg att det användes i inledningsstycket? Det både verkar och känns som aningens föråldrat. Mest brukar det användas i uttrycket ”inte att förglömma”, vanligen när något räknas upp: ”Alla var där, inte Nisse att förglömma”
Nu blir det ofta så att många radioprogram och dito inslag inte längre är så intressanta. Problemen, frågeställningarna och ämnena har växt ifrån en, eller så är det tvärtom. Men innan jag stängde av de två tak-schau-personerna hördes en av dem använda begreppet ”origin story” om en ursprungshistoria eller ursprunglig historia. Det kommer nog att sägas (och har sagts) väldigt många gånger att det är hemskt tråkigt när engelska ord och uttryck – hela meningar till och med – bara trycks in i svenskan utan att det finns någon poäng eller orsak där bakom.
Och för att redovisa mitt eget beteende: jag gör så själv ibland. Samt blir rasande av faktum.
