Dumma vädervarningar må vara, men inte falska rop på varg

Regniga dagar i sikte! Bloggen lyder förslag på hur man inleder en text – vilken som helst. Läste om någon citerades, och denne i sin tur citerade ett tips som sägs komma från Hemingway:

Börja alltid med vädret. Detta kan man stryka senare, men det sätter stämningen. Samt: första meningen måste alltid vara sann. Inte nödvändigtvis bokstavligen, men för den berättelse man vill skriva.

Men frågan är hur sanna dagens meningar är. Just i dag kommer detta inläggs första ord från en rad om vädret som lägger sig som en liten etikett på datorskärmen när man loggar in. Var sånt kommer ifrån övergår ens förstånd: man måste vara insatt i Det Digitala när annonser och diverse tips samt informationer man inte bett om (som man minns) hoppar upp i ens ansikte.

Å andra sidan: vad är ”regniga dagar i sikte” för språk? Just de orden skriker inte det uppenbara ”översättning”. Eller så är både svenska och engelska i den här frasen så kompatibla som de ofta OCKSÅ är. Men visst låter det en smula poetisk? 

Milo Winter (1888-1956) illustrerade Aisopos fabler

Svårare var det med en annan mening från samma ”väderupplysare”, nämligen det svårtolkade ”varning för måttligt regn”. Det här måste tyda på en stor nackdel med det ständiga informationsflödet: varningarna är många, och av synnerligen skiftande karaktär. Det är väl ändå att missbruka ordet ”varning” när det används om något ”måttligt”.

Svårt att inte tänka på fabeln om pojken och vargen, som tillskrivs den grekiske, mångsidige Aisopos (620–560 f Kr). Pojken, en fåraherde, ropar upprepade gånger på hjälp, bara för att retas, men den gång vargen verkligen kommer lyssnar ingen längre. Hur historien slutar går att räkna ut.

Det är bara vid verkliga faror man ska ropa på hjälp. I bästa fall kommer då människor och bistår en. Men en sådan tid tycks vara förbi.