Låt oss säga att en jätteartikel på tidningens kultursida handlar om en popartist, eller så wailar, klämsjunger eller kvider samma artist fram låtar i tv, klädd i väldigt lite kläder (trosor och nät, ungefär). Det där gäller kvinnor, män har mer på sig men sjunger också lite störigt (har för mig att det började med Ulf Lundell). Då säger M sitt: ”Den där har jag inte hört talas om”.
Kommentaren är rolig i vår del av världen där det tycks finnas fler artister än vanligt folk. Och där det mesta är en obekant. Då kommer tänkarna och filosoferna till undsättning. I går redovisades att en mening snotts från en DN-journalists artikel. Har man möjlighet att söka efter den (hm, brukar själv vara kallsinnig inför ”tips”!) måste sägas: den är bra för nerverna.
Ur artikeln: ”Det är här Byung-Chul Han träder in. Med lågmäld skärpa påminner han om att vi lever fel, och att vi någonstans redan vet om det”. Det får vara nog som sammanfattning, att försöka babbla om existentiella ting låter lätt som Utbildningsradion (inget ont menat, egentligen). Wikipedia berättar: "Byung-Chul Han, född 1959 i Seoul, är en koreansk-tysk filosof och författare, verksam som professor i filosofi och kulturvetenskap vid Universität der Künste i Berlin".
Om B-C Han kan jag säga att ”den där känner jag inte till”. Men mitt i den stora floden av överflöd (hm, ingen vidare bild…) kan man vara tacksam när något användbart dyker upp till ytan. Som Hans tankar.
