Och åter skriver upp några av de fenomen som är svårast att acceptera som ”normala” språkförändringar? Då blir det så här: I ett radioprogram om ekonomiska bedrägerier togs det faktum upp att det inte enbart är äldre som råkar illa ut. Bedragarna letar efter män i medelåldern som har byggt upp ett skapligt kapital under livets gång och ”vänder sig mot dem”, som experten sa. T ex används då ett finansmarknadsspråk för att framstå som vederhäftig.
På min kammare sitter jag och tänker ”vända sig mot någon”. Det jäkla ”mot” har två helt motsatta innebörder i sig. Att ”vända sig mot någon/något” KAN betyda ”protestera, invända” och fler synonymer. Men det kan även vara neutralt eller positivt, som exemplet i klippan ”Svenskt språkbruk”: ”De vände sig mot solen och njöt”. En infödd svensk uttalar de två innebörderna på olika sätt, pröva själv. Däremot har ”vända sig till” vanligen ”positiva” bibetydelser, som i ”eleverna kunde vända sig till kuratorn om de behövde hjälp”.
Annars är mitt favoritknas att någon ”jobbar mot barn och ungdom” vilket låter elakt. Det är nog egentligen bäst att använda det långa ”med inriktning mot”, vilket tar bort det ovänliga. Och beträffande de medelålders männen med pengar vore bättre att ha med ”riktnings-ordet” och säga att ”man riktar sig mot” de männen. Egentligen är verben problemet: ”att vända” eller ”rikta sig mot/till”.
Många anser nog sånt här vara hyperkänsligt, men samma USCH reser sig i ens inre när mediepersoner avslutar inslag med ”för nu”. Omedveten om den jordbävning han skapade i de överkänsligas sinnen sa en radioman att det var "slut på rapporteringen från jordbävningen för nu”. Men ”Slut/hej för nu” kan lätt formuleras som förr: ”för i dag/ tillfället/ i kväll”. Som språkaktivist sväljer jag inte ”för nu”. Inte minst eftersom det är slösnott från ”for now”.
