Allt är inte klagovisor som präntas ned i denna blogg. Att inte förstå modernt språk kan även visa brister hos en själv, det är en tung insikt. Eller nåt. Apropå visor så ska det i dag handla om musik. Eller nåt.
En musikkritiker recenserade (i DN) en konsert (popgrupp) och rubriken innehöll något som säkert är lovord från skribenten: ”Känslan är supersonisk”. Halvt ointresserad skummade jag igenom recensionen men slutade när effekten av de tillresta fansen beskrevs: "Boostar inhemsk ekonomi genom att shoppa bucket hats i drivor från officiella merchsamarbetet med Adidas".
Nej, det var inget av intresse ens när man tolkat/översatt meningen. Däremot gick det inte att släppa ordet ”supersonisk”. Bekant är förstås ”super” som förstärkningsord, men vad faderuttan är ”sonisk”? Tillfrågade ordböcker svarar samfällt ”som har samband med ljud”. Jodå, en sonor stämma vet man ju vad det är: nåt som låter bra. Men sonisk? Och supersonisk?
Att det ljuder (låter) under en konsert verkar troligt, men min egen känsla är superkomisk: vad är det som sägs EGENTLIGEN? En sajt som heter AMW (vad det nu står för) skriver i alla fall nåt som visar att fler undrat över ”sonisk” (sidan är översatt):
Termen ”ljudmässig” har blivit allt vanligare i musikdiskussioner, men många lyssnare och även vissa musiker undrar vad det egentligen betyder. När kritiker eller artister beskriver en låt eller ett album som ”ljudmässigt rik” eller ”ljudmässigt mångsidig” syftar de på musikens övergripande ljudkvalitet och karaktär utöver bara noter och text.
Texten fortsätter: ”I grund och botten avser 'soniskt' musikens soniska egenskaper – hur den låter i termer av textur, klangfärg, frekvensomfång och rumsliga egenskaper”. Man får väl nöja sig med det, fast för femtusende gången känna sig som barnet i ”Kejsarens nya kläder”. Men anser en hel yrkesgrupp att ordet ”sonisk” (ljudmässig) bringar ett ytterligare förståelse-element (höhö) så gör det väl det då. Superljudmässigt, var ordet.
